månadsarkiv: februari 2020

På spaning efter teknikens natur

Som ung gymnasist fick jag då och då lyssna till överläggningar om hur viktigt det var att tekniker inte skulle bli insnöade fackidioter. Min pappa Erik Ingelstam var sekreterare i Kommittén för humanistisk orientering vid teknisk utbildning: en sammanslutning av tekniker, naturvetare, humanister och teologer som bedrev en omfattande föreläsningsverksamhet vid de tekniska läroverken under åren 1943-1964. Kommittén sammanträdde ofta i vårt hem och min pappa var även på andra sätt engagerad i frågor kring tekniker och teknik i samhället. (Professor Gunnar Richardson har skrivit en intressant bok om detta: Tekniken, människan och samhället, 1987).

Jag hamnade så småningom på Teknisk fysik, den ”svåraste” av KTH:s linjer i termer av inträdesbetyg. Där dominerade ett annat perspektiv: matematik och fysik ansågs av de flesta av oss lite finare än den egentliga tekniken – tvärt emot grundaren Gudmund Borelius’ intentioner. Men intresset för att sätta in teknik i ett större sammanhang bestod: i studentlivet försökte jag och andra aktualiserafrågor som etik, miljö, militarism och könsroller. Med begränsad framgång, får väl erkännas.

Kärnkraftsdebatten, som startade på allvar 1972 och mötte sin kulmen med folkomröstningen 1980 innebar en kraftig fokusering på teknik och samhälle. Nyttig, givetvis, genom att den lyfte fram många aspekter som tidigare fått begränsad uppmärksamhet: mijöpåverkan (även över mycket lång tid), internationella beroenden, risker och riskbedömningar, komplexitet och förtroende – för att bara nämna några. Men debatten vara också starkt polariserande. Trots den med rätta världsberömda studiekampanjen uppstod starka polariseringar: mellan politiska partier, män och kvinnor, tekniker och humanister, företag och miljörörelser.

Jag hade tagit ställning för Linje 3 inför folkomröstningen, i huvudsak på den grunden att ett kärnkraftsdominerat energisystem skulle föra med sig komplexa och svåröverblickbara system för drift, säkerhet och avveckling, som är svåra att förena med ett transparent och demokratiskt samhälle.

Detta var kanske inte stor sak, jag var en av många debattörer i denna fråga. Men på ett annat sätt kom kärnkraftsfrågan att starkt påverka mitt liv och yrkesval. På vårvintern 1977 hölls ett större ”ABF forum” i Karlstad, ett halvår efter det att socialdemokratin hade förlorat regeringsmakten i vad som beskrevs som ett ”kärnkraftsval”. I en större debatt med inledningar av bl a Tage Erlander och hans nära vän fysikprofessorn Torsten Gustafson ventilerades kärnkraften ur olika vinklar. Jag minns att Gustafson hävdade att kärnkraft inte var farligare än cigarettrökning (vilket i en mening nog är sant, men inte särskilt relevant för en bredare samhällsbedömning). Båda dessa liksom den just avgångne statsministern Olof Palme beskärmade sig storligen över teknikfientlighet, att de dunkla krafterna tagit över rationellt beslutsfattande, att framsteget var hotat. För mig som åhörare blev detta väl magstarkt. Jag begärde ordet och påminde med viss skärpa om de komplikationer – se ovan – som nästan all teknikanvändning för med sig. Erlander gjorde mig äran av en replik: ”jag förståår inte vad Ingelstam är ute efter” vilket jag tolkar så att han hade förstått precis. Erlander var nämligen inte enbart politiker utan också genuint intellektuell.

Denna episod blev avgörande för mitt fortsatta yrkesval. Jag fick inte några obehag i mitt arbete i nära anslutning till regeringskansliet och riksdagen. Men jag insåg att teknikens många dimensioner behövde belysas tydligare. Jag skrev därför min första bok i ämnet, Teknikpolitik (1978) som var en av grunderna för senare engagemang 1980-2002 som professor inom Teknik och social förändring, tema T, ett av fyra teman vid Linköpings universitet.

Den långa och intressanta tiden vid tema T ska jag inte berätta om här. Men det finns en viktig eftertanke. Jag, liksom de forskare och tänkare som argumenterade för att skapa detta Tema, ville lägga en fast grund för forskning och analys av tekniken i samhället. Så här i efterhand tycker jag att detta lyckades någorlunda, men inte fullt ut. Redan tidigt kom studiet av teknik att nära kopplas med naturvetenskap. För detta finns goda skäl, men teknikens egenart (intellektuell, samhällelig, historisk m m) tenderar att bli oklar. På ett tidigt stadium, redan 1978, hade kärnfysikern och samhällsdebattören Tor Ragnar Gerholm varnat för att blanda ihop dessa båda, och liknat detta vid en olyckligt äktenskap som bara kan sluta illa. Från ett annat håll hade många ekonomer och ekonomijournalister en, som jag uppfattade det, ytlig och endimensionell syn på teknik som tenderade att dölja både komplikationer och möjligheter. Slutligen förblev teknikernas egna diskussioner, t ex i den förträffliga tidskriften Ny Teknik, mestadels begränsade till ”tekniken i sig” och inte sällan naiva när det gällde vidare samhällsaspekter.

Jag måste alltså tillstå en otillräcklighet i förhållande till egna och andras ambitioner för Teknik och social förändring. Denna lindrades i betydande grad när jag 2008 fick kännedom om W Brian Arthurs bok The Nature of Technology. Arthur har samma bakgrund som jag själv: matematik och ingenjörsutbildning. Han formulerar en komplett teori för teknik. Den kan jag naturligtvis inte referera här men hans huvudpoäng är att teknik alltid utvecklas ur existerande teknik, plus någonting. Detta någonting kan vara nya naturvetenskapliga rön, nya behov eller bara en bra tanke. Denna dynamiska teori fann jag mycket övertygande, och vill rekommendera till alla som praktiskt, teoretiskt eller pedagogiskt vill förhålla sig till teknik.

Om du har läst detta med intresse så här långt, så kanske du har aptit för en längre uppsats i ämnet? Den skrevs för en vetenskaplig konferens 2018, och har väckt visst intresse bland annat hos dem som utbildar lärare i ämnet Teknik. Här är länken till uppsatsen (i svensk översättning) och till den engelska originalversionen .