Till Peter Wolodarski: Varför denna konventionella och okunniga militarism?

Detta skrivs med anledning av Peter Wolodarskis Söndagskrönika 12 april 2015. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”.

Det är frestande att om Wolodarski säga ungefär det (typ ”hotellfyllo”) som hans kollega Erik Helmersson skrev om Jan Guillou (DN 9 april).

Det som berör mig illa är den självklarhet med vilken Wolodarski hänvisar till enbart militära medel i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. Dessutom behöver man lägga till rätta en delvis felaktig historieskrivning och missförstånd vad gäller planering.

Fråga 1: Fanns det år 2006 skäl att upprusta Sverige militärt med hänvisning till Ryssland?

1 En omsvängning skedde mycket riktigt i Ryssland under 2000-talets första år. En något vacklande färd mot demokrati avlöstes av tydligare antidemokratiska tendenser och begynnande storrysk retorik.

2 Ryssland hade efter Sovjetunionens fall förblivit en militärstat (i kontrast till civil stat, ett begrepp som den amerikanske historikern James J. Sheehan effektivt utvecklat), men den ryska militärapparaten (trupper, utrustning och industri) befann sig efter mer än 10 års vanskötsel i bedrövligt skick.

3 Totalförsvarets forskningsinstitut FOI publicerade 2011 en mycket ambitiös rapport Rysslands militära förmåga i ett tioårsperspektiv. ”Under de närmaste 2-5 åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor att fortsatt befinna sig ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga gå ned under en övergångsperiod.”

4 Vid ett möte på Folk och Försvar 14 mars 2013 presenterade den ryske generalen Evgeny Ilyin Rysslands militärreform. Johan Norberg från FOI och generalmajor Dennis Gyllensporre från Försvarsmakten kommenterade. En vänligt kollegial anda rådde, och några aggressiva avsikter varken framkom eller antyddes. Ilyin framhöll flera gånger att den ryska militärreformen till stora delar hade ”sociala motiv”.

Min slutsats: Det är möjligt att FOI-forskarna, panelen på Folk och Försvar och undertecknad borde tolkat fakta om Ryssland på ett annat sätt. Men det verkar lite övermaga av DN:s chefredaktör att hudflänga stats- och finansministrarna för att de inte – dessutom 5 eller 7 år tidigare! – borde rustat upp Sverige med hänvisning till Rysslands militära hot.

Fråga 2: Har försvaret verkligen rustats ner och är det i så fall ”politikerna” som har bestämt det?

1 Den stora kursomläggningen efter Berlinmurens fall gjordes på initiativ av Försvarsmaktens strategiavdelning, under ledning av generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore. Den lades fast i ett par dokument som hette Försvarsmaktsidé 2020 (FMI, 1997-2001). Inriktningen fick politisk accept genom flera regeringsbeslut och Försvarsberedningar.

2 Förutom en allmän modernisering – med mera IT – riktade man in sig på internationella operationer. Detta blev möjligt då Försvarsmakten kunde ta en ”time-out” (general Kihls numera berömda uttryck) från sina traditionella uppgifter att försvara territoriet.

3 Någon drastisk nedskärning kom aldrig till stånd, utan försvarsanslagen låg under många år på ungefär samma köpkraftsnivå. Internt kändes det säkert som åtstramning, eftersom militär hårdvara ökar snabbare i pris än civila produkter. General Moore manade i en intervju 2005 sina kolleger att vara glada åt de belopp de faktiskt fått behålla. Moore blev senare departementsråd med ansvar för hela försvarsmaktsanslaget, och innehade denna befattning ända till hösten 2013.

4 Wolodarski har säkert rätt i att de – verkliga eller upplevda – besparingarna inom Försvarsmakten hanterades klantigt av alliansregeringen. Men belopp och ramar hade fastlagts i politisk enighet. Mikael Odenberg var i sin fulla rätt att kritisera proceduren, däremot knappast att plussa på penningsummorna.

5 En intressant förändring inträdde som konsekvens av försvarsbeslutet och Inriktningspropositionen 2009. Då sattes ”tillgänglighet” upp som ett starkt kriterium. Plötsligt gick det att räkna ut vad det skulle kosta att ställa upp med förband av olika slag inom 24 timmar, en vecka eller tre månader. En ny fast grund för Försvarsmaktens kostnadsberäkningar hade lagts, men den var faktiskt helt oberoende av om nya hot hade upptäckts eller uppstått. (Detta resonemang användes för att motivera högre anslag till Försvarsmakten, redan innan den ryska björnen på allvar hade trätt in på scenen.) Jag har skäl att tro att hjärnan bakom denna nya ordning var generallöjtnant Jan Salestrand, en mycket skicklig militär planerare som då var ÖB:s stabschef och numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist.

Min slutsats: Den historiska processen efter 1990 är intressant och sätter fortfarande sina spår. Man kan hävda att FMI innebar en alltför drastisk omställning. Detta är nog den allmänna (om än något efterkloka) mening som dominerar inom Försvarsmakten i dag. Det är också fullt tillåtet att hävda att försvarsanslagen borde räknats upp snarare än drabbas av långsam pyspunka (men då behövs andra argument än hänvisning till det ryska hotet, se ovan!)

En enda tanke?

Den enda av Wolodarskis väldiga rundpallar mot Reinfeldt och Borg som träffar prick gäller det klumpiga genomförandet av beslutade besparingar. Om detta vore allt skulle denna söndagskrönika inte vara så mycket att bråka om.

Men det finns en allvarligare undertext. Wolodarski gör gällande att man redan före alliansregeringens tillträde 2006 – men senast då – borde stärkt den militära förmågan. Jag har visat att det vid den tidpunkten saknades starka skäl för att göra just detta. Men det fanns starka skäl för ett annat slag av politiskt agerande.

En viktig men i dag inte särskilt känd politisk prioritet under 1990-talet var att söka skapa samarbete och förtroende i Östersjöområdet. Det gällde de nyligen självständiga baltiska staterna, men också Ryssland. Med Ryssland började umgänget bli lite motigt efter sekelskiftet. I stället för att öka ansträngningarna (och pengarna!) så drog man sig i huvudsak tillbaka. Utrikesminister Carl Bildt, som av Wolodarski framställs som en potentiell men maktlös (!) räddare ur eländet, övergick till att tävla med sina europeiska kolleger i smädliga uttalanden om rysk politik. De fiendebilder som Rysslands ledare började måla upp, kvitterades raskt av svenska politiker och svenska media med samma slags bilder av Ryssland.

Men om faran ligger i att den demokratiska utvecklingen i Ryssland försämras (som FOI konstaterade 2005) – finns det då inte något mer intelligent och konstruktivt vi kan ta oss för än att skeppa stridsvagnar till Gotland? Det senare är kanske inte helt meningslöst, men riskerar att tränga ut sådant som faktiskt skulle kunna förbättra säkerhet och samarbete.

Det är den passiva och konventionella utrikespolitiska hållningen under denna tid som förtjänar kritik. Samtidigt är det både genant och sorgligt att en inflytelserik opinionsbildares enda reaktion på konflikter och motsättningar är att reflexmässigt ropa på militär upprustning.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring. F d planeringsforskare vid FOA

Mail: lars@ingelstam.se