Från vapenhandel till vänskapliga förbindelser

Personligt om en professionell resa 2011 – 2018.

Här berättar jag om en period i mitt professionella liv. Kanske kan man kalla den en parentes, eftersom varken vapen eller säkerhetspolitik tidigare varit en huvudsak i min forskning eller mitt skrivande. Nu (2018) avser jag att åtminstone delvis fasa ut dem till förmån för andra frågor. Men det har blivit en lång period som varit starkt engagerande på flera plan. Ominnehålleti rapporter och böcker skriver jag inte mycket här, men de går (med något undantag) att ladda ner via länkar i texten.

Att exportera vapen

Göteborgs­processen var en satsning som initierades i Göteborg 2001 av flera ekumeniska organisationer, bland andra Svenska missionsrådet (SMR) och Sveriges kristna råd (SKR). Ordförande var KG Hammar (Svenska kyrkans ärkebiskop t o m 2006). Med projektet arbetade två handläggare på Kristna Fredsrörelsen. Helena Koumi och Pieter-Jan van Eggermont. När jag fick närmare kontakt med processen hade den redan i tio år samlat kyrkor och trossamfund från hela världen till samtal om de etiska utmaningarna kring global vapenhandel. Jag kände som en uppgift att komplettera de teologiska och moraliska argumenten med mer om teknik och politik. Under år 2011 genomförde jag – i samråd med Göteborgsprocessen, men på eget ansvar – en studie om vapenexporten från Sverige, med återblickar och utblickar mot försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, nedrustning, opinionsläget och teknikens särskilda roll. Rapporten var klar i december 2011 och publicerades med titeln Vapen i Sverige och världen som arbetsnotat nr 347, mars 2012 (100 sid), vid min egen f d arbetsplats Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet.

Genom att skriva den rapporten lärde jag mig mycket (mera om detta senare). Tidpunkten för dess publicering (mars 2012) var både lyckosam och mindre bra. Under januari 2012 hade uppgifter offentliggjorts om vapenexport till mycket höga belopp (högst i världen per capita) och dessutom till några länder med tveksam hållning till mänskliga rättigheter och demokrati. Den debatt som utbröt steg till stormstyrka när den s k Saudi-affären blev känd, i början av mars 2012. Mina bakgrundsuppgifter visade sig begärliga, inte minst bland journalister. Rapporten kom alltså till nytta. Å andra sidan hade jag inte studerat de särskilda ärenden som just då väckte indignation och debatt. I ett skarpt debattläge kunde den alltså betraktas som överspelad.

Min avsikt var att gå vidare och fördjupa undersökningen, särskilt på två punkter. Vilken roll spelade vapentillverkningen och dess exportberoende för speciella industrier och orter (Örnsköldsvik, Karlskoga, Linköping, Karlskrona)? Vilken roll hade just vapentekniken i ett bredare perspektiv: för den samlade teknikutvecklingen och kompetensen i Sverige. Båda dessa frågor har sedermera behandlats utförligt, särskilt i den stora utredningen KEX (SOU 2015:72) samt i reaktioner och remissvar på denna. För min del blev nästa steg ett annat. Även detta hade sitt ursprung i kyrkliga sammanhang, med ekumeniska förtecken.

Tyngdpunktsförskjutning

När Kyrkornas världsråd (KV), som samlar ett stort antal protestantiska, anglikanske och ortodoxa kyrkor bildades år 1948 var en av utgångspunkterna att ”krig är emot Guds vilja”. Frågan om krig, vapen (inte minst kärnvapen) och fredligt samarbete har sedan dess varit ett ledmotiv i KV:s arbete. Ett särskilt viktigt steg togs 2011 vid en fredskonferens i Kingston, Jamaica. Efter ett grundligt förarbete slogs då fast att kyrkorna borde röra sig bort från den problematiska diskussionen om att under vissa förutsättningar ”rättfärdiga” kriget till att koncentrera sig på en rättvis fred.

För att på svensk botten följa upp konferensen samlade Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet företrädare för ett 30-tal organisationer (både kristna och sekulära) till ett samråd 7 mars 2012. Andemeningen och besluten från Kingston mottogs med stor övertygelse. Enighet rådde om att de borde föras vidare. Från mötet utgick en ”beställning” som sedan gick vidare till Anders Mellbourn och mig. Vi fick i uppdrag att göra en studie av svensk säkerhetspolitik, och redan i uppdraget talades om en ”tyngdpunktsförskjutning”: civila, förebyggande och tillitsskapande åtgärder borde få större utrymme. Ett tillfälligt nätverk, kallat Partnerskap 2014 skapades för samråd kring frågorna. Nätverket fick visst ekonomiskt stöd för samråd, redigering och tryckning, från Folke Bernadotteakademin (men författandet skedde helt på ideell basis).

Vår rapport, Fred säkerhet försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik,var klar i en preliminär version i juni 2013. Anders M är inte bara är synnerligen kompetent statsvetare, utan har också varit chef på UI och länge haft ansvarsfulla befattningar på DN. Boken är vår gemensamma produkt. Anders skrev huvuddelen av del I Säkerhet medan jag gjorde det mesta på II Försvar och III Alternativen. En första preliminär version av boken, som omfattar 220 tryckta sidor, diskuterades under våren 2013 inom Partnerskap 2014. Den ventilerades i Almedalen i juli samma år och fanns med på Bok och Bibliotek i Göteborg. Under hösten hölls ytterligare samråd och seminarier. En definitiv version av Fred säkerhet försvar var klar i januari 2014 och lanserades vid två seminarier (ABF-huset och Riksdagshuset). Senare under våren 2014 tillkom en mindre skrift Prislappar för fred och säkerhet, plus en sammanfattning på svenska och en på engelska: Peace-Security-Defence. Sveriges kristna råd åtog sig att vara förläggare och hålla dessa fyra skrifter i lager.

Även denna uppgift blev för mig mycket lärorik. Till detta bidrog samarbetet med Anders, omfattande kontakter med civilsamhällets organisationer och framför allt grävande i utredningar, böcker och allehanda dokument (sådant som är forskarens vardagsarbete). Det gav överblick, perspektiv och en och annan aha-upplevelse. Det blev naturligt för mig att även efter publiceringen följa den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, nu med betydligt bättre grundkunskaper. Detta gav erfarenheter, men var inte enbart upplyftande.

Fredsteknik

Flera intressanta spår kan härledas till detta arbete. Ett av dem vill jag nämna särskilt. I samband med lanseringen tog två tekniker-kolleger kontakt: Bo Janzon och Hans Wallin. De hade, som specialister på sprängämnen, kommit att intressera sig för fredsteknik: särskilt med innebörden att på säkert sätt samla in, förvara och förstöra sprängmedel och även vapen (som finns i ofattbara mängder under och efter krigshandlingar). Denna kontakt har jag uppehållit sedan dess. Bo Janzon har planterat frågan hos Kungl Krigsvetenskapsakademin (!) och publicerat en rapport om Fredsteknik. Helt nyligen har ett konsortium av 8 industriföretag bildats: Swedish Explosives Risk Reduction Group (SERRG) som ny bytt namn till Disarmament Solutions (DS). Denna kombination av teknik, industri och fred ligger centralt inom det forskningsintresse Teknik och social förändring som jag ägnat mer än 20 år av mitt yrkesliv. Det ska bli intressant att följa och understödja det fortsatta arbetet.

Mänsklig säkerhet

Kring årsskiftet 2014/15 började jag korrespondera med Robert Egnell, som då var gästprofessor vid Georgetown University, D. C., USA. Han hade läst Fred säkerhet försvaroch vi fann där ett gemensamt intresse. Båda önskade vi vidga den svenska debatten om säkerhet, och inte minst belysa frågor där militära medel var verkningslösa eller olämpliga. Begreppet Mänsklig säkerhet täckte relativt väl det som vi avsåg. Vi skrev tillsammans en programförklaring till ett nätmagasin med det namnet, och Robert satsade på en professionell webb-design. Den 11 maj 2015 var vi klara att börja publicering (vi hade också en release på UI i Stockholm). Tillsammans med Sebastian van Baalen (då nyexaminerad Master i Freds- och konfliktkunskap, numera doktorand i detta ämne) publicerade vi sedan – i ganska högt tempo – artiklar om svensk och internationell säkerhetspolitik (med uppehåll under sommaren). Arbetet skapade rika tillfällen att ta kontakt med intressanta personer (i många fall sådana som inte tidigare ”kommit ut” med säkerhetspolitiska analyser eller ståndpunkter). Detta, och inte minst samarbetet med Robert och Sebastian, innebar att det blev en mycket lärorik period av mitt liv. Efter mindre än ett år kände jag mig dock tvungen att avbryta min medverkan. Robert Egnell, som var chefredaktör, hade då tillträtt en befattning med stort ansvar inom Försvarshögskolan (FHS). Två artiklar (den ena av mig, om Gotland, och den andra av Olof Kleberg rörande Nato-debatten) skapade problem inom redaktionen och på FHS, och jag valde då att stiga av.

Nato-utredningen

Från starten av arbetet med Fred säkerhet försvar2012 till lanseringen under våren 2014 hade en stor klimatförändring i den svenska debatten ägt rum. Den uppmärksammade intervjun med ÖB Sverker Göransson (”en-veckas-försvaret”) på nyåret 2013 och Rysslands annektering av Krim våren 2014 var två avgörande faktorer. De ledde till en helt förändrad försvarsdoktrin som följdes av beslut i juni 2015 om upprustning av den svenska Försvarsmakten (26 miljarder över en 5-årsperiod). I takt med dessa förändringar höjdes tonläget. Kontrasterna mellan olika synsätt blev skarpare. Samtidigt stod det klart att underlaget för en allsidig och rättvisande debatt i säkerhetspolitiska frågor var ofullständigt, ojämnt och delvis starkt vinklat.

I det förändrade diskussionsklimatet från 2013 och framåt aktualiserades inte bara en förstärkning av Försvarsmakten, utan också frågan om svenskt Nato-medlemskap. Detta hade varit en icke-fråga i många år. Riksdagspartierna positionerade sig. Frågan fick särskilt skarpa konturer genom det s k Värdlandsavtalet, som undertecknades i september 2014, och som avsåg att underlätta militär samverkan mellan Sverige och Nato. Det skulle behandlas av riksdagen ett och ett halvt år senare. Parallellt krävde partier som sympatiserade med Nato-medlemskap att regeringen skulle tillsätta en utredning om saken. Eftersom tillsättandet av en offentlig utredning, enligt en stark svensk praxis, signalerar en ändring av politiken (i detta fall av Sveriges alliansfrihet) avvisade regeringen Löfvén detta krav.

Att det trots allt fanns behov av en utredning (och en nisch!) insåg bl a regissören Stina Oscarsson och f d biståndsminister Pierre Schori. De sammankallade en utredningsgrupp på försommaren 2015. Det var ju inte precis någon hemlighet att denna skulle bestå av personer som var kritiska till Nato. Utöver Oscarson och Schori var det Hans Blix, Sven Hirdman, Rolf Ekeus och Linda Åkerström (Svenska Freds).

Jag tillfrågades om att bli sekreterare, och accepterade under förutsättning att det skulle bli en ”riktig” utredning, ungefär som en SOU, inte en kortare broschyr eller pamflett. Så blev också beslutet. Daniel Finnbogason, Master i freds- och konfliktstudier från Uppsala, rekryterades som biträdande sekreterare. Allt sekretariatsarbete utfördes på ideell basis. Efter en intensiv arbetsperiod, med många sammanträden, förelåg en färdig utredning i slutet av november 2015. Den processades snabbt och elegant till en bok på 220 sidor av vår förläggare Henrik Celander, och kunde släppas i januari 2016. Samarbetet med ledamöterna var genomgående konstruktivt, men vem som helst kan räkna ut att det är rätt krävande att få fram ett resultat tillsammans med en sådan grupp av viljestarka personer, med olika partipolitiska och professionella bakgrunder. Slutresultatet fick genomgående goda omdömen, även från många som inte delade våra slutsatser. Detta berodde säkert till stor del på att vi skilde de rent utredande avsnitten (kap 1-12) från de resonerande slutsatserna (kap 13). Värdlandsavtalet godkändes dock av riksdagen under våren 2016. Genomslaget i övrigt är svårt för mig att bedöma, men boken har sålts i nära 1600 ex (de allra flesta under 2016).

Avspänning och vänskapliga förbindelser: Ryssland i fokus

I sin mest kompakta form var Nato-utredningens slutsats att avspänningbör väga tyngre än avskräckning:

Vi anser således att säkerhetspolitiska skäl på ett avgörande sätt talar emot svenskt medlemskap i Nato och föreslår en bred satsning på avspänningsåtgärder (sid 203).

Men innebörden i ”avspänningsåtgärder” är inte kristallklar. Flera av mina kolleger i utredningen tänkte i första hand på diplomatiska och politiska kontakter. Sådana förekom ju även under Sovjettiden med viss regelbundenhet. Men det gäller mycket annat också. Det blev dock uppenbart att det inte fanns några genomtänkta och detaljerade planer för sådana åtgärder, särskilt inte om man jämför med dem som gäller (militär) avskräckning. Till skillnad mot åren 2012-2013 (då Fred säkerhet försvarmed sina allmänna rekommendationer om Alternativ skrevs) stod det nu klart att Ryssland pekas ut som (den ende) fienden. Adressaten för eventuella avspänningsåtgärder är därför tydlig.

Det framstod alltså som viktigt att utveckla vad som kunde menas med avspänning gentemot Ryssland, och vilka åtgärder som kunde bli aktuella. Jag uppfattade detta till stora delar som en personlig utmaning (”inte bara snacka …”). Det kan delvis bero på att jag tidigare ägnat ett par år (1959, 1968-1972) åt frågor som rör försvarets planering. Där fick jag klart för mig hur viktigt det är med ambitiös och framåtsyftande planeringav viktiga samhällsfunktioner (vilket också fick en fortsättning 1971-1980 i mitt arbete med framtidsstudier).

Den studie som så småningom skulle publiceras i boken Grannlaga, kontakter med ryssar och Ryssland (2017) (265 sid) hade inte bara Fred säkerhet försvar och Nato-utredningen som bakgrund utan också FN-stadgans artikel 1.2 (”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser…”). Arbetet inleddes i maj 2016. Jag hade återigen den stora turen att få hjälp av en välutbildad och engagerad ung person: Viktor Sundman, rysktalande och med kandidatexamen i bl a freds- och konfliktkunskap från Uppsala. (Viktor övergick i september 2017 till en tjänst vid Svenska FN-förbundet.) Vi gick igenom en rad områden där samarbete – professionellt och folk-till folk – existerade och/eller kunde byggas ut. En viktig bakgrund var det ”stöd till reformprocessen i Ryssland” som pågick 1991-2008 och dokumenterats i en Sida-rapport av Krister Eduards (2009). Många spår av detta stöd fanns kvar, tillsammans med starka beklaganden över att det avbrutits.

Kontakter mellan medborgare

Områden som behandlas i Grannlagaär bl a miljösamarbete i Östersjön, samverkan i Barentsregionen, student- och forskarutbyten, kunskaper om Ryssland och i ryska språket, kulturfrämjande, vänortsutbyten, turism, myndighetssamverkan, massmedia och samverkan mellan civilsamhällets organisationer (CSO). Från mina utgångspunkter är den sista punkten central. Det är djupt beklagligt att ryska myndigheter för närvarande är misstänksamma och ställer till svårigheter.

Givetvis gjordes detta inte i ett vacuum, snarare tvärt om. Ett stort antal människor inom organisationer, akademi och civilsamhälle lämnade generöst uppgifter och synpunkter till vår genomgång: listan över dessa upptar drygt tre trycksidor i boken. Parallellt gjordes en undersökning av kyrkliga och ekumeniska kontakter mellan Ryssland och Sverige. För detta skapades ett tillfälligt nätverk, Fredens väg, av kyrkliga och ekumeniska organisationer. Arbetet avrapporterades i Vänskapliga förbindelser (2017) författad av Helena Höij och behandlades vid ett arbetsseminarium i maj 2017. En särskild roll spelade OSSE-nätverket, med dess vice ordförande Olof Kleberg och ordförande Anders Bjurner som drivande. Nätverket ordnade redan i mars 2016 ett offentligt seminarium i ämnet, och ännu ett i mars 2017. OSSE-nätverket samverkade med mig, Fredens väg och studieförbundet Bilda i ett arbetsseminarium den 10 maj 2017 (samma dag som boken kom från trycket!). Rapporten finns här.

Eftersom frågeställningen hade internationellt intresse, skrev jag också en kompakt version (60 sid) av boken på engelska: Friendly relations. Cooperation and dialogue between Russians and Swedes (2017). Denna skrift kom bl a till användning i en gemensam arbetskonferens mellan ryska, svenska och tyska Pugwash som hölls i Stockholm 5-6 februari 2018.

Rysslands folk är inte våra fiender

Boken Grannlaga har fått god spridning (500 ex är snart slutsålda) till bibliotek, nyckelpersoner och andra intresserade, och fått genomgående positiva kommentarer. Några smädelser, av typ ”farligt godtrogen” eller ”gå Putins ärenden” har förekommit på Twitter och Facebook, men inte särskilt många. Mer bekymmersamt är att den hisnande överbetoningen av säkerhetspolitikens militäradimension består och snarast förstärkts. Min tolkning är att det många politiker och en del debattörer och opinionsbildare under en tid har haft som överordnat mål att ”prata upp” försvarsanslaget. I detta passar tillitsskapande åtgärder och samarbete inte särskilt väl in. Å andra sidan har många aktörer i kyrkor och andra delar av civilsamhället visat intresse för frågeställningen. Många har insett att det är angeläget att skilja mellan vänskapliga förbindelser folk-till-folk och de mer problematiska relationerna mellan stater. På sikt kommer samarbete och möten mellan människor även att påverka ”säkerhetsläget”.

Kärnvapen

Under arbetet med Nato-utredningen spelade det givetvis stor roll att Nato är en militärallians som bygger på möjligheten att använda kärnvapen. För några av ledamöterna skulle enbart detta faktum räckt för att avvisa svenskt medlemskap, och det blev i varje fall ett av våra starka argument. Mitt eget medvetna avståndstagande från kärnvapen (svenska och andra) går långt tillbaka i tiden. När föreningen Svenska Ingenjörer mot kärnvapen bildades 1982 var det naturligt för mig att bli medlem. Ordförande var under många år överingenjör Sven Hellman, en framstående försvarsanalytiker som varit min chef på FOA P (1968-72). Jag har i närtid följt upp detta genom någorlunda aktiva medlemskap dels i Svenska Läkare mot kärnvapens (SLMK) Vetenskapliga råd, dels i styrelsen för Svenska Pugwash.

Några egna insatser inom området har jag inte gjort, med ett undantag. Påståendet att det skulle vara förbjudet enligt svensk lag att föra in kärnvapen i landet hade spritts under debatten om värdlandsavtalet (se ovan), av bland andra försvarsministern. Detta påstående var felaktigt. Därför gjorde jag tillsammans med tre kolleger bakgrunds-research och publicerade korrekta fakta (samt förslag om att det bordevara förbjudet) i DN den 2 maj 2016.

Sedan bland andra läkare från hela världen och organisationen ICAN (som tilldelades Nobels fredspris 2017) gjort effektiva och energiska insatser för att påminna om kärnvapnens förödande humanitära konsekvenser har ett totalt förbud blivit aktuellt. En fördragstext med denna innebörd fastställdes inom FN den 7 juli 2017 av 123 länder.  Läkare mot kärnvapen, Pugwash, ICAN liksom kyrkor, humanitära organisationer och framstående medborgare har uttalat sig för att Sverige bör ratificera fördraget. Den svenska regeringen har tillsatt en utredning; om Sverige till slut kommer att ratificera fördraget är alltså en öppen fråga.

Svensk säkerhetspolitik för fred

I Kristna fredsrörelsen har jag varit medlem sedan 1970-talet. Margareta har varit både generalsekreterare och ordförande. Rörelsens nuvarande generalsekreterare Lotta Sjöström Becker tog kontakt med mig i november 2017, eftersom KrF avsåg att stärka sin kompetens och påverkan på svensk säkerhetspolitik. Jag har skrivit ett material (45 sid. plus 20 sid. noter) som har diskuterats inom rörelsen och med närstående organisationer. Den kommer att publiceras och bli tillgänglig kring 1 juni 2018.

Slutord

Detta varit en lärorik resa. Jag har fått tillfälle att ta in nya fakta, genomskåda samband, samtala med många intressanta personer och bli bekant med nya miljöer.

En bonus har varit att få arbeta nära Margareta och hennes livsintresse: fredliga relationer och ickevåld. Hon är idérik och kunnig och drivs av ett starkt engagemang. Vi tänker inte likadant, men har samma utgångspunkter och samma mål. Den här resan har vi gjort tillsammans. Av olika skäl riktar jag nu blicken åt andra håll, men glömmer inte det jag har sett. Resan är inte slut än.