Nyårstankar 2020 om kyrkorna och samhället

Detta skrivs den sista dagen av 2010-talet. Ämnet är angeläget både för kyrkliga ledare och kristna människor i Sverige men har som jag ser det en vidare betydelse för det politiska klimatet och demokratin.

Under de senaste åren har jag haft samtal med många kristna – i min egen ålder, men också i nästa och nästnästa generation. Ett återkommande och starkt tema är besvikelse, bestörtning och ibland vrede över att kyrkornas allt svagare insatser i samhällsfrågor. Jag upplever själv en sorg över läget, och kan då inte undgå att jämföra med hur det var under 1900-talets senare decennier. En artikel från Svensk Kyrkotidning 2018 påminner om några huvuddrag.

Låt mig illustrera med några exempel.

Under åren 2017 till sommaren 2019 har ett förbud mot kärnvapen stått högt på den politiska agendan, med fokus på förbudskonventionen TPNW. I denna fråga har kyrkorna i Sverige under lång tid varit ledande och pådrivande (se artikeln, sid 110-111). Bortsett från ett starkt uttalande från Sveriges kristna råd (SKR) på sensommaren 2017 visade få kyrkliga aktörer något större intresse för frågan. När det sedan gällde remissvar på Lars-Erik Lundins utredning (jan-maj 2019) presterade Equmeniakyrkan liksom Vännernas Samfund starka texter, medan både Svenska kyrkan och SKR sände in svävande och föga profetiska skrivelser till UD. Någon gemensam bearbetning eller kraftsamling i frågan förekom inte. Kontrasten till vad som skedde år 1983 är uppseendeväckande.

Vid sidan av kärnvapnen är klimatförändringen den ödesfråga som borde engagera alla som bryr sig om samhället och mänsklighetens utveckling (f d utrikesminister Hans Blix säger: mänskligheten kan välja antingen ett snabbt eller ett långsamt självmord). Klimatet är i sin tur en del av den historiskt unika Agenda 2030, som beslöts av världens politiska ledare år 2015. I Agendans 17 punkter återfinns utöver klimatet flertalet av de frågor (fattigdom, mänskliga rättigheter, hälsa, ickevåld…) som engagerat kyrkor och kristna människor under alla tider.

Samtidigt med denna utmaning lägger SKR, tydligen utan protester från Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan, ner sin aktiva samhällsinriktade verksamhet inom nästan alla områden. Detta är helt chockerande i jämförelse med Svenska Ekumeniska Nämndens roll under 1900-talets senare del. De insatser som organiserats inom Svenska kyrkan respektive Equmeniakyrkan är värda uppskattning men är varken ekumeniska eller på långt när tillräckliga i förhållande till utmaningen.

Röster från kyrkornas ledande företrädare är i dag (med ett fåtal undantag) svaga eller obefintliga i svensk offentlighet.

Samtidigt med detta sker en brutalisering av svensk politik. Invandring, migration och islam har utlöst krafter och ställningstaganden som jag inte upplevt under hela mitt vuxna liv. I dessa men även i klassiska frågor (som ekonomi, välfärd och ”säkerhet”) har samtalsklimatet i politik och massmedia blivit allt mer ytligt och konfrontativt. Att det kristna budskapet om sanning, rättvisa, empati och försoning i dag behövs mer än på mycket länge även i offentligheten framstår som en kraftig underdrift.

Något annat vi kan lära oss av det sena 1900-talet är att uttalanden, debattartiklar och protester i sig själva inte betyder särskilt mycket. För att sådana ska bli meningsfulla krävs ett ordentligt förarbete som bygger på en sund teologisk (ekumenisk!) grund och egen kunskap om sakfrågorna (se t ex avsnittet om Anne-Marie Thunberg i artikeln). Därför måste vårt samhällsansvar få även organisatoriska och ekonomiska konsekvenser.

Jag inledde denna text med uttryck för besvikelse och sorg. Det finns ingen anledning att ta tillbaka detta, men jag (och de många som tänker i liknande banor) kan däremot inte ge upp hoppet. Ett nytt decennium börjar i morgon. Omvändelse och bättring är ett ständigt återkommande tema i kristna gudstjänster och är ett erbjudande till alla.