månadsarkiv: januari 2020

Medborgaren, systemen och det gemensamma (kommande bok)

Sedan 2012 har jag av och till arbetat med ett bokmanus, som nu är färdigt. Där gör jag ett försök att tillämpa ett systemtänkande (”systems approach”) på arbete och samhällsekonomi, frågor som jag diskuterat i flera av mina tidigare böcker. Arbetstiteln ovan uttrycker min avsikt att söka förstå samhället och dess ekonomi genom (inte alltför avancerade!) systembegrepp. Det är mycket som förenar oss, i synnhet i tekniskt avancerade samhällen.

Privat överflöd och offentlig fattigdom var den bild som J K Galbraith gav av den amerikanska samhället vid 1950-talets slut. Den stämde inte på Sverige då – men har blivit allt mer träffande även för vårt land. Frågan hur ett samhälle ska hantera sitt överflöd är en av ingångarna till denna bok (en uppsats Överflödets politiska ekonomi publicerades redan 2013).

Men ett modernt samhälles ekonomi består inte bara av ”ekonomi”. Den enkla föreställningen om en marknad där det gäller att sälja dyrt och köpa billigt är gravt otillräcklig när det gäller att beskriva och förstå hur det moderna Sverige fungerar. Särskilt under 1900-talet har byggts upp en rad system som tillsammans bildar det vi kallar samhälle. Det är försörjningssystem, transportsystem, kommunikationssystem, utbildningssystem och många fler. Författaren visar hur man med en måttfull användning av systemteorier och systemtänkande (en ”systems approach”) kan få en bättre förståelse för hur samhället bör styras och dess samlade resurser användas.

Några av bokens slutsatser:

  • Marknad betonar konkurrens medan system pekar på samarbete. Om ekonomers tänkande får alltför starkt genomslag hotas det gemensamma.
  • Dagens rikedom har byggts upp systemiskt under många generationer. Den är en gemensam ärvd resurs, som bör utnyttjas och fördelas någorlunda jämlikt.
  • Välfärdstjänster har särskilda egenskaper i det ekonomiska systemet. Om vi enbart strävar efter tillväxt tvingas människor att rikta sina ansträngningar mot sådant som de inte behöver, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få.
  • Föreställningen att det existerar en arbetsmarknad där var och en kan sälja sin arbetskraft och få betalt efter vad den är värd är så orealistisk att den gränsar till det bedrägliga.

När frågan om publicering och lansering klarnat kommer det att synas på denna hemsida.

Ickevåld i säkerhetspolitisk belysning

Under många år har ickevåld spelat en roll inom fredsrörelserna men har utanför en begränsad krets uppfattats som ett – idealistiskt eller naivt eller diffust  slagord. Det är inte alls nödvändigt, eftersom både forskning och praktik visat ickevåldets potential, liksom risker och svagheter. Detta utvecklade jag i en Ickevåld för Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2019.

Dubbla identiteter i partipolitiken

Under valrörelsen 2018 gjorde jag den reflexionen att entydiga budskap och tydliga ”varumärken2 tydligen eftersträvades av alla partier. Men det är inte säkert att just detta är vad vi potentiellt röstande medborgare frågar efter. ’Det föranledde denna artikel publicerad i Dagens Arena i slutet av år 2018.

Nyårstankar 2020 om kyrkorna och samhället

Detta skrivs den sista dagen av 2010-talet. Ämnet är angeläget både för kyrkliga ledare och kristna människor i Sverige men har som jag ser det en vidare betydelse för det politiska klimatet och demokratin.

Under de senaste åren har jag haft samtal med många kristna – i min egen ålder, men också i nästa och nästnästa generation. Ett återkommande och starkt tema är besvikelse, bestörtning och ibland vrede över att kyrkornas allt svagare insatser i samhällsfrågor. Jag upplever själv en sorg över läget, och kan då inte undgå att jämföra med hur det var under 1900-talets senare decennier. En artikel från Svensk Kyrkotidning 2018 påminner om några huvuddrag.

Låt mig illustrera med några exempel.

Under åren 2017 till sommaren 2019 har ett förbud mot kärnvapen stått högt på den politiska agendan, med fokus på förbudskonventionen TPNW. I denna fråga har kyrkorna i Sverige under lång tid varit ledande och pådrivande (se artikeln, sid 110-111). Bortsett från ett starkt uttalande från Sveriges kristna råd (SKR) på sensommaren 2017 visade få kyrkliga aktörer något större intresse för frågan. När det sedan gällde remissvar på Lars-Erik Lundins utredning (jan-maj 2019) presterade Equmeniakyrkan liksom Vännernas Samfund starka texter, medan både Svenska kyrkan och SKR sände in svävande och föga profetiska skrivelser till UD. Någon gemensam bearbetning eller kraftsamling i frågan förekom inte. Kontrasten till vad som skedde år 1983 är uppseendeväckande.

Vid sidan av kärnvapnen är klimatförändringen den ödesfråga som borde engagera alla som bryr sig om samhället och mänsklighetens utveckling (f d utrikesminister Hans Blix säger: mänskligheten kan välja antingen ett snabbt eller ett långsamt självmord). Klimatet är i sin tur en del av den historiskt unika Agenda 2030, som beslöts av världens politiska ledare år 2015. I Agendans 17 punkter återfinns utöver klimatet flertalet av de frågor (fattigdom, mänskliga rättigheter, hälsa, ickevåld…) som engagerat kyrkor och kristna människor under alla tider.

Samtidigt med denna utmaning lägger SKR, tydligen utan protester från Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan, ner sin aktiva samhällsinriktade verksamhet inom nästan alla områden. Detta är helt chockerande i jämförelse med Svenska Ekumeniska Nämndens roll under 1900-talets senare del. De insatser som organiserats inom Svenska kyrkan respektive Equmeniakyrkan är värda uppskattning men är varken ekumeniska eller på långt när tillräckliga i förhållande till utmaningen.

Röster från kyrkornas ledande företrädare är i dag (med ett fåtal undantag) svaga eller obefintliga i svensk offentlighet.

Samtidigt med detta sker en brutalisering av svensk politik. Invandring, migration och islam har utlöst krafter och ställningstaganden som jag inte upplevt under hela mitt vuxna liv. I dessa men även i klassiska frågor (som ekonomi, välfärd och ”säkerhet”) har samtalsklimatet i politik och massmedia blivit allt mer ytligt och konfrontativt. Att det kristna budskapet om sanning, rättvisa, empati och försoning i dag behövs mer än på mycket länge även i offentligheten framstår som en kraftig underdrift.

Något annat vi kan lära oss av det sena 1900-talet är att uttalanden, debattartiklar och protester i sig själva inte betyder särskilt mycket. För att sådana ska bli meningsfulla krävs ett ordentligt förarbete som bygger på en sund teologisk (ekumenisk!) grund och egen kunskap om sakfrågorna (se t ex avsnittet om Anne-Marie Thunberg i artikeln). Därför måste vårt samhällsansvar få även organisatoriska och ekonomiska konsekvenser.

Jag inledde denna text med uttryck för besvikelse och sorg. Det finns ingen anledning att ta tillbaka detta, men jag (och de många som tänker i liknande banor) kan däremot inte ge upp hoppet. Ett nytt decennium börjar i morgon. Omvändelse och bättring är ett ständigt återkommande tema i kristna gudstjänster och är ett erbjudande till alla.

 

 

 

Tro och samhälle under 1900-talets senare hälft

Under ganska många år då jag engagerat mig samhällsfrågor har jag samtidigt följt hur intresse och engagemang har utvecklat sig i kyrkor och samfund i Sverige. Efter att en mycket egendomlig ”vetenskaplig” studie (”68-kyrkan” publicerats skrev jag på redaktörens uppmaning en egen artikel i ämnet. I nästa blogg, Nyårsbrev, daterar jag upp detta till nutid.

Kärnvapen 2017-2019 – en dyster historia

 

Bakgrund

 

Strax efter S+MP-regeringens tillträde hösten 2014 meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige avsåg att ansluta sig till det s. k. ”Humanitära initiativet” som syftade till ett totalt förbud mot innehav av hot med kärnvapen. Våren 2015, på Utrikespolitiska Institutet, bekräftade Wallström att Sverige avsåg att också underteckna den ”pledge” som förbinder landet att verka för ett totalförbud. Detta undertecknande dröjde, men efter en omröstning i FN på hösten 2016 och beslut om att inleda förhandlingar i FN med sikte på en konvention om totalt förbud (parallell med de konventioner som finns beträffande kemiska och biologiska vapen) var Sverige en av tillskyndarna av en förbudskonvention. 

En allsidigt sammansatt svensk delegation arbetade aktivt i konferensen och Sverige röstade för konventionstexten den 7 juli 2017. Det som skulle återstå är att regeringen undertecknar och sedan föreslår riksdagen att ratificera konventionen, som brukar omnämnas som TPNW. 

Är frågan tillräckligt utredd?

Den relativt långa tid som förflöt mellan utrikesministerns första uttalande till dess att Sverige tydligt och aktivt arbetade för ett förbud användes delvis till att genomlysa frågan från olika vinklar. 

Trots detta meddelade regeringen den 4 september genom ett gemensamt uttalande av utrikesministern och försvarsministern:

Vi kommer inom kort att tillsätta en utredning för att belysa alla konsekvenser av konventionen, inklusive för provstoppsavtalet, ickespridningsavtalet och Sveriges försvarspolitiska samarbeten. Formerna för denna utredning presenteras i närtid.

Med tanke på försvarsministerns uttalanden några dagar tidigare måste detta ses som ett allvarligt bakslag (men ännu inte tvärstopp) för den linje som utrikesminister Wallström stod för och har drivit internationellt. Det är hennes linje som överensstämmer med den ”klassiska” svenska nedrustningspolitiken som grundlades av Östen Undén och formades av Alva Myrdal. 

Så här uttrycker sig Thomas Hammarberg (tidigare bland annat Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och chef för Palmecentret) om situationen (Facebook 1 sept 2017):

”Försvarsministern säger i Aktuellt att frågan om Sverige kan signera och sen ratificera FN:s nya konvention mot kärnvapen måste utredas noga ”och det kan ta lång tid”. 
Det enda sakliga problem ministern nämnde var hur vårt fortsatta stöd till detta initiativ skulle uppfattas av de stater med vilka vi har militärt samarbete. I praktiken handlar det om dem som har kärnvapen. Det var helt nyligen som Trumpregimen ett brev från Pentagon varnade Sverige för att ställa sig bakom konventionen. 
Han antydde vidare att det var många aspekter i detta fördrag som måste utredas noga – som om innehållet inte redan var känt av svenska representanter i denna process. Så är det förstås inte.
Sverige har varit drivande i denna process för ytterligare steg i FN-arbetet mot kärnvapen. Att nu ge efter för påtryckningar från kärnvapenmakter och bordlägga detta engagemang vore direkt pinsamt – och faktiskt ett direkt svek.”

Försvarsminister Peter Hultqvist och kärnvapnen

Hammarberg hänvisar till ”påtryckningar från kärnvapenmakter”. Det är väl känt att USA och andra Nato-länder redan i samband med FN-konferensen misstänkliggjorde och förlöjligade detta initiativ. Enligt kända uppgifter varnar USA:s försvarsminister James Mattis i ett brev sin svenske kollega Peter Hultqvist för att skriva under det FN-avtal som skulle förbjuda kärnvapen globalt.

Det borde vara fullständigt uteslutet att Sveriges regering skulle ge efter för sådana påtryckningar. Men jag vill notera att försvarsministern i det gemensamma uttalandet säger ”Sverige har under lång tid varit aktivt i frågan om kärnvapenupprustning” trots att han själv har ett svagt eller närmast obefintligt ”track record” i denna fråga.

Värdlandsavtalet med Nato skrevs under av dåvarande ÖB på regeringen Reinfeldts uppdrag, den 4 sept 2014 (strax före valet). Hultqvist var, som företrädare för det största oppositionspartiet, tillfrågad och tillstyrkte avtalet. Kärnvapen nämns inte i avtalet. I den beredning som sedan ägde rum under hans ledning i FöD och publicerades (Ds 2015:39) finns inte ens ordet kärnvapen med.

Det är osannolikt att en erfaren politiker som Hultqvist skulle glömt bort att kärnvapenfrågan är central i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur han tänkte är omöjligt att veta. Vad vi däremot vet är att han, då frågan trots allt kom upp under hösten 2015 och våren 2016 upprepade gånger offentligt försvarar sig med att införande av kärnvapen på svenskt territorium ”var förbjudet enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige var anslutet till”. Detta är inte sant, vilket ministern inte kunnat vara – och framför allt inte får vara – okunnig om. (För en fullständig redogörelse, se DN den 2 maj 2016)

Det pågick en beredning om TPNW under mer än ett år, där alla argument för och emot förbudskonventionen kom upp på bordet. Den mest auktoritativa beredningen gjordes inom regeringens Folkrätts- och nedrustningsdelegation. Samtidigt fördes offentliga debatter i olika fora, där aspekter på NPT, provstoppsavtal, Nato, Finland osv i relation till ett kärnvapenförbud behandlades. Den var samtidigt en dragkamp mellan UD (Wallström) och FöD (Hultqvist). Tecknen tyder på att Hultqvist i stort sett har bortsett från att kärnvapennedrustning har ett värde i sig. Dragkampen avgjordes genom regeringsbeslut inför FN-konferensen: förbudslinjen skulle gälla. Det är mycket egendomligt att Hultqvist i efterhand försöker få igenom sin linje. (Mer om detta nedan!)

Utredningen och dess mottagande

Det blev så småningom en enmansutredning. Ambassadören, fil dr Lars-Erik Lundin utsågs till utredare. Efter 2018 års val (fördröjd också av den utdragna regeringsbildningen i slutet av år 2018) framlade Lundin sin utredning den 18 januari 2019. Hans slutsats var att Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.

Redan innan remissbehandlingen kommit i gång angav de fyra allianspartierna samt SD att de instämde i utredningens slutsats. Å andra sidan hade både V och MP signalerat sitt stöd för TPNW. Det finns mycket att säga om utredningen och processen under och efter dess genomförande. Jag begränsar mig här till några hållpunkter som jag själv tagit del i: jag tror att dessa ganska väl speglar den opinion och tydliga besvikelse som utvecklades i de kretsar i Sverige som ville medverka till kärnvapennedrustning och en utrikespolitik för internationell avspänning.

Ganska snart efter publiceringen samlade sig fyra professorer – Peter Wallensteen, Thomas Jonter, Gunnar Westberg och jag själv – till en gemensam bred kritik i Dagens Nyheter 13 febr (vilken i sin tur byggde på en lista med inte mindre än 32 preciserade invändningar mot utredningen). Ett återkommande tema (se även nedan) är att utredaren helt bortsett från det humanitära syftet, och lagt all vikt vid säkerhetspolitiska överväganden, i snäv mening. Vår samlade bedömning var att utredningen är helt verklighetsfrämmande och olämplig som underlag för statsmakternas beslut.

En lång rad organisationer arbetade under perioden februari-april med egna remissvar på utredningen. Inom ledningen för Svenska Pugwash arbetade vi grundligt med frågan och deltog också i en rad samråd med andra ”likasinnade” organisationer. Svenska Pugwash remiss är relativt utförlig och fick viss betydelse även för andra organisationer. De remissvar som lämnats in till UD finns tillgängliga på UD:s hemsida.

Ett särskilt, och i mina ögon obehagligt, inslag i remissarbetet var den skrivelse som Försvarsmakten lämnade till UD. Det var möjligen förutsägbart att Försvarsmakten och ÖB inte ville att Sverige skulle biträda TPNW, men det var oväntat att man skulle åberopa ”kärnvapennära samarbeten” med Nato-länder som argument. Vi – tre företrädare för Svenska Pugwash – påpekade detta i en skarpt formulerad artikel i DN (4 maj 2019). På denna svarade försvarsminister Hultqvist (inte ÖB!) i DN den 7 maj och försäkrade att ”inte något av de samarbeten där Sverige deltar omfattas av samarbete kring kärnvapen”. Detta ”klarläggande” måste ses som en tillrättavisning av ÖB, men vad som i verkligheten gäller är inte lätt att veta. Vi debattörer uttryckte dock i en slutreplik 11 maj tillfredsställelse att Sveriges linje att avstå från kärnvapen tycks ligga fast.

”Det bidde en….”

Den 12 juli 2019 meddelades genom UD att ”Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen.” Sverige kommer att vara observatör till TPNW (om och när denna träder i kraft) och satsar dessutom på ett svenskt kunskapscentrum för kärnvapennedrustning och på ett internationellt nedrustningssekretariat. Det är inte ovanligt i politiska sammanhang att framställa ett nej som ett kanske, och kanskekan Sveriges hållning till TPNW omprövas inför (den i och för sig obehagliga) utsikten att 2020 års förhandlingar om icke-spridningsavtalet NPT misslyckas.

Den process som ledde fram till FN-konferensen innebar att kärnvapenfrågan på goda grunder fick starkt ökad uppmärksamhet, och gav möjligheten till en renässans för en aktiv freds- och nedrustningspolitik från Sverige sida. I detta läge markerade de fyra riksdagspartier (M, KD, L, C) som förespråkar NATO-anslutning redan 2017 att de skulle motsätta sig Sveriges anslutning till TPNW. De deltog inte (med något enstaka undantag) i de debatter som ägde rum 2017-2019, utan ägnade sig i stället åt att avfärda idén och håna utrikesministern. De inväntade varken utredning eller remisser innan de tog slutlig ställning. S som parti var djupt och tydligt splittrat. ”Läget i riksdagen” anfördes också som ett av två huvudargument för 12-juli-beslutet.

Att TPNW nästan säkert inte skulle resultera i något beslut av statsmakterna stod alltså klart redan 2017. Detta hindrade dock inte det civila samhället, frivilliga organisationer och ett stort antal enskilda att engagera sig i frågan. Många tusen ideella arbetstimmar ägnades åt studier, argumentering, samtal, debattartiklar, offentliga möten och remisskrivande. De (vi) agerade som om arbete grundat i liberala och demokratiska principer faktiskt spelar roll. Detta bör man se som en – trotsig! –  bekräftelse av styrkan och bredden i den svenska folkrörelsebaserade demokratin. 

De gångna åren utgör både ett lågvattenmärke och en styrkedemonstration för demokratin i vårt land.