Sannolikheter och försvarsplanering

Svenska Dagbladet 29 jan 2018

I går fick generalmajor Anders Brännström sparken av Överbefälhavare Micael Bydén. Orsaken sägs vara Brännströms åsikt, uttryckt i en DN-intervju och på SvD Debatt med innebörden att det är ”farligt bygga försvaret på gissningar om sannolikhet”.

Om sannolikhet

Det är lite konstigt att ingen tung deltagare i försvarsdebatten tycks komma ihåg Tage Danielssons Harrisburg-monolog från 1979. ”Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler ….det som hände i Harrisburg kan inte hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”

Seriös forskning, både före och efter Harrisburg, har påvisat att det är olämpligt att använda sannolikhetsbegrepp för sällsynta händelser med stora konsekvenser: kärnkraftsolyckor, jordbävningar, krig. Där måste man tänka på annat sätt, och väga in teknik, psykologi, etik och språk. Jag menar därför att Brännström har rätt. Sannolikhetsresonemang är olämpliga i försvarsplaneringen, och därmed också för säkerhetspolitiska beslut. Sannolikhetsläran är en kraftfull vetenskap, som framför allt kan belysa återkommande händelser, som hasardspel, trafikolyckor eller epidemier. Men för ”krig” passar den dåligt.

Att allvarliga beslut om säkerhet och försvarskostnader baseras på ”gissningar om sannolikhet” är allvarligt av flera skäl. Ett sådant är att de frestar till ett schackrande med begrepp som saknar innehåll. De båda i dessa dagar omstridda formuleringarna (”kan inte uteslutas”, ”osannolikt”) är som teoretiska påståenden logiskt likvärdiga, men också tomma på empiriskt innehåll. Tydligen har Försvarsberedningen, trots detta, ”i veckor förhandlat om dem” vilket – harmset men något dumdristigt – offentligt avslöjats av KD:s Mikael Oskarsson. Ännu allvarligare är två andra konsekvenser: bristen på långsiktighet och behovet av fiendebilder.

Försvar är ett långsiktigt åtagande

Sedan tidigt 1950-tal är det erkänt att försvarssektorn behöver en lång planeringshorisont. Stridsflygplan projekteras och konstrueras under 10-15 år, och ska sedan användas i ytterligare 20. Värnpliktiga och annan personal utbildas för att passa in i organisationen minst 20 år framåt. Och så vidare. Om detta ska fungera (och t ex flyget inte ska bli en gökunge i det försvarsekonomiska boet) behövs konsekvent långsiktigt tänkande: inom försvaret heter detta perspektivplanering. Denna har ansetts förebildlig för andra sektorer, men har senare förlorat i betydelse.

Generalmajor Johan Kihl, som var chef för strategiavdelningen i mitten av 1990-talet insåg att det kalla kriget var över, och något borde göras för att Försvarsmakten inte bara skulle tyna bort. Då anknöt han till planeringstraditionen, vilket ledde till fyra professionellt välgjorda perspektivplanerapporter. Försvarsmaktsidé 2020. Men det var inte alla utan bara några av tankarna från Kihl, Michael Moore m fl  (som ”time-out” från territorialförsvaret och utlandsinsatser) som fick genomslag, möjligen beroende på att detta omtänkande genomförde i en liten grupp, utan bred förankring i organisationen eller forskningen. Kihl lämnade sin befattning 2004, endast 58 år gammal.

General Brännström pekar på att överraskande händelser inte kan uteslutas, och just därför (något paradoxalt!) krävs stabilitet i den långsiktiga planeringen. i stället för gissningar om sannolikheter måste den utgå från potentiella angripares och allierades förmåga.

Fiendebilder och alarmism

Så länge försvarets utformning och finansiering bygger på återkommande sannolikhetsbedömningar kan (som det aktuella bråket om ”osannolikt” osv visar) sådana växla över månader, till och med veckor. Detta skickar fel signaler, säger Brännström, och givetvis har han rätt. Det är ett slags kvartalsalarmism som har spritt sig, och som exempelvis säger att vi omedelbart måste beväpna Gotland. Den är skadlig för organisationen och för samhället. Den fordrar nämligen att försvarsanslagen måste motiveras av kortsiktiga hot, snarare än långsiktig beredskap. Den aktuella försvarsdiskussionen tycks bygga på ”logiken”: högre sannolikhet för krig, alltså högre försvarsanslag. Det finns alltså incitament för att framställa krigsrisken som hög, och då behöver man också peka på en aggressiv och krigslysten fiende. Jag har följt svensk försvarsdebatt (inklusive Nato-frågan) ganska noga i 7 år, och vill påstå att den till 90 % har handlat om att prata upp försvarsanslaget genom att måla upp militära hot från Ryssland, och endast till liten del fokuserat verklig säkerhet. Det finns många exempel.

Vid ett välbesökt seminarium i Riksdagshuset under 2017, organiserat av Folk och Försvar tillsammans med KD, föreläste generalmajor Karlis Neretnieks (ledamot av Krigsvetenskapsakademin, dessutom författare till KD:s säkerhetspolitiska program). I ett mönstergillt klart och välformulerat föredrag på 12 minuter förklarade generalen i detalj hur Ryssland på mindre än 12 timmar skulle kunna skaffa sig militär kontroll över Gotland och huvuddelen av Sydsverige, utan att den svenska Försvarsmakten skulle kunna göra något som helst åt det. Detta hälsades inte, som man skulle tro, med skrämd tystnad, utan med rungande applåder. En stund senare fick samme general möjligheten att argumentera för 50 % högre anslag till Försvarsmakten, och då blev bifallet om möjligt ändå större. ”Das war also des Pudels kern!” (Goethe: Faust).

Det är legitimt att argumentera för ett starkt försvar, men det är både olämpligt och kontraproduktivt att detta sker genom ensidiga och överdrivna fiendebilder. Sådana skapar oro snarare än beslutsamhet i befolkningen., splittrar opinionen och försämrar de allmänpolitiska relationerna till våra grannländer, särskilt Ryssland.

Finns det en lösning?

Jag tror att utvecklingen i hela Europa på sikt kan gå samma väg som i Norden – och EU. Samarbete i stället för konfrontation, diplomati och handel i stället för militarism och sanktioner. Ett stadium på vägen dit är kanske det som den amerikanske historikern James J Sheehan beskriver i sin bok Where have all the soldiers gone? (Houghton Mifflin Harcourt 2008). Länderna i Västeuropa har blivit ”civila”. De har ”behållit förmågan att föra krig, men förlorat allt intresse för att göra det.”

På medellång sikt och så länge en majoritet i vårt land anser att vi behöver ett militärt försvar ska detta vara väl utformat och rimligt finansierat. Då duger inte sannolikhetslogiken. På den punkten har Tage Danielsson och general Brännström med kolleger rätt, medan ÖB och flertalet försvarspolitiker har fel. Det bästa vore ett stort samförstånd (”fredsavtal”) mellan de flesta riksdagspartierna och Försvarsmakten, plus opinionsledare som Krigsvetenskapsakademin och Folk och Försvar. (Att övertyga hela svärmen av självutnämnda försvarsbloggare och militär-aktivister blir däremot svårt!).

  • Försvarsmakten åläggs planera långsiktigt och professionellt. Den garanteras säker och stabil finansiering. Kanske kan denna sättas som en andel (1,3 %?) av BNP. Så sker ju med biståndet; trots alla olikheter finns en gemensam faktor, nämligen att behoven är svåra att bedöma. Bättre då att bestämma hur mycket vi är beredda att betala.
  • Försvarssektorn, från försvarsministern och nedåt, förpliktar sig att inte lägga sig i utrikespolitiken, särskilt gentemot Ryssland. Våra relationer dit är svåra nog ändå, och måste innefatta diplomati, handel, kultur, utbildning, turism, vänorter och mycket annat, plus i dagsläget EU:s sanktioner och hur vi ska förhålla oss till en bekymmersam utveckling av mänskliga rättigheter. Allt detta blir svårare om Försvarssektorn anser sig tvungen att i ett allt högre tonläge framställa Ryssland som allmänt opålitligt och en hotfull fiende. Bättre då göra som Finland: inte mucka gräl i onödan, tänka och handla beslutsamt, föra samtal och söka samarbete.

Lars Ingelstam, tekn dr i matematik, f d planeringsforskare vid FOA, chef för Sekretariatet för framtidsstudier och professor i Teknik och social förändring.