månadsarkiv: maj 2015

Ekonomism mot gemenskap

Det följande är en kort-version av en längre uppsats som kan laddas ner här.

Ekonomisk teori, på engelska kallad economics, har ett starkt grepp om tankarna i vårt samhälle. Dess terminologi får prägla stora delar av politiken, förvaltningen och näringslivet. Parallellt därmed har stark kritik riktats mot huvudantagandena i economics, inte minst från framstående forskare inom området: Thorstein Veblen, Gunnar Myrdal, Kenneth Boulding, John Kenneth Galbraith, Paul Krugman.

Kritiken har bland annat rört grundläggande antaganden om människan (economic man), att man bortser från maktförhållanden och att teorin i sig är kortsiktig. De tre författare jag lyfter fram i det här inlägget fokuserar på ett av dessa problem: Om man ”tänker som en ekonom” kan gemenskap och sammanhållning i samhället ta skada.

Stephen Marglin är professor i Economics vid Harvard – liksom många prominenta ekonomer före honom, både mainstream och avvikare. Hans tes i boken The Dismal Science (2008) är att det ekonomiska tänkandet motverkar och underminerar sammanhållningen i ett samhälle. Underrubriken är How thinking like an economist undermines community. Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer. Vi ska notera att han med community i första hand avser band mellan människor på en lokal, konkret, mellanmänsklig nivå. Att stater finns, och behövs, som sammanhållande och i viss mån reglerande kraft i ekonomin erkänns av alla ekonomer (om än med olika grad av skepsis). Men man kan inte lita till staten för att skapa community. Det måste ske på andra vägar.

En motsvarande kritik har med stor grundlighet presenterats av den nordamerikanske sociologen Amitai Etzioni. Han är en av de internationellt mest kända och citerade sociologerna. I boken The Moral Dimension. Toward a New Economics (Etzioni 1988) tar han ett bredare och grundligare grepp än någon annan samhällsvetare gjort på det jag själv kallar ekonomismen; Etzioni benämner den the neoclassical paradigm. Antagandena inom economics läggs under vetenskaplig granskning, teoretiskt och empiriskt. Grundmönstret i kritiken är att individen och samhället ”skapar” varandra och behöver varandra. Människor i samhällen och organisationer är individer och samtidigt bärare av kollektiva identiteter. Det är vi själva som är samhället.

En särskilt intressant och viktig underminerings-tes redovisas i det avslutande kapitlet. Visserligen är inte ekonomismens antaganden uppfyllda i mänskligt handlande i allmänhet. Men det är möjligt att genom utbildning, propaganda, reklam och andra arrangemang förmå människor att mer och mer acceptera dessa som principer för sitt handlande. Men om detta lyckas – om radikal individualism, njutning för egen del och kortsiktigt agerande utan hänsyn till samhälle eller moraliska principer – skulle slå igenom då skulle förutsättningarna för en marknadsekonomi ryckas undan. Då kommer ett system som bygger på tusentals fria överenskommelser på marknaden att helt enkelt bli orimligt dyrt.

Om många aktörer oberoende av varandra utnyttjar en naturresurs, som en gemensam beteshage eller ett fiskevatten, riskerar resursen att överutnyttjas och kanske ohjälpligt ödeläggas. Det gemensammas tragedi har detta kallats. Den som effektivt påvisade detta är biologen Garrett Hardin (1968). Den nordamerikanska statsvetaren Elinor Ostrom studerade hushållningen med knappa resurser i verkligheten och fann andra mönster och kunde presentera mera uppmuntrande analyser än Hardins. Hon studerade en rad konkreta fall av gemensamt resursutnyttjande, bland dem fiske i vissa kustregioner, för att se hur de som var närmast berörda hanterade dilemmat att balansera mellan kortsiktiga inkomster och långsiktig, hållbar avkastning. Det hon fann är både intressant och uppmuntrande. I många fall, alltså inte bara några enstaka, hade de lokala intressenterna (t ex fiskare) själva utarbetat regler som de fann rättvisa och rimliga, och som respekterade de ekologiska gränserna och grundkravet att resursen skulle kunna bevaras och nyttjas även i framtiden.

OstromOstrom tilldelades år 2009 Nobelbelöningen i ekonomisk vetenskap. Hennes forskning har väckt stor uppmärksamhet och betraktas som banbrytande inom statsvetenskapen och sociologin, numera också (men med större reservationer!) inom ekonomi. Det nya innebär att hon kunnat observera beteende som inte följer av enkla teorier om egenintresse eller economic man. Huvudresultatet blir att det går att finna en god kombination av lokalt självbestämmande och skickligt utformade centrala institutioner och regelverk.

Allt detta är intressant, briljant och dessutom uppmuntrande. Den goda viljan har fått ett erkännande inom de hårdare delarna av samhällsvetenskapen. Men man får inte bli så entusiastisk att man glömmer de kritiska frågorna. Låt vara att Ostroms teorier fungerar väl kring kustfiske och annan resurshantering. Vilka blir de mer precisa slutsatserna kring andra brännande samhällsfrågor: välfärdsproduktion som vård, utbildning och kultur? Har de något att säga om ödesfrågor som väpnat våld och terrorism, om diskriminering och rädslan för ”den andre”?

Jag tror faktiskt det, men då är vi ute på djupare, eller i varje sämre kartlagda, vatten.