Trubbigt kunskapsbegrepp hämmar lärarnas professionalisering

I åratal har debatten om skolan och lärarna polariserats mellan två grupper: vi kan kalla dem progressivister och traditionalister. Båda har varit överens om att kunskap är skolans huvuduppdrag, men oense om vägarna dit. Ungefär… Jag anser att båda bortser från en avgörande komplikation. Vi kommer inte vidare om vi inte erkänner att begreppet kunskap täcker många olika saker och att lärares uppdrag inte är entydigt. En slutsats är att varje lärare har mycket gemensamt med kunskapsbärare utanför skolan. Öppna därför ”systemet” skola och lärarutbildning så att nya impulser kan strömma både in och ut!

Några exempel kan illustrera bredden:

  • Birgit är utbildad förskollärare och har, med korta avbrott, tjänstgjort i 20 år, och är nu föreståndare på en kommunal förskola
  • Annika har drivit en fri teatergrupp i 20 år men skaffade sig i 45-årsåldern behörighet som gymnasielärare och undervisar nu i drama på 75 % tid; spelar och producerar teater på övrig tid
  • Kristina har 40 år i yrket som mellanstadielärare, med ett par årslånga avbrott för att odla musikaliska och litterära intressen
  • Hans är disputerad fysiker och lektor, och har ägnat stor del av sin tid åt hållbarhetsundervisning i skolan, och samtidigt publicerat vetenskapliga artiklar om bland annat solenergi.

Dessa fyra personer ur verkligheten, lätt kamouflerade, är starkt engagerade för sin yrkesuppgift, men upplever alla att det system inom vilket de arbetar har stora bekymmer.

Det är missvisande att tänka på ”lärare” som en homogen grupp yrkesmänniskor. Det finns visserligen mycket som förenar. Att vara lärare kräver ständigt ny analys och nya beslut. I detta liknar det många andra intellektuella yrken, men skolan har ett högre tempo och mer varierade utmaningar. En lärare lever hela tiden i spänningar: mellan stoff och förståelse, mellan tänkande och beteende, mellan proklamation och bekräftelse. Men dessa spänningar varierar enormt mellan olika ämnen, stadier och lärandesituationer.

Vi bör erkänna att ”lärare” innefattar kanske 99 olika yrken: vart och ett med sina särdrag och sina olika och omistliga förbindelser med andra kunskapskällor. Lärarnas professionaliseringssträvanden ska obetingat stödjas, men det gäller att urskilja vilka slags professioner det gäller och vilka kunskapskulturer de får sin näring ifrån.

Idén att tänka på ”lärare” som i grunden ett yrke går tillbaka på 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal och Stellan Arvidsson som tongivande. De kunde utgå från två starka intellektuella traditioner, den ena (lektorer och adjunkter) med rötter i akademin, den andra (folkskollärare och småskollärare) med grundmurat högt anseende som bildningens företrädare, särskilt på landsbygden. Genom att tvinga ihop dem (topphugga den ena och lyfta den andra) skulle kvalitet och jämlikhet främjas. Inte helt tokigt på sin tid, men det öppnade för det feltänkande som vi nu ser konsekveserna av.

Idén om en ”enhetslärare” låg under många år som en premiss i skolpolitiken och ifrågasattes sällan. Den fick sitt ultimata och smått absurda uttryck i 1999 års lärarutbildningsreform. Då skulle alla lärarstudenter få samma examen och utbildningen ha en gemensam inledning, så att studenterna verkligen förstod att det var lärare de skulle bli. Sedan kunde de få välja om de ville bli en Hans, en Birgit eller en Kristina. De värsta dumheterna togs bort i nästa reform (2010). Kvar finns dock föreställningen – inte minst i den politiska debatten – att alla lärare är samma sorts yrkesutövare.

Men lärarutbildningens placering som akademisk utbildning har väl inneburit att blivande lärare får specifika vetenskapliga insikter från olika kunskapskulturer, och dessutom kritisk skolning? Nja… Universitet och högskolor har fått ett svårt, och delvis felformulerat, uppdrag. Lärarutbildning ska (enligt riksdagsbeslut!) vara ett avgränsat område inom universitetet: redan detta är en felaktig tanke. Jag har själv flera gånger fått höra att studenterna vill begränsa sig till ”vad de har nytta av i klassrummet”, vilket inte direkt uppmuntrar bildningstörst och kritisk inställning. Frekvensen av godkända studenter är mycket hög i jämförelse med andra utbildningar, trots att antagningspoängen är låg och lärarstudenter i genomsnitt ägnar förhållandevis lite tid åt studier. Det intellektuella trycket under utbildningstiden är inte speciellt högt.

Jag drar två slutsatser. För det första bör universitet och högskolor förmås att sätta in sina allra bästa krafter just inom lärarutbildningen. För det andra bör många utbildningar läggas ner. Lärare utbildas i dag vid över 25 olika lärosäten. Många av dessa, kanske hälften, har inga förutsättningar – trots ofta god vilja – att erbjuda den breda och djupa förtrogenhet med en kunskapskultur som varje blivande lärare bör ha rätt till.

Aktiva och medvetna lärare behöver utbildningsvetenskap och ämnesdidaktik men måste också få andra stimulanser. Fysikern vill läsa om det senaste Nobelpriset och hur man bäst förklarar vad kvarkar är för något. Mellanstadieläraren läser själv kopiöst med barnlitteratur, och en hel del utvecklingspsykologi. Estetläraren behöver utrymme för att vara utövande konstnär. Förskolledaren är medveten om att hon bör lära sig mer om läsförståelse och hur man bemöter barn med bokstavsdiagnos.

Självklart behövs en livslång förnyelse inom yrkesutövningen och radikalt större möjligheter än i dag att utveckla kompetens och inte minst ta in impulser utifrån. Vi bör konstruera karriärer som snitslas genom de båda världarna och knyter dem samman: lärare kan tjänstgöra utanför skolan medan externa kompetenta personer bjuds in.

Företrädare för olika kunskapskulturer och kunskapsyrken ska ges möjligheter att bidra till skolans liv och utveckling. En del sådant sker i dag, men fläckas ofta av arrogans och okunskap från akademiker och journalister, och möts inte sällan med revirbevakning och misstro från skolans folk. Bättre kan vi!

PS Läs gärna min bok Kampen om kunskapen, Lärarförbundets förlag 2004.