Svensk kärnvapenpolitik bortom förbudskonventionen

Våren 2019 var för många fredsivrande människor en tid då FN-konventionen för att förbjuda kärnvapen TPNW stod i centrum. Många skrev remissvar på Lars-Erik Lundins enmansutredning. Resultatet blev en besvikelse genom regeringens beslut 12 juli 2019 att varken signera eller ratificera TPNW. En hel del låsningar och överord hade skapats under debatten. Det är angeläget att alla fredsälskande i svensk politik förenar och förstärker sina ansträngningar för nedrustning och till slut avskaffande av kärnvapen. Detta är innebörden i min artikel  som publicerades i nätmagasinet Mänsklig säkerhet den 10 september 2020. När detta skrivs har TPNW just fått de 50 ratificeringar som krävs och kommer att träda i kraft den 22 januari 2021.

Knapphetens tvång och tidens bruk

En essä av Marilynne Robinson, den märkliga författarinnan till bl a Gilead, i New Yor Review of Books i början av juni månad väckte mitt intresse. Bland annat därför att hon identifierade ”talet om knapphet” (scarcity) som en del av det politiska samtalets förfall. Detta blir ett tema i min kommande bok Systemen, överflödet och det gemensamma (Atlas akademi 2020). Min essä publicerades den 30 augusti på Dagens Arena, och kan länkas .här.

På spaning efter teknikens natur

Som ung gymnasist fick jag då och då lyssna till överläggningar om hur viktigt det var att tekniker inte skulle bli insnöade fackidioter. Min pappa Erik Ingelstam var sekreterare i Kommittén för humanistisk orientering vid teknisk utbildning: en sammanslutning av tekniker, naturvetare, humanister och teologer som bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet vid de tekniska läroverken under åren 1943-1964. Kommittén sammanträdde ofta i vårt hem och min pappa var även på andra sätt engagerad i frågor kring tekniker och teknik i samhället. (Professor Gunnar Richardson har skrivit en intressant bok om detta: Tekniken, människan och samhället, 1987).

Jag hamnade så småningom på Teknisk fysik, den ”svåraste” av KTH:s linjer i termer av inträdesbetyg. Där dominerade ett annat perspektiv: matematik och fysik ansågs av de flesta av oss lite finare än den egentliga tekniken – tvärt emot grundaren Gudmund Borelius’ intentioner. Men intresset för att sätta in teknik i ett större sammanhang bestod: i studentlivet försökte jag och andra aktualiserafrågor som etik, miljö, militarism och könsroller. Med begränsad framgång, får väl erkännas.

Kärnkraftsdebatten, som startade på allvar 1972 och mötte sin kulmen med folkomröstningen 1980 innebar en kraftig fokusering på teknik och samhälle. Nyttig, givetvis, genom att den lyfte fram många aspekter som tidigare fått begränsad uppmärksamhet: mijöpåverkan (även över mycket lång tid), internationella beroenden, risker och riskbedömningar, komplexitet och förtroende – för att bara nämna några. Men debatten vara också starkt polariserande. Trots den med rätta världsberömda studiekampanjen uppstod starka polariseringar: mellan politiska partier, män och kvinnor, tekniker och humanister, företag och miljörörelser.

Jag hade tagit ställning för Linje 3 inför folkomröstningen, i huvudsak på den grunden att ett kärnkraftsdominerat energisystem skulle föra med sig komplexa och svåröverblickbara system för drift, säkerhet och avveckling, som är svåra att förena med ett transparent och demokratiskt samhälle.

Detta var kanske inte stor sak, jag var en av många debattörer i denna fråga. Men på ett annat sätt kom kärnkraftsfrågan att starkt påverka mitt liv och yrkesval. På vårvintern 1977 hölls ett större ”ABF forum” i Karlstad, ett halvår efter det att socialdemokratin hade förlorat regeringsmakten i vad som beskrevs som ett ”kärnkraftsval”. I en större debatt med inledningar av bl a Tage Erlander och hans nära vän fysikprofessorn Torsten Gustafson ventilerades kärnkraften ur olika vinklar. Jag minns att Gustafson hävdade att kärnkraft inte var farligare än cigarettrökning (vilket i en mening nog är sant, men inte särskilt relevant för en bredare samhällsbedömning). Båda dessa liksom den just avgångne statsministern Olof Palme beskärmade sig storligen över teknikfientlighet, att de dunkla krafterna tagit över rationellt beslutsfattande, att framsteget var hotat. För mig som åhörare blev detta väl magstarkt. Jag begärde ordet och påminde med viss skärpa om de komplikationer – se ovan – som nästan all teknikanvändning för med sig. Erlander gjorde mig äran av en replik: ”jag förståår inte vad Ingelstam är ute efter” vilket jag tolkar så att han hade förstått precis. Erlander var nämligen inte enbart politiker utan också genuint intellektuell.

Denna episod blev avgörande för mitt fortsatta yrkesval. Jag fick inte några obehag i mitt arbete i nära anslutning till regeringskansliet och riksdagen. Men jag insåg att teknikens många dimensioner behövde belysas tydligare. Jag skrev därför min första bok i ämnet, Teknikpolitik (1978) som var en av grunderna för senare engagemang 1980-2002 som professor inom Teknik och social förändring, tema T, ett av fyra teman vid Linköpings universitet.

Den långa och intressanta tiden vid tema T ska jag inte berätta om här. Men det finns en viktig eftertanke. Jag, liksom de forskare och tänkare som argumenterade för att skapa detta Tema, ville lägga en fast grund för forskning och analys av tekniken i samhället. Så här i efterhand tycker jag att detta lyckades någorlunda, men inte fullt ut. Redan tidigt kom studiet av teknik att nära kopplas med naturvetenskap. För detta finns goda skäl, men teknikens egenart (intellektuell, samhällelig, historisk m m) tenderar att bli oklar. På ett tidigt stadium, redan 1978, hade kärnfysikern och samhällsdebattören Tor Ragnar Gerholm varnat för att blanda ihop dessa båda, och liknat detta vid en olyckligt äktenskap som bara kan sluta illa. Från ett annat håll hade många ekonomer och ekonomijournalister en, som jag uppfattade det, ytlig och endimensionell syn på teknik som tenderade att dölja både komplikationer och möjligheter. Slutligen förblev teknikernas egna diskussioner, t ex i den förträffliga tidskriften Ny Teknik, mestadels begränsade till ”tekniken i sig” och inte sällan naiva när det gällde vidare samhällsaspekter.

Jag måste alltså tillstå en otillräcklighet i förhållande till egna och andras ambitioner för Teknik och social förändring. Denna lindrades i betydande grad när jag 2008 fick kännedom om W Brian Arthurs bok The Nature of Technology. Arthur har samma bakgrund som jag själv: matematik och ingenjörsutbildning. Han formulerar en komplett teori för teknik. Den kan jag naturligtvis inte referera här men hans huvudpoäng är att teknik alltid utvecklas ur existerande teknik, plus någonting. Detta någonting kan vara nya naturvetenskapliga rön, nya behov eller bara en bra tanke. Denna dynamiska teori fann jag mycket övertygande, och vill rekommendera till alla som praktiskt, teoretiskt eller pedagogiskt vill förhålla sig till teknik.

Om du har läst detta med intresse så här långt, så kanske du har aptit för en längre uppsats i ämnet? Den skrevs för en vetenskaplig konferens 2018, och har väckt visst intresse bland annat hos dem som utbildar lärare i ämnet Teknik. Här är länken till uppsatsen (i svensk översättning) och till den engelska originalversionen .

Medborgaren, systemen och det gemensamma (kommande bok)

Sedan 2012 har jag av och till arbetat med ett bokmanus, som nu är färdigt. Där gör jag ett försök att tillämpa ett systemtänkande (”systems approach”) på arbete och samhällsekonomi, frågor som jag diskuterat i flera av mina tidigare böcker. Arbetstiteln ovan uttrycker min avsikt att söka förstå samhället och dess ekonomi genom (inte alltför avancerade!) systembegrepp. Det är mycket som förenar oss, i synnhet i tekniskt avancerade samhällen.

Privat överflöd och offentlig fattigdom var den bild som J K Galbraith gav av den amerikanska samhället vid 1950-talets slut. Den stämde inte på Sverige då – men har blivit allt mer träffande även för vårt land. Frågan hur ett samhälle ska hantera sitt överflöd är en av ingångarna till denna bok (en uppsats Överflödets politiska ekonomi publicerades redan 2013).

Men ett modernt samhälles ekonomi består inte bara av ”ekonomi”. Den enkla föreställningen om en marknad där det gäller att sälja dyrt och köpa billigt är gravt otillräcklig när det gäller att beskriva och förstå hur det moderna Sverige fungerar. Särskilt under 1900-talet har byggts upp en rad system som tillsammans bildar det vi kallar samhälle. Det är försörjningssystem, transportsystem, kommunikationssystem, utbildningssystem och många fler. Författaren visar hur man med en måttfull användning av systemteorier och systemtänkande (en ”systems approach”) kan få en bättre förståelse för hur samhället bör styras och dess samlade resurser användas.

Några av bokens slutsatser:

  • Marknad betonar konkurrens medan system pekar på samarbete. Om ekonomers tänkande får alltför starkt genomslag hotas det gemensamma.
  • Dagens rikedom har byggts upp systemiskt under många generationer. Den är en gemensam ärvd resurs, som bör utnyttjas och fördelas någorlunda jämlikt.
  • Välfärdstjänster har särskilda egenskaper i det ekonomiska systemet. Om vi enbart strävar efter tillväxt tvingas människor att rikta sina ansträngningar mot sådant som de inte behöver, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få.
  • Föreställningen att det existerar en arbetsmarknad där var och en kan sälja sin arbetskraft och få betalt efter vad den är värd är så orealistisk att den gränsar till det bedrägliga.

När frågan om publicering och lansering klarnat kommer det att synas på denna hemsida.

Ickevåld i säkerhetspolitisk belysning

Under många år har ickevåld spelat en roll inom fredsrörelserna men har utanför en begränsad krets uppfattats som ett – idealistiskt eller naivt eller diffust  slagord. Det är inte alls nödvändigt, eftersom både forskning och praktik visat ickevåldets potential, liksom risker och svagheter. Detta utvecklade jag i en Ickevåld för Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2019.

Dubbla identiteter i partipolitiken

Under valrörelsen 2018 gjorde jag den reflexionen att entydiga budskap och tydliga ”varumärken2 tydligen eftersträvades av alla partier. Men det är inte säkert att just detta är vad vi potentiellt röstande medborgare frågar efter. ’Det föranledde denna artikel publicerad i Dagens Arena i slutet av år 2018.

Nyårstankar 2020 om kyrkorna och samhället

Detta skrivs den sista dagen av 2010-talet. Ämnet är angeläget både för kyrkliga ledare och kristna människor i Sverige men har som jag ser det en vidare betydelse för det politiska klimatet och demokratin.

Under de senaste åren har jag haft samtal med många kristna – i min egen ålder, men också i nästa och nästnästa generation. Ett återkommande och starkt tema är besvikelse, bestörtning och ibland vrede över att kyrkornas allt svagare insatser i samhällsfrågor. Jag upplever själv en sorg över läget, och kan då inte undgå att jämföra med hur det var under 1900-talets senare decennier. En artikel från Svensk Kyrkotidning 2018 påminner om några huvuddrag.

Låt mig illustrera med några exempel.

Under åren 2017 till sommaren 2019 har ett förbud mot kärnvapen stått högt på den politiska agendan, med fokus på förbudskonventionen TPNW. I denna fråga har kyrkorna i Sverige under lång tid varit ledande och pådrivande (se artikeln, sid 110-111). Bortsett från ett starkt uttalande från Sveriges kristna råd (SKR) på sensommaren 2017 visade få kyrkliga aktörer något större intresse för frågan. När det sedan gällde remissvar på Lars-Erik Lundins utredning (jan-maj 2019) presterade Equmeniakyrkan liksom Vännernas Samfund starka texter, medan både Svenska kyrkan och SKR sände in svävande och föga profetiska skrivelser till UD. Någon gemensam bearbetning eller kraftsamling i frågan förekom inte. Kontrasten till vad som skedde år 1983 är uppseendeväckande.

Vid sidan av kärnvapnen är klimatförändringen den ödesfråga som borde engagera alla som bryr sig om samhället och mänsklighetens utveckling (f d utrikesminister Hans Blix säger: mänskligheten kan välja antingen ett snabbt eller ett långsamt självmord). Klimatet är i sin tur en del av den historiskt unika Agenda 2030, som beslöts av världens politiska ledare år 2015. I Agendans 17 punkter återfinns utöver klimatet flertalet av de frågor (fattigdom, mänskliga rättigheter, hälsa, ickevåld…) som engagerat kyrkor och kristna människor under alla tider.

Samtidigt med denna utmaning lägger SKR, tydligen utan protester från Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan, ner sin aktiva samhällsinriktade verksamhet inom nästan alla områden. Detta är helt chockerande i jämförelse med Svenska Ekumeniska Nämndens roll under 1900-talets senare del. De insatser som organiserats inom Svenska kyrkan respektive Equmeniakyrkan är värda uppskattning men är varken ekumeniska eller på långt när tillräckliga i förhållande till utmaningen.

Röster från kyrkornas ledande företrädare är i dag (med ett fåtal undantag) svaga eller obefintliga i svensk offentlighet.

Samtidigt med detta sker en brutalisering av svensk politik. Invandring, migration och islam har utlöst krafter och ställningstaganden som jag inte upplevt under hela mitt vuxna liv. I dessa men även i klassiska frågor (som ekonomi, välfärd och ”säkerhet”) har samtalsklimatet i politik och massmedia blivit allt mer ytligt och konfrontativt. Att det kristna budskapet om sanning, rättvisa, empati och försoning i dag behövs mer än på mycket länge även i offentligheten framstår som en kraftig underdrift.

Något annat vi kan lära oss av det sena 1900-talet är att uttalanden, debattartiklar och protester i sig själva inte betyder särskilt mycket. För att sådana ska bli meningsfulla krävs ett ordentligt förarbete som bygger på en sund teologisk (ekumenisk!) grund och egen kunskap om sakfrågorna (se t ex avsnittet om Anne-Marie Thunberg i artikeln). Därför måste vårt samhällsansvar få även organisatoriska och ekonomiska konsekvenser.

Jag inledde denna text med uttryck för besvikelse och sorg. Det finns ingen anledning att ta tillbaka detta, men jag (och de många som tänker i liknande banor) kan däremot inte ge upp hoppet. Ett nytt decennium börjar i morgon. Omvändelse och bättring är ett ständigt återkommande tema i kristna gudstjänster och är ett erbjudande till alla.

 

 

 

Tro och samhälle under 1900-talets senare hälft

Under ganska många år då jag engagerat mig samhällsfrågor har jag samtidigt följt hur intresse och engagemang har utvecklat sig i kyrkor och samfund i Sverige. Efter att en mycket egendomlig ”vetenskaplig” studie (”68-kyrkan” publicerats skrev jag på redaktörens uppmaning en egen artikel i ämnet. I nästa blogg, Nyårsbrev, daterar jag upp detta till nutid.