Ojämlikhet bortom Piketty: systemekonomiska iakttagelser

På spaning efter rikedomens rötter

Genom Thomas Piketty och Capital in the Twenty-First Century (Harvard University Press 2014) har ojämlikhet på ett nytt sätt tagit plats högt upp på den offentliga agendan. Piketty har fått mycken uppmärksamhet, massor av onyanserat beröm, en stor mängd i grunden bekräftande professionella kommentarer (den bästa jag läst är av Paul Krugman, och därtill en hel del politiskt eller vetenskapligt motiverad kritik.

Piketty har alltså öppnat för en diskussion av ojämlikhet. Hans diskussionen grundas på att kapitalet tenderar att bli allt mer snett fördelat, och avkastningen på kapital förklarar de växande klyftorna i disponibel inkomst. (Krugman har en invändning mot den senare punkten, som gäller åtminstone USA, nämligen att ojämlikheten till stor del kan förklaras av ”supersalaries”: fantasihöga löner till ledare för stora företag.) Jag tror, liksom Krugman, att diskussionen måste föras en bit bortom det ganska trubbiga begreppet ”kapital”. Det följande är en skiss till en kompletterande förståelse, byggd på ett systemekonomiskt angreppssätt.

Om systemtänkande och ekonomi (economics) finns mycket att säga. En översikt – från Veblen över Wiener till dagens institutionalister – skulle vara nyttig och spännande. En sådan skulle bland annat visa att våra samhällen och deras ekonomier blivit oerhört mycket mera ”systemiska” under 1900-talet.

Systemtänkande (”a systems approach” enligt C West Churchman) är ingen färdig metod, utan ett sätt att närma sig komplexa frågor med vetenskapliga verktyg och ett öppet sinne. Den poäng jag avser att göra i den här artikeln är att rikedom är en systemegenskap hos samhället. Det rika samhället har skapats genom generationers samlade kunskaper och skicklighet – tekniska uppfinningar, naturvetenskapliga landvinningar, en väl utformad organisation – och fogas i dag ihop genom ett stort antal mängd komplexa systemsamband.

Ett exempel: mannen med motorbåten

Medan jag skriver detta kan jag genom fönstret se flera tämligen dyra motorbåtar fara av och an på Ulvsundasjön. Jag väljer ut en av dem och tänker på mannen som kör och äger den. Han är, kan jag förmoda, en person ur den övre medelklassen (ungefär som jag själv). Nästan ingen sådan person skulle kunna bygga en komplett motorbåt själv, utgående från elementära material. Om han eller hon försökte skulle det ta ett absurt stort antal timmar. Motorbåten kanske kostar 160 000 kr och man kan sluta sig till att det har tagit totalt ungefär 500 arbetstimmar att tillverka och leverera den (från råmaterial till färdig båt). Men även detta säger ganska lite.

Det intressanta är att båten förutsätter mängder av teknisk, naturvetenskaplig och hantverksmässig kunskap. Dessa kunskaper har vuxit fram genom århundraden, lämnats vidare från generation till generation, systematiserats i läroböcker och manualer och till slut samlats ihop i en motorbåtsfabrik någonstans i Mellansverige. Den glade båtägaren glider, utan att behöva tänka mycket på det, fram på ett imponerande historiskt arv av kunskaper och organisationsförmåga.

Men så kan vi vända på frågan: hur han fick tag i de 160 000 kr som det kostade att köpa båten? Det kan ju hända att han är motorkonstruktör eller ägare till ett båtvarv. Men även om så vore skulle han bara förfoga över en liten pusselbit av alla dem som krävs för slutprodukten: båtåkandet. Troligare är att han tjänat sina pengar på helt andra saker. Han kan vara bankman eller IT-konsult, betonggjutare eller universitetslektor, läkare eller bilmekaniker. Vi är alla specialiserade, och det är i var och en av dessa olika sysslor som vi ”förtjänar” det vi får i ersättning. Vårt samhälle bygger på arbetsdelning och systemsamband: båda är lika viktiga (men litteraturen om arbete talar mera om det första). Båtföraren är till vardags en komponent i ett ganska komplext system, som ger honom lön. Men även denna hör, genom många led och förgrenade samband med återkopplingar, faktiskt ihop med hans motorbåt.

Det vanligaste sättet att förstå mannen med motorbåten ”ekonomiskt” är ju att projicera alla dessa samband på enbart pengar och använda termer som lön och köpkraft. Båtägaren bedöms i sitt företag tillföra värden motsvarande den lön han får. Företagets ledning och ägare ser denna lön som en faktorkostnad för arbetskraft (och den bokförs som sådan hos SCB, och räknas samman med alla andra, som ett bidrag till BNP). Han får varje månad in lite mer pengar än det som går till löpande konsumtion, och efter något eller några år har han kontanter på banker för att köpa båten (alternativt kan han låna pengar av banken). Båten har sin prislapp, och – förutsatt att konkurrensen fungerar – är det begärda priset summan av de verkliga kostnaderna för råvaror, arbetskraft, maskiner, insatsvaror, företagsgemensamma kostnader, reklam plus ”normal” vinst. Visst är detta ett intressant resonemang som fordrar ett visst skarpsinne i varje led. Men ändå: det är uppenbart en mycket grov förenkling av ett komplext sammanhang.

Den typ av rikedom som mannen med motorbåten representerar är historiskt sett ganska ny. Om vi går tillbaka till samme mans farfarsfar (alltså tre generationer, vilket tar oss till början av 1900-talet) är det sannolikt att denne bodde på landet, försörjde sig genom lantbruk och producerade mycket av det som behövdes för livets upprätthållande på den egna gården. Någon båt (för fiske och utflykter) hade han varken kunskaper eller tid att bygga, men i närområdet fanns säkert en båtbyggare som hantverksmässigt tillverkade ekor i trä (hyvlade och böjde plankor, tjärade in dem osv). Tiden det tog att tillverka en eka av trä på detta sätt kan (också!) ha varit ungefär 500 timmar. Liksom i dag fick köparen alltså punga ut med ett belopp motsvarande flera månaders inkomster, även om en del möjligen kunde lösas genom byteshandel: mjöl, ost och kött för en flatbottnad tjärad roddbåt. För denna cirka 100 år gamla situation skulle det gängse sättet att tänka (mikroekonomiskt) ge en hygglig förståelse.

I dag blir den kraftlös, konstig och missvisande.

Systemekonomin konkretiserad

Exemplet visar att det moderna samhällets rikedom bygger på omfattande värdeskapande system, uppbyggda under ett par generationer. Ekonomer skulle säga att detta leder till hög ”produktivitet”. Utväxlingen på den mänskliga arbetstimmen blir hög; mycket högre än för tre generationer sedan. Marknaden belönar denna höga produktivitet med goda arbetslöner och (förhållandevis) billiga varor. Det dominerande ekonomiska betraktelsesättet eller teorin tenderar att stanna där. Man ser det inte som en huvudfråga hur systemet av teknik, organisation, transporter osv ser ut eller har byggts upp. Så länge det rör sig om enkla ekonomier är detta inte något stort problem: när det gäller gårdstillverkad ost eller handsnickrade roddbåtar har begreppet marknad en mycket konkret fysisk och praktisk innebörd – och produktiviteten är vad den är. Men på den riktigt intressanta frågan – var kommer rikedomen ifrån? – tenderar det etablerade sättet att ”tänka ekonomi” att ge platta (som: ”kapitalackumulation”) eller missvisande (som: ”entreprenörskap”) svar.

I dagens samhälle med dess överflödsekonomi tenderar sådana begrepp som marknad och produktivitet att snarare dölja är förklara hur ekonomin fungerar. Särskilt handfallen står denna begreppsapparat inför frågan hur rikedom uppstått och uppstår. I kontrast till för ett par generationer sedan (det är inte mer!) befinner sig de i dag rika samhällena i ett nytt läge. Den etablerade nationalekonomin ger fortfarande intressanta upplysningar, särskilt ”på marginalen”. Men för en genuin förståelse av det rika samhällets ekonomi behövs en ny start.

Vem har ”rätt” till rikedomen?

Dags alltså att återvända till ojämlikhet – rikedom och fattigdom i det rika samhället. Rikedomen och dess fördelning tenderar att bli laddade; inte bara med politiska utan också moraliska och kvasi-moraliska argument. Några av dessa omfattas, av lätt begripliga skäl av de mer välmående i vårt samhälle.

– Det är väl inget skamligt i att tjäna pengar!

– Jag har minsann alltid gjort rätt för mig och förtjänar att ha det bra!

Har motorbåtsägaren tidigare i detta inlägg – en vanlig svensk med en inkomst och levnadsstandard en liten bit över genomsnittet – ”förtjänat” just den nivån av rikedom som han har (åtminstone på ett ungefär)? Man kan hänvisa till hårt arbete, idoga studier eller ansvar för stora värden. Sådana berättiganden kan förbindas med någon prestation, men man kan ibland få höra att särskild begåvning, eller t o m en viss familjebakgrund, skulle kunna motivera en hög materiell nivå; alltså någon form av ärvd rättighet.

Men varje sådant resonemang är extremt begränsat i tid och i rum. I ett system-perspektiv framstår föreställningen att individer i ett rikt samhälle på något sätt skulle förtjäna att vara rika som ytterst egendomlig. Var och en är ju en komponent i ett system, som i sin tur har utvecklats ur äldre – och mindre intrikata – system. Han har kunnat dra nytta av naturvetenskapliga upptäckter, stora teorier och tekniska uppfinningar – och dessutom av en samhällsorganisation som ger social och ekonomisk stabilitet, infrastrukturella system och gemensamma kulturella rikedomar. Att vi som lever just nu och just i detta (skyddade) hörn av världen skulle vara förtjänta av just den ekonomiska nivå som vi har är ett missförstånd.

Följande tre teser bör därför bilda utgångspunkt för en politisk ekonomi i överflödets samhälle:

  • Det rika samhället har skapats genom generationers samlade kunskaper och skicklighet: tekniska uppfinningar, naturvetenskapliga upptäckter och teorier, väl utformad organisation – plus människors villighet att i varje skede anpassa sig till produktionens krav.
  • Rikedomen är en systemegenskap hos samhället, inte något vi som enskilda har ”förtjänat”. I stort sett är vars och ens ekonomiska standard bestämd av det samhälle hon lever i. Individuella variationer och olika arbetsinsatser är intressanta men den allmänna nivån är en kollektiv nyttighet, något som står (eller snarare borde stå) till allas förfogande.
  • Omfördelning, genom bland annat kapital- och arvsbeskattning är vad Piketty liksom Krugman föreslår för att förebygga de förödande sociala skador som en dramatiskt ökad ojämlikhet skulle föra med sig. Från ett systemekonomiskt perspektiv är sådana åtgärder moraliskt oproblematiska. Ingen har i särskilt hög grad ”förtjänat” att vara varken superrik eller fattig. Fördelningen av inkomster och förmögenhet kan påverkas på pragmatiska grunder: vad som fungerar bäst. Detta tar inte bort alla problem, men legitimerar en politisk ingenjörskonst till förmån för det allmänna bästa.

Varken Piketty eller Krugman berör direkt den globala ojämlikheten: varför har länder och regioner så olika ekonomisk nivå och fördelning? Variabeln ”kapital” har även i detta fall ett betydande förklaringsvärde. Men också här kan systemekonomi ge viktiga uppslag till hur man kan tänka. Detta behandlar jag i en kommande artikel på denna plats: Global ojämlikhet som systemekonomiskt problem.