På spaning efter teknikens natur

Som ung gymnasist fick jag då och då lyssna till överläggningar om hur viktigt det var att tekniker inte skulle bli insnöade fackidioter. Min pappa Erik Ingelstam var sekreterare i Kommittén för humanistisk orientering vid teknisk utbildning: en sammanslutning av tekniker, naturvetare, humanister och teologer som bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet vid de tekniska läroverken under åren 1943-1964. Kommittén sammanträdde ofta i vårt hem och min pappa var även på andra sätt engagerad i frågor kring tekniker och teknik i samhället. (Professor Gunnar Richardson har skrivit en intressant bok om detta: Tekniken, människan och samhället, 1987).

Jag hamnade så småningom på Teknisk fysik, den ”svåraste” av KTH:s linjer i termer av inträdesbetyg. Där dominerade ett annat perspektiv: matematik och fysik ansågs av de flesta av oss lite finare än den egentliga tekniken – tvärt emot grundaren Gudmund Borelius’ intentioner. Men intresset för att sätta in teknik i ett större sammanhang bestod: i studentlivet försökte jag och andra aktualiserafrågor som etik, miljö, militarism och könsroller. Med begränsad framgång, får väl erkännas.

Kärnkraftsdebatten, som startade på allvar 1972 och mötte sin kulmen med folkomröstningen 1980 innebar en kraftig fokusering på teknik och samhälle. Nyttig, givetvis, genom att den lyfte fram många aspekter som tidigare fått begränsad uppmärksamhet: mijöpåverkan (även över mycket lång tid), internationella beroenden, risker och riskbedömningar, komplexitet och förtroende – för att bara nämna några. Men debatten vara också starkt polariserande. Trots den med rätta världsberömda studiekampanjen uppstod starka polariseringar: mellan politiska partier, män och kvinnor, tekniker och humanister, företag och miljörörelser.

Jag hade tagit ställning för Linje 3 inför folkomröstningen, i huvudsak på den grunden att ett kärnkraftsdominerat energisystem skulle föra med sig komplexa och svåröverblickbara system för drift, säkerhet och avveckling, som är svåra att förena med ett transparent och demokratiskt samhälle.

Detta var kanske inte stor sak, jag var en av många debattörer i denna fråga. Men på ett annat sätt kom kärnkraftsfrågan att starkt påverka mitt liv och yrkesval. På vårvintern 1977 hölls ett större ”ABF forum” i Karlstad, ett halvår efter det att socialdemokratin hade förlorat regeringsmakten i vad som beskrevs som ett ”kärnkraftsval”. I en större debatt med inledningar av bl a Tage Erlander och hans nära vän fysikprofessorn Torsten Gustafson ventilerades kärnkraften ur olika vinklar. Jag minns att Gustafson hävdade att kärnkraft inte var farligare än cigarettrökning (vilket i en mening nog är sant, men inte särskilt relevant för en bredare samhällsbedömning). Båda dessa liksom den just avgångne statsministern Olof Palme beskärmade sig storligen över teknikfientlighet, att de dunkla krafterna tagit över rationellt beslutsfattande, att framsteget var hotat. För mig som åhörare blev detta väl magstarkt. Jag begärde ordet och påminde med viss skärpa om de komplikationer – se ovan – som nästan all teknikanvändning för med sig. Erlander gjorde mig äran av en replik: ”jag förståår inte vad Ingelstam är ute efter” vilket jag tolkar så att han hade förstått precis. Erlander var nämligen inte enbart politiker utan också genuint intellektuell.

Denna episod blev avgörande för mitt fortsatta yrkesval. Jag fick inte några obehag i mitt arbete i nära anslutning till regeringskansliet och riksdagen. Men jag insåg att teknikens många dimensioner behövde belysas tydligare. Jag skrev därför min första bok i ämnet, Teknikpolitik (1978) som var en av grunderna för senare engagemang 1980-2002 som professor inom Teknik och social förändring, tema T, ett av fyra teman vid Linköpings universitet.

Den långa och intressanta tiden vid tema T ska jag inte berätta om här. Men det finns en viktig eftertanke. Jag, liksom de forskare och tänkare som argumenterade för att skapa detta Tema, ville lägga en fast grund för forskning och analys av tekniken i samhället. Så här i efterhand tycker jag att detta lyckades någorlunda, men inte fullt ut. Redan tidigt kom studiet av teknik att nära kopplas med naturvetenskap. För detta finns goda skäl, men teknikens egenart (intellektuell, samhällelig, historisk m m) tenderar att bli oklar. På ett tidigt stadium, redan 1978, hade kärnfysikern och samhällsdebattören Tor Ragnar Gerholm varnat för att blanda ihop dessa båda, och liknat detta vid en olyckligt äktenskap som bara kan sluta illa. Från ett annat håll hade många ekonomer och ekonomijournalister en, som jag uppfattade det, ytlig och endimensionell syn på teknik som tenderade att dölja både komplikationer och möjligheter. Slutligen förblev teknikernas egna diskussioner, t ex i den förträffliga tidskriften Ny Teknik, mestadels begränsade till ”tekniken i sig” och inte sällan naiva när det gällde vidare samhällsaspekter.

Jag måste alltså tillstå en otillräcklighet i förhållande till egna och andras ambitioner för Teknik och social förändring. Denna lindrades i betydande grad när jag 2008 fick kännedom om W Brian Arthurs bok The Nature of Technology. Arthur har samma bakgrund som jag själv: matematik och ingenjörsutbildning. Han formulerar en komplett teori för teknik. Den kan jag naturligtvis inte referera här men hans huvudpoäng är att teknik alltid utvecklas ur existerande teknik, plus någonting. Detta någonting kan vara nya naturvetenskapliga rön, nya behov eller bara en bra tanke. Denna dynamiska teori fann jag mycket övertygande, och vill rekommendera till alla som praktiskt, teoretiskt eller pedagogiskt vill förhålla sig till teknik.

Om du har läst detta med intresse så här långt, så kanske du har aptit för en längre uppsats i ämnet? Den skrevs för en vetenskaplig konferens 2018, och har väckt visst intresse bland annat hos dem som utbildar lärare i ämnet Teknik. Här är länken till uppsatsen (i svensk översättning) och till den engelska originalversionen .

Medborgaren, systemen och det gemensamma (kommande bok)

Sedan 2012 har jag av och till arbetat med ett bokmanus, som nu är färdigt. Där gör jag ett försök att tillämpa ett systemtänkande (”systems approach”) på arbete och samhällsekonomi, frågor som jag diskuterat i flera av mina tidigare böcker. Arbetstiteln ovan uttrycker min avsikt att söka förstå samhället och dess ekonomi genom (inte alltför avancerade!) systembegrepp. Det är mycket som förenar oss, i synnhet i tekniskt avancerade samhällen.

Privat överflöd och offentlig fattigdom var den bild som J K Galbraith gav av den amerikanska samhället vid 1950-talets slut. Den stämde inte på Sverige då – men har blivit allt mer träffande även för vårt land. Frågan hur ett samhälle ska hantera sitt överflöd är en av ingångarna till denna bok (en uppsats Överflödets politiska ekonomi publicerades redan 2013).

Men ett modernt samhälles ekonomi består inte bara av ”ekonomi”. Den enkla föreställningen om en marknad där det gäller att sälja dyrt och köpa billigt är gravt otillräcklig när det gäller att beskriva och förstå hur det moderna Sverige fungerar. Särskilt under 1900-talet har byggts upp en rad system som tillsammans bildar det vi kallar samhälle. Det är försörjningssystem, transportsystem, kommunikationssystem, utbildningssystem och många fler. Författaren visar hur man med en måttfull användning av systemteorier och systemtänkande (en ”systems approach”) kan få en bättre förståelse för hur samhället bör styras och dess samlade resurser användas.

Några av bokens slutsatser:

  • Marknad betonar konkurrens medan system pekar på samarbete. Om ekonomers tänkande får alltför starkt genomslag hotas det gemensamma.
  • Dagens rikedom har byggts upp systemiskt under många generationer. Den är en gemensam ärvd resurs, som bör utnyttjas och fördelas någorlunda jämlikt.
  • Välfärdstjänster har särskilda egenskaper i det ekonomiska systemet. Om vi enbart strävar efter tillväxt tvingas människor att rikta sina ansträngningar mot sådant som de inte behöver, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få.
  • Föreställningen att det existerar en arbetsmarknad där var och en kan sälja sin arbetskraft och få betalt efter vad den är värd är så orealistisk att den gränsar till det bedrägliga.

När frågan om publicering och lansering klarnat kommer det att synas på denna hemsida.

Ickevåld i säkerhetspolitisk belysning

Under många år har ickevåld spelat en roll inom fredsrörelserna men har utanför en begränsad krets uppfattats som ett – idealistiskt eller naivt eller diffust  slagord. Det är inte alls nödvändigt, eftersom både forskning och praktik visat ickevåldets potential, liksom risker och svagheter. Detta utvecklade jag i en Ickevåld för Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2019.

Dubbla identiteter i partipolitiken

Under valrörelsen 2018 gjorde jag den reflexionen att entydiga budskap och tydliga ”varumärken2 tydligen eftersträvades av alla partier. Men det är inte säkert att just detta är vad vi potentiellt röstande medborgare frågar efter. ’Det föranledde denna artikel publicerad i Dagens Arena i slutet av år 2018.

Nyårstankar 2020 om kyrkorna och samhället

Detta skrivs den sista dagen av 2010-talet. Ämnet är angeläget både för kyrkliga ledare och kristna människor i Sverige men har som jag ser det en vidare betydelse för det politiska klimatet och demokratin.

Under de senaste åren har jag haft samtal med många kristna – i min egen ålder, men också i nästa och nästnästa generation. Ett återkommande och starkt tema är besvikelse, bestörtning och ibland vrede över att kyrkornas allt svagare insatser i samhällsfrågor. Jag upplever själv en sorg över läget, och kan då inte undgå att jämföra med hur det var under 1900-talets senare decennier. En artikel från Svensk Kyrkotidning 2018 påminner om några huvuddrag.

Låt mig illustrera med några exempel.

Under åren 2017 till sommaren 2019 har ett förbud mot kärnvapen stått högt på den politiska agendan, med fokus på förbudskonventionen TPNW. I denna fråga har kyrkorna i Sverige under lång tid varit ledande och pådrivande (se artikeln, sid 110-111). Bortsett från ett starkt uttalande från Sveriges kristna råd (SKR) på sensommaren 2017 visade få kyrkliga aktörer något större intresse för frågan. När det sedan gällde remissvar på Lars-Erik Lundins utredning (jan-maj 2019) presterade Equmeniakyrkan liksom Vännernas Samfund starka texter, medan både Svenska kyrkan och SKR sände in svävande och föga profetiska skrivelser till UD. Någon gemensam bearbetning eller kraftsamling i frågan förekom inte. Kontrasten till vad som skedde år 1983 är uppseendeväckande.

Vid sidan av kärnvapnen är klimatförändringen den ödesfråga som borde engagera alla som bryr sig om samhället och mänsklighetens utveckling (f d utrikesminister Hans Blix säger: mänskligheten kan välja antingen ett snabbt eller ett långsamt självmord). Klimatet är i sin tur en del av den historiskt unika Agenda 2030, som beslöts av världens politiska ledare år 2015. I Agendans 17 punkter återfinns utöver klimatet flertalet av de frågor (fattigdom, mänskliga rättigheter, hälsa, ickevåld…) som engagerat kyrkor och kristna människor under alla tider.

Samtidigt med denna utmaning lägger SKR, tydligen utan protester från Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan, ner sin aktiva samhällsinriktade verksamhet inom nästan alla områden. Detta är helt chockerande i jämförelse med Svenska Ekumeniska Nämndens roll under 1900-talets senare del. De insatser som organiserats inom Svenska kyrkan respektive Equmeniakyrkan är värda uppskattning men är varken ekumeniska eller på långt när tillräckliga i förhållande till utmaningen.

Röster från kyrkornas ledande företrädare är i dag (med ett fåtal undantag) svaga eller obefintliga i svensk offentlighet.

Samtidigt med detta sker en brutalisering av svensk politik. Invandring, migration och islam har utlöst krafter och ställningstaganden som jag inte upplevt under hela mitt vuxna liv. I dessa men även i klassiska frågor (som ekonomi, välfärd och ”säkerhet”) har samtalsklimatet i politik och massmedia blivit allt mer ytligt och konfrontativt. Att det kristna budskapet om sanning, rättvisa, empati och försoning i dag behövs mer än på mycket länge även i offentligheten framstår som en kraftig underdrift.

Något annat vi kan lära oss av det sena 1900-talet är att uttalanden, debattartiklar och protester i sig själva inte betyder särskilt mycket. För att sådana ska bli meningsfulla krävs ett ordentligt förarbete som bygger på en sund teologisk (ekumenisk!) grund och egen kunskap om sakfrågorna (se t ex avsnittet om Anne-Marie Thunberg i artikeln). Därför måste vårt samhällsansvar få även organisatoriska och ekonomiska konsekvenser.

Jag inledde denna text med uttryck för besvikelse och sorg. Det finns ingen anledning att ta tillbaka detta, men jag (och de många som tänker i liknande banor) kan däremot inte ge upp hoppet. Ett nytt decennium börjar i morgon. Omvändelse och bättring är ett ständigt återkommande tema i kristna gudstjänster och är ett erbjudande till alla.

 

 

 

Tro och samhälle under 1900-talets senare hälft

Under ganska många år då jag engagerat mig samhällsfrågor har jag samtidigt följt hur intresse och engagemang har utvecklat sig i kyrkor och samfund i Sverige. Efter att en mycket egendomlig ”vetenskaplig” studie (”68-kyrkan” publicerats skrev jag på redaktörens uppmaning en egen artikel i ämnet. I nästa blogg, Nyårsbrev, daterar jag upp detta till nutid.

Kärnvapen 2017-2019 – en dyster historia

 

Bakgrund

 

Strax efter S+MP-regeringens tillträde hösten 2014 meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige avsåg att ansluta sig till det s. k. ”Humanitära initiativet” som syftade till ett totalt förbud mot innehav av hot med kärnvapen. Våren 2015, på Utrikespolitiska Institutet, bekräftade Wallström att Sverige avsåg att också underteckna den ”pledge” som förbinder landet att verka för ett totalförbud. Detta undertecknande dröjde, men efter en omröstning i FN på hösten 2016 och beslut om att inleda förhandlingar i FN med sikte på en konvention om totalt förbud (parallell med de konventioner som finns beträffande kemiska och biologiska vapen) var Sverige en av tillskyndarna av en förbudskonvention. 

En allsidigt sammansatt svensk delegation arbetade aktivt i konferensen och Sverige röstade för konventionstexten den 7 juli 2017. Det som skulle återstå är att regeringen undertecknar och sedan föreslår riksdagen att ratificera konventionen, som brukar omnämnas som TPNW. 

Är frågan tillräckligt utredd?

Den relativt långa tid som förflöt mellan utrikesministerns första uttalande till dess att Sverige tydligt och aktivt arbetade för ett förbud användes delvis till att genomlysa frågan från olika vinklar. 

Trots detta meddelade regeringen den 4 september genom ett gemensamt uttalande av utrikesministern och försvarsministern:

Vi kommer inom kort att tillsätta en utredning för att belysa alla konsekvenser av konventionen, inklusive för provstoppsavtalet, ickespridningsavtalet och Sveriges försvarspolitiska samarbeten. Formerna för denna utredning presenteras i närtid.

Med tanke på försvarsministerns uttalanden några dagar tidigare måste detta ses som ett allvarligt bakslag (men ännu inte tvärstopp) för den linje som utrikesminister Wallström stod för och har drivit internationellt. Det är hennes linje som överensstämmer med den ”klassiska” svenska nedrustningspolitiken som grundlades av Östen Undén och formades av Alva Myrdal. 

Så här uttrycker sig Thomas Hammarberg (tidigare bland annat Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och chef för Palmecentret) om situationen (Facebook 1 sept 2017):

”Försvarsministern säger i Aktuellt att frågan om Sverige kan signera och sen ratificera FN:s nya konvention mot kärnvapen måste utredas noga ”och det kan ta lång tid”. 
Det enda sakliga problem ministern nämnde var hur vårt fortsatta stöd till detta initiativ skulle uppfattas av de stater med vilka vi har militärt samarbete. I praktiken handlar det om dem som har kärnvapen. Det var helt nyligen som Trumpregimen ett brev från Pentagon varnade Sverige för att ställa sig bakom konventionen. 
Han antydde vidare att det var många aspekter i detta fördrag som måste utredas noga – som om innehållet inte redan var känt av svenska representanter i denna process. Så är det förstås inte.
Sverige har varit drivande i denna process för ytterligare steg i FN-arbetet mot kärnvapen. Att nu ge efter för påtryckningar från kärnvapenmakter och bordlägga detta engagemang vore direkt pinsamt – och faktiskt ett direkt svek.”

Försvarsminister Peter Hultqvist och kärnvapnen

Hammarberg hänvisar till ”påtryckningar från kärnvapenmakter”. Det är väl känt att USA och andra Nato-länder redan i samband med FN-konferensen misstänkliggjorde och förlöjligade detta initiativ. Enligt kända uppgifter varnar USA:s försvarsminister James Mattis i ett brev sin svenske kollega Peter Hultqvist för att skriva under det FN-avtal som skulle förbjuda kärnvapen globalt.

Det borde vara fullständigt uteslutet att Sveriges regering skulle ge efter för sådana påtryckningar. Men jag vill notera att försvarsministern i det gemensamma uttalandet säger ”Sverige har under lång tid varit aktivt i frågan om kärnvapenupprustning” trots att han själv har ett svagt eller närmast obefintligt ”track record” i denna fråga.

Värdlandsavtalet med Nato skrevs under av dåvarande ÖB på regeringen Reinfeldts uppdrag, den 4 sept 2014 (strax före valet). Hultqvist var, som företrädare för det största oppositionspartiet, tillfrågad och tillstyrkte avtalet. Kärnvapen nämns inte i avtalet. I den beredning som sedan ägde rum under hans ledning i FöD och publicerades (Ds 2015:39) finns inte ens ordet kärnvapen med.

Det är osannolikt att en erfaren politiker som Hultqvist skulle glömt bort att kärnvapenfrågan är central i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur han tänkte är omöjligt att veta. Vad vi däremot vet är att han, då frågan trots allt kom upp under hösten 2015 och våren 2016 upprepade gånger offentligt försvarar sig med att införande av kärnvapen på svenskt territorium ”var förbjudet enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige var anslutet till”. Detta är inte sant, vilket ministern inte kunnat vara – och framför allt inte får vara – okunnig om. (För en fullständig redogörelse, se DN den 2 maj 2016)

Det pågick en beredning om TPNW under mer än ett år, där alla argument för och emot förbudskonventionen kom upp på bordet. Den mest auktoritativa beredningen gjordes inom regeringens Folkrätts- och nedrustningsdelegation. Samtidigt fördes offentliga debatter i olika fora, där aspekter på NPT, provstoppsavtal, Nato, Finland osv i relation till ett kärnvapenförbud behandlades. Den var samtidigt en dragkamp mellan UD (Wallström) och FöD (Hultqvist). Tecknen tyder på att Hultqvist i stort sett har bortsett från att kärnvapennedrustning har ett värde i sig. Dragkampen avgjordes genom regeringsbeslut inför FN-konferensen: förbudslinjen skulle gälla. Det är mycket egendomligt att Hultqvist i efterhand försöker få igenom sin linje. (Mer om detta nedan!)

Utredningen och dess mottagande

Det blev så småningom en enmansutredning. Ambassadören, fil dr Lars-Erik Lundin utsågs till utredare. Efter 2018 års val (fördröjd också av den utdragna regeringsbildningen i slutet av år 2018) framlade Lundin sin utredning den 18 januari 2019. Hans slutsats var att Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.

Redan innan remissbehandlingen kommit i gång angav de fyra allianspartierna samt SD att de instämde i utredningens slutsats. Å andra sidan hade både V och MP signalerat sitt stöd för TPNW. Det finns mycket att säga om utredningen och processen under och efter dess genomförande. Jag begränsar mig här till några hållpunkter som jag själv tagit del i: jag tror att dessa ganska väl speglar den opinion och tydliga besvikelse som utvecklades i de kretsar i Sverige som ville medverka till kärnvapennedrustning och en utrikespolitik för internationell avspänning.

Ganska snart efter publiceringen samlade sig fyra professorer – Peter Wallensteen, Thomas Jonter, Gunnar Westberg och jag själv – till en gemensam bred kritik i Dagens Nyheter 13 febr (vilken i sin tur byggde på en lista med inte mindre än 32 preciserade invändningar mot utredningen). Ett återkommande tema (se även nedan) är att utredaren helt bortsett från det humanitära syftet, och lagt all vikt vid säkerhetspolitiska överväganden, i snäv mening. Vår samlade bedömning var att utredningen är helt verklighetsfrämmande och olämplig som underlag för statsmakternas beslut.

En lång rad organisationer arbetade under perioden februari-april med egna remissvar på utredningen. Inom ledningen för Svenska Pugwash arbetade vi grundligt med frågan och deltog också i en rad samråd med andra ”likasinnade” organisationer. Svenska Pugwash remiss är relativt utförlig och fick viss betydelse även för andra organisationer. De remissvar som lämnats in till UD finns tillgängliga på UD:s hemsida.

Ett särskilt, och i mina ögon obehagligt, inslag i remissarbetet var den skrivelse som Försvarsmakten lämnade till UD. Det var möjligen förutsägbart att Försvarsmakten och ÖB inte ville att Sverige skulle biträda TPNW, men det var oväntat att man skulle åberopa ”kärnvapennära samarbeten” med Nato-länder som argument. Vi – tre företrädare för Svenska Pugwash – påpekade detta i en skarpt formulerad artikel i DN (4 maj 2019). På denna svarade försvarsminister Hultqvist (inte ÖB!) i DN den 7 maj och försäkrade att ”inte något av de samarbeten där Sverige deltar omfattas av samarbete kring kärnvapen”. Detta ”klarläggande” måste ses som en tillrättavisning av ÖB, men vad som i verkligheten gäller är inte lätt att veta. Vi debattörer uttryckte dock i en slutreplik 11 maj tillfredsställelse att Sveriges linje att avstå från kärnvapen tycks ligga fast.

”Det bidde en….”

Den 12 juli 2019 meddelades genom UD att ”Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen.” Sverige kommer att vara observatör till TPNW (om och när denna träder i kraft) och satsar dessutom på ett svenskt kunskapscentrum för kärnvapennedrustning och på ett internationellt nedrustningssekretariat. Det är inte ovanligt i politiska sammanhang att framställa ett nej som ett kanske, och kanskekan Sveriges hållning till TPNW omprövas inför (den i och för sig obehagliga) utsikten att 2020 års förhandlingar om icke-spridningsavtalet NPT misslyckas.

Den process som ledde fram till FN-konferensen innebar att kärnvapenfrågan på goda grunder fick starkt ökad uppmärksamhet, och gav möjligheten till en renässans för en aktiv freds- och nedrustningspolitik från Sverige sida. I detta läge markerade de fyra riksdagspartier (M, KD, L, C) som förespråkar NATO-anslutning redan 2017 att de skulle motsätta sig Sveriges anslutning till TPNW. De deltog inte (med något enstaka undantag) i de debatter som ägde rum 2017-2019, utan ägnade sig i stället åt att avfärda idén och håna utrikesministern. De inväntade varken utredning eller remisser innan de tog slutlig ställning. S som parti var djupt och tydligt splittrat. ”Läget i riksdagen” anfördes också som ett av två huvudargument för 12-juli-beslutet.

Att TPNW nästan säkert inte skulle resultera i något beslut av statsmakterna stod alltså klart redan 2017. Detta hindrade dock inte det civila samhället, frivilliga organisationer och ett stort antal enskilda att engagera sig i frågan. Många tusen ideella arbetstimmar ägnades åt studier, argumentering, samtal, debattartiklar, offentliga möten och remisskrivande. De (vi) agerade som om arbete grundat i liberala och demokratiska principer faktiskt spelar roll. Detta bör man se som en – trotsig! –  bekräftelse av styrkan och bredden i den svenska folkrörelsebaserade demokratin. 

De gångna åren utgör både ett lågvattenmärke och en styrkedemonstration för demokratin i vårt land. 

 
 

Från vapenhandel till vänskapliga förbindelser

Personligt om en professionell resa 2011 – 2018.

Här berättar jag om en period i mitt professionella liv. Kanske kan man kalla den en parentes, eftersom varken vapen eller säkerhetspolitik tidigare varit en huvudsak i min forskning eller mitt skrivande. Nu (2018) avser jag att åtminstone delvis fasa ut dem till förmån för andra frågor. Men det har blivit en lång period som varit starkt engagerande på flera plan. Ominnehålleti rapporter och böcker skriver jag inte mycket här, men de går (med något undantag) att ladda ner via länkar i texten.

Att exportera vapen

Göteborgs­processen var en satsning som initierades i Göteborg 2001 av flera ekumeniska organisationer, bland andra Svenska missionsrådet (SMR) och Sveriges kristna råd (SKR). Ordförande var KG Hammar (Svenska kyrkans ärkebiskop t o m 2006). Med projektet arbetade två handläggare på Kristna Fredsrörelsen. Helena Koumi och Pieter-Jan van Eggermont. När jag fick närmare kontakt med processen hade den redan i tio år samlat kyrkor och trossamfund från hela världen till samtal om de etiska utmaningarna kring global vapenhandel. Jag kände som en uppgift att komplettera de teologiska och moraliska argumenten med mer om teknik och politik. Under år 2011 genomförde jag – i samråd med Göteborgsprocessen, men på eget ansvar – en studie om vapenexporten från Sverige, med återblickar och utblickar mot försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, nedrustning, opinionsläget och teknikens särskilda roll. Rapporten var klar i december 2011 och publicerades med titeln Vapen i Sverige och världen som arbetsnotat nr 347, mars 2012 (100 sid), vid min egen f d arbetsplats Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet.

Genom att skriva den rapporten lärde jag mig mycket (mera om detta senare). Tidpunkten för dess publicering (mars 2012) var både lyckosam och mindre bra. Under januari 2012 hade uppgifter offentliggjorts om vapenexport till mycket höga belopp (högst i världen per capita) och dessutom till några länder med tveksam hållning till mänskliga rättigheter och demokrati. Den debatt som utbröt steg till stormstyrka när den s k Saudi-affären blev känd, i början av mars 2012. Mina bakgrundsuppgifter visade sig begärliga, inte minst bland journalister. Rapporten kom alltså till nytta. Å andra sidan hade jag inte studerat de särskilda ärenden som just då väckte indignation och debatt. I ett skarpt debattläge kunde den alltså betraktas som överspelad.

Min avsikt var att gå vidare och fördjupa undersökningen, särskilt på två punkter. Vilken roll spelade vapentillverkningen och dess exportberoende för speciella industrier och orter (Örnsköldsvik, Karlskoga, Linköping, Karlskrona)? Vilken roll hade just vapentekniken i ett bredare perspektiv: för den samlade teknikutvecklingen och kompetensen i Sverige. Båda dessa frågor har sedermera behandlats utförligt, särskilt i den stora utredningen KEX (SOU 2015:72) samt i reaktioner och remissvar på denna. För min del blev nästa steg ett annat. Även detta hade sitt ursprung i kyrkliga sammanhang, med ekumeniska förtecken.

Tyngdpunktsförskjutning

När Kyrkornas världsråd (KV), som samlar ett stort antal protestantiska, anglikanske och ortodoxa kyrkor bildades år 1948 var en av utgångspunkterna att ”krig är emot Guds vilja”. Frågan om krig, vapen (inte minst kärnvapen) och fredligt samarbete har sedan dess varit ett ledmotiv i KV:s arbete. Ett särskilt viktigt steg togs 2011 vid en fredskonferens i Kingston, Jamaica. Efter ett grundligt förarbete slogs då fast att kyrkorna borde röra sig bort från den problematiska diskussionen om att under vissa förutsättningar ”rättfärdiga” kriget till att koncentrera sig på en rättvis fred.

För att på svensk botten följa upp konferensen samlade Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet företrädare för ett 30-tal organisationer (både kristna och sekulära) till ett samråd 7 mars 2012. Andemeningen och besluten från Kingston mottogs med stor övertygelse. Enighet rådde om att de borde föras vidare. Från mötet utgick en ”beställning” som sedan gick vidare till Anders Mellbourn och mig. Vi fick i uppdrag att göra en studie av svensk säkerhetspolitik, och redan i uppdraget talades om en ”tyngdpunktsförskjutning”: civila, förebyggande och tillitsskapande åtgärder borde få större utrymme. Ett tillfälligt nätverk, kallat Partnerskap 2014 skapades för samråd kring frågorna. Nätverket fick visst ekonomiskt stöd för samråd, redigering och tryckning, från Folke Bernadotteakademin (men författandet skedde helt på ideell basis).

Vår rapport, Fred säkerhet försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik,var klar i en preliminär version i juni 2013. Anders M är inte bara är synnerligen kompetent statsvetare, utan har också varit chef på UI och länge haft ansvarsfulla befattningar på DN. Boken är vår gemensamma produkt. Anders skrev huvuddelen av del I Säkerhet medan jag gjorde det mesta på II Försvar och III Alternativen. En första preliminär version av boken, som omfattar 220 tryckta sidor, diskuterades under våren 2013 inom Partnerskap 2014. Den ventilerades i Almedalen i juli samma år och fanns med på Bok och Bibliotek i Göteborg. Under hösten hölls ytterligare samråd och seminarier. En definitiv version av Fred säkerhet försvar var klar i januari 2014 och lanserades vid två seminarier (ABF-huset och Riksdagshuset). Senare under våren 2014 tillkom en mindre skrift Prislappar för fred och säkerhet, plus en sammanfattning på svenska och en på engelska: Peace-Security-Defence. Sveriges kristna råd åtog sig att vara förläggare och hålla dessa fyra skrifter i lager.

Även denna uppgift blev för mig mycket lärorik. Till detta bidrog samarbetet med Anders, omfattande kontakter med civilsamhällets organisationer och framför allt grävande i utredningar, böcker och allehanda dokument (sådant som är forskarens vardagsarbete). Det gav överblick, perspektiv och en och annan aha-upplevelse. Det blev naturligt för mig att även efter publiceringen följa den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, nu med betydligt bättre grundkunskaper. Detta gav erfarenheter, men var inte enbart upplyftande.

Fredsteknik

Flera intressanta spår kan härledas till detta arbete. Ett av dem vill jag nämna särskilt. I samband med lanseringen tog två tekniker-kolleger kontakt: Bo Janzon och Hans Wallin. De hade, som specialister på sprängämnen, kommit att intressera sig för fredsteknik: särskilt med innebörden att på säkert sätt samla in, förvara och förstöra sprängmedel och även vapen (som finns i ofattbara mängder under och efter krigshandlingar). Denna kontakt har jag uppehållit sedan dess. Bo Janzon har planterat frågan hos Kungl Krigsvetenskapsakademin (!) och publicerat en rapport om Fredsteknik. Helt nyligen har ett konsortium av 8 industriföretag bildats: Swedish Explosives Risk Reduction Group (SERRG) som ny bytt namn till Disarmament Solutions (DS). Denna kombination av teknik, industri och fred ligger centralt inom det forskningsintresse Teknik och social förändring som jag ägnat mer än 20 år av mitt yrkesliv. Det ska bli intressant att följa och understödja det fortsatta arbetet.

Mänsklig säkerhet

Kring årsskiftet 2014/15 började jag korrespondera med Robert Egnell, som då var gästprofessor vid Georgetown University, D. C., USA. Han hade läst Fred säkerhet försvaroch vi fann där ett gemensamt intresse. Båda önskade vi vidga den svenska debatten om säkerhet, och inte minst belysa frågor där militära medel var verkningslösa eller olämpliga. Begreppet Mänsklig säkerhet täckte relativt väl det som vi avsåg. Vi skrev tillsammans en programförklaring till ett nätmagasin med det namnet, och Robert satsade på en professionell webb-design. Den 11 maj 2015 var vi klara att börja publicering (vi hade också en release på UI i Stockholm). Tillsammans med Sebastian van Baalen (då nyexaminerad Master i Freds- och konfliktkunskap, numera doktorand i detta ämne) publicerade vi sedan – i ganska högt tempo – artiklar om svensk och internationell säkerhetspolitik (med uppehåll under sommaren). Arbetet skapade rika tillfällen att ta kontakt med intressanta personer (i många fall sådana som inte tidigare ”kommit ut” med säkerhetspolitiska analyser eller ståndpunkter). Detta, och inte minst samarbetet med Robert och Sebastian, innebar att det blev en mycket lärorik period av mitt liv. Efter mindre än ett år kände jag mig dock tvungen att avbryta min medverkan. Robert Egnell, som var chefredaktör, hade då tillträtt en befattning med stort ansvar inom Försvarshögskolan (FHS). Två artiklar (den ena av mig, om Gotland, och den andra av Olof Kleberg rörande Nato-debatten) skapade problem inom redaktionen och på FHS, och jag valde då att stiga av.

Nato-utredningen

Från starten av arbetet med Fred säkerhet försvar2012 till lanseringen under våren 2014 hade en stor klimatförändring i den svenska debatten ägt rum. Den uppmärksammade intervjun med ÖB Sverker Göransson (”en-veckas-försvaret”) på nyåret 2013 och Rysslands annektering av Krim våren 2014 var två avgörande faktorer. De ledde till en helt förändrad försvarsdoktrin som följdes av beslut i juni 2015 om upprustning av den svenska Försvarsmakten (26 miljarder över en 5-årsperiod). I takt med dessa förändringar höjdes tonläget. Kontrasterna mellan olika synsätt blev skarpare. Samtidigt stod det klart att underlaget för en allsidig och rättvisande debatt i säkerhetspolitiska frågor var ofullständigt, ojämnt och delvis starkt vinklat.

I det förändrade diskussionsklimatet från 2013 och framåt aktualiserades inte bara en förstärkning av Försvarsmakten, utan också frågan om svenskt Nato-medlemskap. Detta hade varit en icke-fråga i många år. Riksdagspartierna positionerade sig. Frågan fick särskilt skarpa konturer genom det s k Värdlandsavtalet, som undertecknades i september 2014, och som avsåg att underlätta militär samverkan mellan Sverige och Nato. Det skulle behandlas av riksdagen ett och ett halvt år senare. Parallellt krävde partier som sympatiserade med Nato-medlemskap att regeringen skulle tillsätta en utredning om saken. Eftersom tillsättandet av en offentlig utredning, enligt en stark svensk praxis, signalerar en ändring av politiken (i detta fall av Sveriges alliansfrihet) avvisade regeringen Löfvén detta krav.

Att det trots allt fanns behov av en utredning (och en nisch!) insåg bl a regissören Stina Oscarsson och f d biståndsminister Pierre Schori. De sammankallade en utredningsgrupp på försommaren 2015. Det var ju inte precis någon hemlighet att denna skulle bestå av personer som var kritiska till Nato. Utöver Oscarson och Schori var det Hans Blix, Sven Hirdman, Rolf Ekeus och Linda Åkerström (Svenska Freds).

Jag tillfrågades om att bli sekreterare, och accepterade under förutsättning att det skulle bli en ”riktig” utredning, ungefär som en SOU, inte en kortare broschyr eller pamflett. Så blev också beslutet. Daniel Finnbogason, Master i freds- och konfliktstudier från Uppsala, rekryterades som biträdande sekreterare. Allt sekretariatsarbete utfördes på ideell basis. Efter en intensiv arbetsperiod, med många sammanträden, förelåg en färdig utredning i slutet av november 2015. Den processades snabbt och elegant till en bok på 220 sidor av vår förläggare Henrik Celander, och kunde släppas i januari 2016. Samarbetet med ledamöterna var genomgående konstruktivt, men vem som helst kan räkna ut att det är rätt krävande att få fram ett resultat tillsammans med en sådan grupp av viljestarka personer, med olika partipolitiska och professionella bakgrunder. Slutresultatet fick genomgående goda omdömen, även från många som inte delade våra slutsatser. Detta berodde säkert till stor del på att vi skilde de rent utredande avsnitten (kap 1-12) från de resonerande slutsatserna (kap 13). Värdlandsavtalet godkändes dock av riksdagen under våren 2016. Genomslaget i övrigt är svårt för mig att bedöma, men boken har sålts i nära 1600 ex (de allra flesta under 2016).

Avspänning och vänskapliga förbindelser: Ryssland i fokus

I sin mest kompakta form var Nato-utredningens slutsats att avspänningbör väga tyngre än avskräckning:

Vi anser således att säkerhetspolitiska skäl på ett avgörande sätt talar emot svenskt medlemskap i Nato och föreslår en bred satsning på avspänningsåtgärder (sid 203).

Men innebörden i ”avspänningsåtgärder” är inte kristallklar. Flera av mina kolleger i utredningen tänkte i första hand på diplomatiska och politiska kontakter. Sådana förekom ju även under Sovjettiden med viss regelbundenhet. Men det gäller mycket annat också. Det blev dock uppenbart att det inte fanns några genomtänkta och detaljerade planer för sådana åtgärder, särskilt inte om man jämför med dem som gäller (militär) avskräckning. Till skillnad mot åren 2012-2013 (då Fred säkerhet försvarmed sina allmänna rekommendationer om Alternativ skrevs) stod det nu klart att Ryssland pekas ut som (den ende) fienden. Adressaten för eventuella avspänningsåtgärder är därför tydlig.

Det framstod alltså som viktigt att utveckla vad som kunde menas med avspänning gentemot Ryssland, och vilka åtgärder som kunde bli aktuella. Jag uppfattade detta till stora delar som en personlig utmaning (”inte bara snacka …”). Det kan delvis bero på att jag tidigare ägnat ett par år (1959, 1968-1972) åt frågor som rör försvarets planering. Där fick jag klart för mig hur viktigt det är med ambitiös och framåtsyftande planeringav viktiga samhällsfunktioner (vilket också fick en fortsättning 1971-1980 i mitt arbete med framtidsstudier).

Den studie som så småningom skulle publiceras i boken Grannlaga, kontakter med ryssar och Ryssland (2017) (265 sid) hade inte bara Fred säkerhet försvar och Nato-utredningen som bakgrund utan också FN-stadgans artikel 1.2 (”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser…”). Arbetet inleddes i maj 2016. Jag hade återigen den stora turen att få hjälp av en välutbildad och engagerad ung person: Viktor Sundman, rysktalande och med kandidatexamen i bl a freds- och konfliktkunskap från Uppsala. (Viktor övergick i september 2017 till en tjänst vid Svenska FN-förbundet.) Vi gick igenom en rad områden där samarbete – professionellt och folk-till folk – existerade och/eller kunde byggas ut. En viktig bakgrund var det ”stöd till reformprocessen i Ryssland” som pågick 1991-2008 och dokumenterats i en Sida-rapport av Krister Eduards (2009). Många spår av detta stöd fanns kvar, tillsammans med starka beklaganden över att det avbrutits.

Kontakter mellan medborgare

Områden som behandlas i Grannlagaär bl a miljösamarbete i Östersjön, samverkan i Barentsregionen, student- och forskarutbyten, kunskaper om Ryssland och i ryska språket, kulturfrämjande, vänortsutbyten, turism, myndighetssamverkan, massmedia och samverkan mellan civilsamhällets organisationer (CSO). Från mina utgångspunkter är den sista punkten central. Det är djupt beklagligt att ryska myndigheter för närvarande är misstänksamma och ställer till svårigheter.

Givetvis gjordes detta inte i ett vacuum, snarare tvärt om. Ett stort antal människor inom organisationer, akademi och civilsamhälle lämnade generöst uppgifter och synpunkter till vår genomgång: listan över dessa upptar drygt tre trycksidor i boken. Parallellt gjordes en undersökning av kyrkliga och ekumeniska kontakter mellan Ryssland och Sverige. För detta skapades ett tillfälligt nätverk, Fredens väg, av kyrkliga och ekumeniska organisationer. Arbetet avrapporterades i Vänskapliga förbindelser (2017) författad av Helena Höij och behandlades vid ett arbetsseminarium i maj 2017. En särskild roll spelade OSSE-nätverket, med dess vice ordförande Olof Kleberg och ordförande Anders Bjurner som drivande. Nätverket ordnade redan i mars 2016 ett offentligt seminarium i ämnet, och ännu ett i mars 2017. OSSE-nätverket samverkade med mig, Fredens väg och studieförbundet Bilda i ett arbetsseminarium den 10 maj 2017 (samma dag som boken kom från trycket!). Rapporten finns här.

Eftersom frågeställningen hade internationellt intresse, skrev jag också en kompakt version (60 sid) av boken på engelska: Friendly relations. Cooperation and dialogue between Russians and Swedes (2017). Denna skrift kom bl a till användning i en gemensam arbetskonferens mellan ryska, svenska och tyska Pugwash som hölls i Stockholm 5-6 februari 2018.

Rysslands folk är inte våra fiender

Boken Grannlaga har fått god spridning (500 ex är snart slutsålda) till bibliotek, nyckelpersoner och andra intresserade, och fått genomgående positiva kommentarer. Några smädelser, av typ ”farligt godtrogen” eller ”gå Putins ärenden” har förekommit på Twitter och Facebook, men inte särskilt många. Mer bekymmersamt är att den hisnande överbetoningen av säkerhetspolitikens militäradimension består och snarast förstärkts. Min tolkning är att det många politiker och en del debattörer och opinionsbildare under en tid har haft som överordnat mål att ”prata upp” försvarsanslaget. I detta passar tillitsskapande åtgärder och samarbete inte särskilt väl in. Å andra sidan har många aktörer i kyrkor och andra delar av civilsamhället visat intresse för frågeställningen. Många har insett att det är angeläget att skilja mellan vänskapliga förbindelser folk-till-folk och de mer problematiska relationerna mellan stater. På sikt kommer samarbete och möten mellan människor även att påverka ”säkerhetsläget”.

Kärnvapen

Under arbetet med Nato-utredningen spelade det givetvis stor roll att Nato är en militärallians som bygger på möjligheten att använda kärnvapen. För några av ledamöterna skulle enbart detta faktum räckt för att avvisa svenskt medlemskap, och det blev i varje fall ett av våra starka argument. Mitt eget medvetna avståndstagande från kärnvapen (svenska och andra) går långt tillbaka i tiden. När föreningen Svenska Ingenjörer mot kärnvapen bildades 1982 var det naturligt för mig att bli medlem. Ordförande var under många år överingenjör Sven Hellman, en framstående försvarsanalytiker som varit min chef på FOA P (1968-72). Jag har i närtid följt upp detta genom någorlunda aktiva medlemskap dels i Svenska Läkare mot kärnvapens (SLMK) Vetenskapliga råd, dels i styrelsen för Svenska Pugwash.

Några egna insatser inom området har jag inte gjort, med ett undantag. Påståendet att det skulle vara förbjudet enligt svensk lag att föra in kärnvapen i landet hade spritts under debatten om värdlandsavtalet (se ovan), av bland andra försvarsministern. Detta påstående var felaktigt. Därför gjorde jag tillsammans med tre kolleger bakgrunds-research och publicerade korrekta fakta (samt förslag om att det bordevara förbjudet) i DN den 2 maj 2016.

Sedan bland andra läkare från hela världen och organisationen ICAN (som tilldelades Nobels fredspris 2017) gjort effektiva och energiska insatser för att påminna om kärnvapnens förödande humanitära konsekvenser har ett totalt förbud blivit aktuellt. En fördragstext med denna innebörd fastställdes inom FN den 7 juli 2017 av 123 länder.  Läkare mot kärnvapen, Pugwash, ICAN liksom kyrkor, humanitära organisationer och framstående medborgare har uttalat sig för att Sverige bör ratificera fördraget. Den svenska regeringen har tillsatt en utredning; om Sverige till slut kommer att ratificera fördraget är alltså en öppen fråga.

Svensk säkerhetspolitik för fred

I Kristna fredsrörelsen har jag varit medlem sedan 1970-talet. Margareta har varit både generalsekreterare och ordförande. Rörelsens nuvarande generalsekreterare Lotta Sjöström Becker tog kontakt med mig i november 2017, eftersom KrF avsåg att stärka sin kompetens och påverkan på svensk säkerhetspolitik. Jag har skrivit ett material (45 sid. plus 20 sid. noter) som har diskuterats inom rörelsen och med närstående organisationer. Den publicerades strax efter midsommar 2018 och finns att ladda ner här.

Slutord

Detta varit en lärorik resa. Jag har fått tillfälle att ta in nya fakta, genomskåda samband, samtala med många intressanta personer och bli bekant med nya miljöer.

En bonus har varit att få arbeta nära Margareta och hennes livsintresse: fredliga relationer och ickevåld. Hon är idérik och kunnig och drivs av ett starkt engagemang. Vi tänker inte likadant, men har samma utgångspunkter och samma mål. Den här resan har vi gjort tillsammans. Av olika skäl riktar jag nu blicken åt andra håll, men glömmer inte det jag har sett. Resan är inte slut än.