Dagsarkiv: 21 januari, 2020

Medborgaren, systemen och det gemensamma (kommande bok)

Sedan 2012 har jag av och till arbetat med ett bokmanus, som nu är färdigt. Där gör jag ett försök att tillämpa ett systemtänkande (”systems approach”) på arbete och samhällsekonomi, frågor som jag diskuterat i flera av mina tidigare böcker. Arbetstiteln ovan uttrycker min avsikt att söka förstå samhället och dess ekonomi genom (inte alltför avancerade!) systembegrepp. Det är mycket som förenar oss, i synnhet i tekniskt avancerade samhällen.

Privat överflöd och offentlig fattigdom var den bild som J K Galbraith gav av den amerikanska samhället vid 1950-talets slut. Den stämde inte på Sverige då – men har blivit allt mer träffande även för vårt land. Frågan hur ett samhälle ska hantera sitt överflöd är en av ingångarna till denna bok (en uppsats Överflödets politiska ekonomi publicerades redan 2013).

Men ett modernt samhälles ekonomi består inte bara av ”ekonomi”. Den enkla föreställningen om en marknad där det gäller att sälja dyrt och köpa billigt är gravt otillräcklig när det gäller att beskriva och förstå hur det moderna Sverige fungerar. Särskilt under 1900-talet har byggts upp en rad system som tillsammans bildar det vi kallar samhälle. Det är försörjningssystem, transportsystem, kommunikationssystem, utbildningssystem och många fler. Författaren visar hur man med en måttfull användning av systemteorier och systemtänkande (en ”systems approach”) kan få en bättre förståelse för hur samhället bör styras och dess samlade resurser användas.

Några av bokens slutsatser:

  • Marknad betonar konkurrens medan system pekar på samarbete. Om ekonomers tänkande får alltför starkt genomslag hotas det gemensamma.
  • Dagens rikedom har byggts upp systemiskt under många generationer. Den är en gemensam ärvd resurs, som bör utnyttjas och fördelas någorlunda jämlikt.
  • Välfärdstjänster har särskilda egenskaper i det ekonomiska systemet. Om vi enbart strävar efter tillväxt tvingas människor att rikta sina ansträngningar mot sådant som de inte behöver, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få.
  • Föreställningen att det existerar en arbetsmarknad där var och en kan sälja sin arbetskraft och få betalt efter vad den är värd är så orealistisk att den gränsar till det bedrägliga.

När frågan om publicering och lansering klarnat kommer det att synas på denna hemsida.

Ickevåld i säkerhetspolitisk belysning

Under många år har ickevåld spelat en roll inom fredsrörelserna men har utanför en begränsad krets uppfattats som ett – idealistiskt eller naivt eller diffust  slagord. Det är inte alls nödvändigt, eftersom både forskning och praktik visat ickevåldets potential, liksom risker och svagheter. Detta utvecklade jag i en Ickevåld för Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2019.

Dubbla identiteter i partipolitiken

Under valrörelsen 2018 gjorde jag den reflexionen att entydiga budskap och tydliga ”varumärken2 tydligen eftersträvades av alla partier. Men det är inte säkert att just detta är vad vi potentiellt röstande medborgare frågar efter. ’Det föranledde denna artikel publicerad i Dagens Arena i slutet av år 2018.

Nyårstankar 2020 om kyrkorna och samhället

Detta skrivs den sista dagen av 2010-talet. Ämnet är angeläget både för kyrkliga ledare och kristna människor i Sverige men har som jag ser det en vidare betydelse för det politiska klimatet och demokratin.

Under de senaste åren har jag haft samtal med många kristna – i min egen ålder, men också i nästa och nästnästa generation. Ett återkommande och starkt tema är besvikelse, bestörtning och ibland vrede över att kyrkornas allt svagare insatser i samhällsfrågor. Jag upplever själv en sorg över läget, och kan då inte undgå att jämföra med hur det var under 1900-talets senare decennier. En artikel från Svensk Kyrkotidning 2018 påminner om några huvuddrag.

Låt mig illustrera med några exempel.

Under åren 2017 till sommaren 2019 har ett förbud mot kärnvapen stått högt på den politiska agendan, med fokus på förbudskonventionen TPNW. I denna fråga har kyrkorna i Sverige under lång tid varit ledande och pådrivande (se artikeln, sid 110-111). Bortsett från ett starkt uttalande från Sveriges kristna råd (SKR) på sensommaren 2017 visade få kyrkliga aktörer något större intresse för frågan. När det sedan gällde remissvar på Lars-Erik Lundins utredning (jan-maj 2019) presterade Equmeniakyrkan liksom Vännernas Samfund starka texter, medan både Svenska kyrkan och SKR sände in svävande och föga profetiska skrivelser till UD. Någon gemensam bearbetning eller kraftsamling i frågan förekom inte. Kontrasten till vad som skedde år 1983 är uppseendeväckande.

Vid sidan av kärnvapnen är klimatförändringen den ödesfråga som borde engagera alla som bryr sig om samhället och mänsklighetens utveckling (f d utrikesminister Hans Blix säger: mänskligheten kan välja antingen ett snabbt eller ett långsamt självmord). Klimatet är i sin tur en del av den historiskt unika Agenda 2030, som beslöts av världens politiska ledare år 2015. I Agendans 17 punkter återfinns utöver klimatet flertalet av de frågor (fattigdom, mänskliga rättigheter, hälsa, ickevåld…) som engagerat kyrkor och kristna människor under alla tider.

Samtidigt med denna utmaning lägger SKR, tydligen utan protester från Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan, ner sin aktiva samhällsinriktade verksamhet inom nästan alla områden. Detta är helt chockerande i jämförelse med Svenska Ekumeniska Nämndens roll under 1900-talets senare del. De insatser som organiserats inom Svenska kyrkan respektive Equmeniakyrkan är värda uppskattning men är varken ekumeniska eller på långt när tillräckliga i förhållande till utmaningen.

Röster från kyrkornas ledande företrädare är i dag (med ett fåtal undantag) svaga eller obefintliga i svensk offentlighet.

Samtidigt med detta sker en brutalisering av svensk politik. Invandring, migration och islam har utlöst krafter och ställningstaganden som jag inte upplevt under hela mitt vuxna liv. I dessa men även i klassiska frågor (som ekonomi, välfärd och ”säkerhet”) har samtalsklimatet i politik och massmedia blivit allt mer ytligt och konfrontativt. Att det kristna budskapet om sanning, rättvisa, empati och försoning i dag behövs mer än på mycket länge även i offentligheten framstår som en kraftig underdrift.

Något annat vi kan lära oss av det sena 1900-talet är att uttalanden, debattartiklar och protester i sig själva inte betyder särskilt mycket. För att sådana ska bli meningsfulla krävs ett ordentligt förarbete som bygger på en sund teologisk (ekumenisk!) grund och egen kunskap om sakfrågorna (se t ex avsnittet om Anne-Marie Thunberg i artikeln). Därför måste vårt samhällsansvar få även organisatoriska och ekonomiska konsekvenser.

Jag inledde denna text med uttryck för besvikelse och sorg. Det finns ingen anledning att ta tillbaka detta, men jag (och de många som tänker i liknande banor) kan däremot inte ge upp hoppet. Ett nytt decennium börjar i morgon. Omvändelse och bättring är ett ständigt återkommande tema i kristna gudstjänster och är ett erbjudande till alla.