10 miljarder eller 26? Frågor kring försvarsanslaget.

 

Alla politiskt intresserade vet att anslagen till det militära försvaret höjdes genom ett riksdagsbeslut 2015, och att en lång trend av (i reala termer) minskande anslag bröts. De som är lite mer insatta vet också att trendbrottet byggde på en överenskommelse mellan fem partier under våren 2015 (S, MP M, C och KD; V och FP/L stod utanför, av motsatta skäl, och SD fick inte vara med). 10,2 miljarder i ökning över femårsperioden 2016-2020 är den siffra som då angavs och som flitigt citerats, inte minst de senaste dagarna.

När det nu i debatt och nyhetsrapportering hävdas att denna höjning är otillräcklig finns det skäl att gå till källorna. I inriktningspropositionen 2014/15:109 finner man (på sid 9) följande tidsserie över anslaget (i miljarder SEK, avrundade till närmaste 100-tal miljoner):

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    43,3    45,0    46,1    48,3    50,1

När jag med hjälp av min miniräknare tar fram det sammanlagda tillskottet utöver 2015 års nivå, får jag det till 26,3 miljarder. Det är faktiskt mycket mer än de i pressen citerade 10,2: det rör sig om 13 % ökning över hela perioden snarare än 5 %. Kan det handla om inflationsomräkning (som är det normala när man jämför försvarsanslag vid olika tidpunkter)? Nej det kan det inte: vi har numera ingen inflation av betydelse i Sverige.

För att få klarhet återvänder jag till Försvarsdepartementets pressmeddelande 17 april 2015, då fempartiöverenskommelsen var klar. Där finner man motsvarande tidsserie – men med helt andra siffror:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    42,9    44,0    44,5    45,8    46,7

Varför är siffrorna olika? Jag ringde upp en handläggare på Försvarsdepartementet och fick svaret ”det är inget konstigt: pressmeddelandet har belopp i fasta priser och propositionen i löpande priser”. Jaha. Men vänta ett tag: vi har ju ingen inflation i landet så hur kan ett anslag på knappt 47 miljarder räknas upp till över 50 miljarder?

Det finns faktiskt en förklaring till detta, men först ska vi se på en annan tidsserie från pressmeddelandet 17 april. Där redvisas något som kallas ”grundplanering” och ser ut så här:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    41,6    42,1    42,3    43,4    44,2

Om man, på samma sätt som ovan, räknar ihop tillskotten utöver 2015 års nivå får man resultatet 7,1 miljarder (fortfarande i fasta priser, enligt min sagesman på FöD). Här finner man också de tillskott ”ytterligare förstärkning” som enligt samma pressmeddelande förhandlats fram mellan de fem partierna. Dessa tillskott, fördelade på de fem åren, adderas mycket riktigt till det numera välkända beloppet 10,2 miljarder.

Vi har nu fått en förklaring till en del av skillnaden mellan 10,2 miljarder och 26.3. Regeringen hade alltså redan en ”grundplanering” som skulle tillföra 7,1 miljarder (i fasta priser) innan man så att säga förhandlade upp sig med de övriga partierna. Men för att få rätsida på hela skillnaden måste vi återvända till propositionen.

Att siffrorna fortfarande skiljer sig beror alltså på att propositionen (se den första tidsserien ovan) räknar i ”löpande priser”. Men detta betyder inte det som en vanlig läsare först tror, nämligen att de korrigeras för inflation. I detta sammanhang betyder det att de justeras upp med hjälp av ”den årliga försvarsspecifika pris- och löneomräkningen” (sid 9, min kursivering).

Bakom detta uttryck döljer sig ett besvärligt begrepp som heter försvarsprisindex. Detta tar hänsyn till den särskilda kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel. Den ”normala” trenden vad gäller moderna industriprodukter (som bilar, tvättmaskiner och datorer) är att de blir bättre men också billigare över tid. (I sådana branscher är prisutvecklingen långsammare än genomsnittet i ekonomin, räknad på konsumentprisindex, KPI). För försvarsmateriel tycks trenden i stället vara att sådan visserligen blir ”bättre” men också dyrare över tid. Därför används ett annat index för försvarssektorn än för till exempel forskning, utbildning eller vård. Att detta är kontroversiellt även i fackkretsar är inget att förvåna sig över, eftersom den ger stora utslag i de faktiska anslagen. Om detta index tvistar försvarsekonomer med andra ekonomer, och försvarsministrar med finansministrar. Det är värt att notera att denna indexuppräkning inte enbart betyder mera pengar för samma sak (prisinflation), utan också innehåller betalning för förbättrad prestanda.

När detta är sagt kan den sista pusselbiten läggas. Med hjälp av ”försvarsspecifik pris- och löneomräkning” adderas ytterligare 9,0 miljarder till anslaget. Utöver ”grundnivån” 41,3 miljarder per år (206,5 miljarder under femårsperioden) kommer alltså ett tillskott på 26,3 miljarder, fördelade på följande sätt:

”Grundplanering”                 +7,1

Fempartiöverenskommelsen           +10,2

Uppräkning/försvarsprisindex       +9,0

Summa tillskott                     +26,3

Jag tänker inte här redovisa någon egen åsikt om tillskotten till det militära försvaret är rimliga eller tillräckliga: det är en fråga som innefattar både värderingar och professionella bedömningar. Men det bör göras klart att det handlar om en betydligt större summa än den som anförs i debatten. De medel som enligt ovan kommer att tillföras försvarsmakten ”extra” under de närmaste åren är faktiskt ”riktiga pengar” (med undantag av 1,7 miljarder som går till arbetsgivaravgifter och höjda hyror). Det är den summan som ska vägas mot övriga behov i samhället, innefattande möjliga satsningar på andra sätt att hantera det försämrade säkerhetspolitiska läget: förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.

Varför summan 10,2 miljarder används i debatt och rapportering, i stället för 26,3 (eller möjligen 17,3) har jag inget svar på. Bristande transparens kan vara ett skäl. En centralt placerad politiker sa till mig: ”jag tror inte att vi har blivit lurade”.  Det tror inte jag heller. Men det kan finnas – ganska olika! – politiska bevekelsegrunder för att vinkla bilden. Det är ett demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på ett bättre sätt.