Global ojämlikhet som systemekonomiskt problem

I en tidigare artikel har jag sökt påvisa att i en modern ekonomi är våra enskilda förhållanden (som rikedom och komfort) kritiskt beroende dels av vetenskapliga och organisatoriska landvinningar i det förflutna, dels av en mycket stor mängd systemsamband (relationer) i aktuell tid.

En naturlig följdfråga är följande. ”Hela den där bakgrundskulturen som ger till exempel Sverige möjligheter att blomstra står ju lika mycket till förfogande för Irak, Libyen och Angola. Det måste finnas någon sorts förklaring till att dessa länder inte lyckas exploatera möjligheterna.”

Bra fråga! Den kanske kan omformuleras så här: vad kan ett systemekonomiskt synsätt tillföra till de med rätta livligt diskuterade frågorna om global fattigdom, bistånd och utveckling? Varför har ”vi” kunnat dra nytta av mänsklighetens rika system-arv medan många andra länder, regioner och människor inte har kunnat det.

Den negativa frågan kan diskuteras med tre alternativa ingångar:

De får inte… En stor del av det koloniala arvet innebar att de koloniserade folken skulle hållas lagom okunniga. Genom att skolutbildningen var kort och avancerade karriärer i stort sett stängda, skapades inga nationella eliter. Tillgången till systemet var synnerligen begränsad, och gick till stora delar genom kolonialmakten. ”Värst” i detta avseende anses väl Belgien ha varit. England var också ganska konsekvent i sina många kolonier medan Frankrike hade en något annan inställning. Effekterna visade sig vid avkoloniseringen. (I det system-vacuum som uppstod återinträdde inte sällan kolonialmakten och dess företag.)

De kan inte… Släkt med förra punkten: om man inte har tillgång till kompetent folk är det inte mycket man kan uträtta. Men det kan också handla om att man missförstår vad utveckling eller framsteg består i. Vanligt är att man överskattar pengarnas betydelse och missar samhällsstrukturen (t ex medelklassens nyckelroll för en ekonomiskt hållbar utveckling) eller kunskaper och folkbildning. Ett fenomen som återfinns i många länder är ”the resource curse” som innebär att man kan leva på en råvaruexport (vanligen olja) och ”köpa” välstånd, vilket på olika vägar kan ödelägga det system som måste finnas för att det ska uppstå ett rimligt samhälle. Detta ställer krav på eftertanke och ekonomiskt handlag. Norge och Chile har klarat detta bra, Irak och Venezuela uruselt (uppgifter från bl a Stefan de Vylder).

De vill inte...Det magnifika exemplet är Kina, som under lång tid valde att utveckla en egen samhällsmodell och konsekvent bekämpade försöken från Västerlandet att tränga in med teknik, handel och militär. En stor tragik ligger i den arabisk/islamska högkulturen och dess förfall, båda mycket väl beskrivna av Ingemar Karlsson i Arvet från Bagdad (2014). Här var det religiös och i någon mån etnisk fanatism som fick ett väl uppbyggt system att falla sönder. Världen lever i dag med konsekvenserna av detta.

Sedan kan man ju vända på perspektivet, och ställa den positiva frågan: vad kan man göra? Vilka eventuellt nya ingångar man kan få på bistånd, utvecklingssamarbete och handel?

Budgetbistånd är nu populärt. För att detta ska fungera måste mottagaren ha en hygglig förförståelse av hur ett bra system ser ut, och besitta en viss egen förmåga att bygga upp det. Till sådant hör fungerande skattesystem, låg korruption och en utbyggd offentlig förvaltning.

Klassiskt tekniskt bistånd (typ brunnar i Indien, massafabrik i Vietnam…) kan – i bästa fall – stärka upp svaga länkar i ett system och få det att fungera bättre.

Investeringar av stater eller av stora internationella företag i produktion eller utvinning kan vara viktiga – framför allt som kunskapstransferering – om de fogas in i ett någorlunda fungerande system. Historien visar dock att de ofta blir isolerade delsystem, och i värsta fall kan utarma det större systemet.

Demokratibistånd. Om detta är effektivt kan det fungera systembyggande, så att människor lär sig ta ansvar och befästa sin kontroll över utvecklingen. Men det behövs förstås mycket annat också.

Utbildning, inte minst i praktiska yrken, är grundläggande. Jag minns min korta period som utbildningsrådgivare för UNDP i Egypten: många önskade sig en examen så att de kunde bli förmän med vit skjorta, men nästan ingen ville lära sig hur man löder eller svarvar.

Det fina med kunskaper är att de inte förbrukas när de används. Tvärtom faktiskt. Däremot är jag misstrogen mot pengar både som mått och hjälpmedel. Att flytta pengar från A till B har sällan någon större effekt på systemets funktion. Det avgörande är vilken systempåverkan, i då särskilt en varaktig sådan, som man vill åstadkomma. Om man träffar rätt spelar det mindre roll vad det kostar, på kort eller medellång sikt.

Detta blev några korta reflexioner. Jag tror att det har ett stort värde att ställa frågan just så: hur ska länder och människor som i dag har alltför svaga länkar till det samlade systemet av kunskaper och teknik få ökad nytta av det? Vilka systemförändringar eller systemkompletteringar behövs för att de ska få större utväxling på sina ansträngningar?