månadsarkiv: april 2015

Tekniken, jobben och framtiden: en ny systemanalys

Nu slås det larm igen. Inflytelserika forskare spår att hälften av dagens jobb kommer att ersättas av datorer och annan teknik inom tjugu år. Nu är inte bara rutinarbeten utan också middle management i farozonen. Det finns skäl att vara orolig. Även tekniker engagerar sig starkt i debatten. Men det är inte tekniken som är problemet. Vi måste arbeta fram en ny systemanalys – en social ingenjörskonst – som förvandlar tekniska framsteg till samhälleliga och mänskliga plusvärden – i stället för motsatsen.

Den store nationalekonomen John M Keynes tillät sig en eller två gånger att spekulera över ekonomin och arbetet i framtiden. I en uppsats från 1930 säger han att när teknik och kapitalackumulation har verkat i ytterligare två generationer, så kan man räkna med att vi kan vara dubbelt så rika, och ändå bara behöva arbeta hälften så mycket.

 En annan av 1900-talets geniala intellektuella är Norbert Wiener. Han lade på 1940-talet grunden till den moderna systemanalysen och cybernetiken, men oroade sig för vad ”automation och matematikmaskiner” skulle ställa till med. ”Detta kommer att skapa en arbetslöshetssituation, i jämförelse med … vilken trettiotalets depression kommer att se ut som ett trevligt skämt.” Men det går, menar han, att ta ansvar inför de stora sociala faror som hotar. Den nya tekniken kan användas för människans väl, för att öka fritiden och berika det andliga livet, snarare än för vinsten och i tillbedjan av tekniken som den nya guldkalven.

Norbert-Wiener

Norbert Wiener 1894-1964

Keynes är optimist medan Wiener utmanar. Han efterlyser en ny systemanalys som kan länka tekniken i humanistiska banor. Båda tänkte dock på ett industridominerat samhälle, och förutsåg inte den enorma tillväxt som skulle komma i tjänstesektorn. Industriarbetets krympning (tydlig sedan 1965 i vårt land) ledde inte till massarbetslöshet utan beredde utrymme för expansion – av producenttjänster, kringtjänster (av typen reparation och underhåll), information och underhållning och framför allt välfärdstjänster: Vård Skola Omsorg.

Tjänsternas och välfärdssamhällets expansion har under lång tid ”räddat” oss ur det grundläggande dilemmat. Den sociala ingenjörskonst som använts för att främja ”människans väl” i mer än 50 år bygger på skattesystemet: en social teknik som ursprungligen var tänkt för helt andra syften. Men den tycks nu ha nått vägs ände (i huvudsak på grund av inre obalanser, men också pådrivet av politik och egoism).

En systemanalys i Wieners anda i dag måste först, utifrån historisk erfarenhet och sunt förnuft, frimodigt utgå från:

  • Systemet är sedan många år dysfunktionellt: det lämnar 8 % öppet arbetslösa och ännu fler i ”utanförskap”. Ett system med sådana brister skulle inte accepteras många månader i industrin
  • Det är bra att datorer och annan teknik ersätter arbete: allt arbete som kan ersättas! (Att det förekommer en del dålig eller onödig datorisering är ett annat problem.)
  • Det är en korkad idé att försöka ”skapa arbete”. Om vi insisterar på en ”arbetslinje” inom ramen för dagens system riskerar vi att få en samhällsutveckling som riktar in människornas ansträngningar mot sådant som de inte behöver, alltså en stegrad konsumtion, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver, det kan de inte få.

Jag är övertygad om att en rimlig systemanalys måste bryta radikalt med den ”ekonomiska” logiken. Pengar är en bristfällig värdemätare och ett trubbigt styrmedel. Det endimensionella mätetalet förleder även begåvade personer att jämföra sådant som inte kan jämföras: till exempel att likna BNP vid en stor tunna med pengar. Det är ovärdigt att slå vakt om ett system inom vilket man tror sig kunna bevisa att dess sunda utveckling kräver 3%, eller 8 %, eller 19 % arbetslöshet. Det är alltför lätt att göra det – filosofiskt och praktiskt – katastrofala misstaget att tro att arbete och ”jobb” är samma sak. ”Ekonomi” är visserligen en systemteori, men arbetar med torftiga och delvis bakvända systemsamband. Wiener attackerade redan 1950 energiskt tanken att marknaden är ett självreglerande system som åstadkommer jämvikt. När systemet på 1930-talet hade kört fast i depression hävdades som ett mantra att ”om man inte har några pengar kan man ingenting göra”. Det krävdes det ett snille av Keynes’ kaliber för att övertyga sina ekonomkolleger om att det var smartare att människor arbetade än att de inte gjorde det, och att en ganska begränsad systemförändring kunde återställa styrfarten. Samma fördomar drabbar i dag det stackars grekiska folket…

Hur ser då grunderna för en mer rationell systemanalys ut? Om detta har skrivits många böcker och uppsatser (dock inte tillnärmelsevis så många som i ”ekonomi” eller economics). Några elementära utgångspunkter borde alla kunna vara överens om:

  • Systemets grundkomponenter är arbete, teknik och organisation – inte pengar
  • Målet är alla människors välfärd
  • Ekologisk hållbarhet på lång sikt är ett tvingande bivillkor

När vi utgår från en sådan systemsyn kan vi återvända och på mer rationella grunder tackla de problem kring bl a pengar och ”jobb” som vi förvisso inte kommer undan. Det är inte nödvändigt att överge varken ”marknadsekonomi” eller ”kapitalism” – det finns mycket vida tolkningsramar för båda begreppen! Men det blir problem om de används som ortodoxier. Då minskar frihetsgraderna och rationella systemlösningar blockeras.

Hur tycker jag själv att man borde tänka och agera på medellång (några års) sikt? Jag ser starka skäl för att omfördela förvärvsarbete till flera personer: dagens ordning där några stressar sönder sig medan andra saknar meningsfullt avlönat arbete är orationell. Av ungefär samma skäl bör vi tänka oss att förvärvsarbeta längre period av livet: men med ungefär oförändras livslön och total arbetad tid. Detta minskar trycket på skatterna som omfördelare inom systemet. Den viktigaste förbättringen av samhällets kvalitet åstadkommer vi genom att allokera mer arbetstid – och lämpligt teknikstöd – till Vård Skola Omsorg.

Självklart kan alternativen och lösningarna se ut på många olika sätt. Men jag har svårt att tro att tänkande människor vill acceptera de systemfel som så tydligt syns i dag.

Detta är en utvidgad version av ett inlägg vid det öppna seminariet Efter jobbet – Tar datorn över arbetet? på KTH den 21 april 2015 (kan ses på nätet). För den som vill veta mera om mina analyser och bedömningar hänvisas i första hand till mina böcker System (2012) och Ekonomi på plats (2006)

 

Till Peter Wolodarski: Varför denna konventionella och okunniga militarism?

Detta skrivs med anledning av Peter Wolodarskis Söndagskrönika 12 april 2015. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”.

Det är frestande att om Wolodarski säga ungefär det (typ ”hotellfyllo”) som hans kollega Erik Helmersson skrev om Jan Guillou (DN 9 april).

Det som berör mig illa är den självklarhet med vilken Wolodarski hänvisar till enbart militära medel i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. Dessutom behöver man lägga till rätta en delvis felaktig historieskrivning och missförstånd vad gäller planering.

Fråga 1: Fanns det år 2006 skäl att upprusta Sverige militärt med hänvisning till Ryssland?

1 En omsvängning skedde mycket riktigt i Ryssland under 2000-talets första år. En något vacklande färd mot demokrati avlöstes av tydligare antidemokratiska tendenser och begynnande storrysk retorik.

2 Ryssland hade efter Sovjetunionens fall förblivit en militärstat (i kontrast till civil stat, ett begrepp som den amerikanske historikern James J. Sheehan effektivt utvecklat), men den ryska militärapparaten (trupper, utrustning och industri) befann sig efter mer än 10 års vanskötsel i bedrövligt skick.

3 Totalförsvarets forskningsinstitut FOI publicerade 2011 en mycket ambitiös rapport Rysslands militära förmåga i ett tioårsperspektiv. ”Under de närmaste 2-5 åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor att fortsatt befinna sig ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga gå ned under en övergångsperiod.”

4 Vid ett möte på Folk och Försvar 14 mars 2013 presenterade den ryske generalen Evgeny Ilyin Rysslands militärreform. Johan Norberg från FOI och generalmajor Dennis Gyllensporre från Försvarsmakten kommenterade. En vänligt kollegial anda rådde, och några aggressiva avsikter varken framkom eller antyddes. Ilyin framhöll flera gånger att den ryska militärreformen till stora delar hade ”sociala motiv”.

Min slutsats: Det är möjligt att FOI-forskarna, panelen på Folk och Försvar och undertecknad borde tolkat fakta om Ryssland på ett annat sätt. Men det verkar lite övermaga av DN:s chefredaktör att hudflänga stats- och finansministrarna för att de inte – dessutom 5 eller 7 år tidigare! – borde rustat upp Sverige med hänvisning till Rysslands militära hot.

Fråga 2: Har försvaret verkligen rustats ner och är det i så fall ”politikerna” som har bestämt det?

1 Den stora kursomläggningen efter Berlinmurens fall gjordes på initiativ av Försvarsmaktens strategiavdelning, under ledning av generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore. Den lades fast i ett par dokument som hette Försvarsmaktsidé 2020 (FMI, 1997-2001). Inriktningen fick politisk accept genom flera regeringsbeslut och Försvarsberedningar.

2 Förutom en allmän modernisering – med mera IT – riktade man in sig på internationella operationer. Detta blev möjligt då Försvarsmakten kunde ta en ”time-out” (general Kihls numera berömda uttryck) från sina traditionella uppgifter att försvara territoriet.

3 Någon drastisk nedskärning kom aldrig till stånd, utan försvarsanslagen låg under många år på ungefär samma köpkraftsnivå. Internt kändes det säkert som åtstramning, eftersom militär hårdvara ökar snabbare i pris än civila produkter. General Moore manade i en intervju 2005 sina kolleger att vara glada åt de belopp de faktiskt fått behålla. Moore blev senare departementsråd med ansvar för hela försvarsmaktsanslaget, och innehade denna befattning ända till hösten 2013.

4 Wolodarski har säkert rätt i att de – verkliga eller upplevda – besparingarna inom Försvarsmakten hanterades klantigt av alliansregeringen. Men belopp och ramar hade fastlagts i politisk enighet. Mikael Odenberg var i sin fulla rätt att kritisera proceduren, däremot knappast att plussa på penningsummorna.

5 En intressant förändring inträdde som konsekvens av försvarsbeslutet och Inriktningspropositionen 2009. Då sattes ”tillgänglighet” upp som ett starkt kriterium. Plötsligt gick det att räkna ut vad det skulle kosta att ställa upp med förband av olika slag inom 24 timmar, en vecka eller tre månader. En ny fast grund för Försvarsmaktens kostnadsberäkningar hade lagts, men den var faktiskt helt oberoende av om nya hot hade upptäckts eller uppstått. (Detta resonemang användes för att motivera högre anslag till Försvarsmakten, redan innan den ryska björnen på allvar hade trätt in på scenen.) Jag har skäl att tro att hjärnan bakom denna nya ordning var generallöjtnant Jan Salestrand, en mycket skicklig militär planerare som då var ÖB:s stabschef och numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist.

Min slutsats: Den historiska processen efter 1990 är intressant och sätter fortfarande sina spår. Man kan hävda att FMI innebar en alltför drastisk omställning. Detta är nog den allmänna (om än något efterkloka) mening som dominerar inom Försvarsmakten i dag. Det är också fullt tillåtet att hävda att försvarsanslagen borde räknats upp snarare än drabbas av långsam pyspunka (men då behövs andra argument än hänvisning till det ryska hotet, se ovan!)

En enda tanke?

Den enda av Wolodarskis väldiga rundpallar mot Reinfeldt och Borg som träffar prick gäller det klumpiga genomförandet av beslutade besparingar. Om detta vore allt skulle denna söndagskrönika inte vara så mycket att bråka om.

Men det finns en allvarligare undertext. Wolodarski gör gällande att man redan före alliansregeringens tillträde 2006 – men senast då – borde stärkt den militära förmågan. Jag har visat att det vid den tidpunkten saknades starka skäl för att göra just detta. Men det fanns starka skäl för ett annat slag av politiskt agerande.

En viktig men i dag inte särskilt känd politisk prioritet under 1990-talet var att söka skapa samarbete och förtroende i Östersjöområdet. Det gällde de nyligen självständiga baltiska staterna, men också Ryssland. Med Ryssland började umgänget bli lite motigt efter sekelskiftet. I stället för att öka ansträngningarna (och pengarna!) så drog man sig i huvudsak tillbaka. Utrikesminister Carl Bildt, som av Wolodarski framställs som en potentiell men maktlös (!) räddare ur eländet, övergick till att tävla med sina europeiska kolleger i smädliga uttalanden om rysk politik. De fiendebilder som Rysslands ledare började måla upp, kvitterades raskt av svenska politiker och svenska media med samma slags bilder av Ryssland.

Men om faran ligger i att den demokratiska utvecklingen i Ryssland försämras (som FOI konstaterade 2005) – finns det då inte något mer intelligent och konstruktivt vi kan ta oss för än att skeppa stridsvagnar till Gotland? Det senare är kanske inte helt meningslöst, men riskerar att tränga ut sådant som faktiskt skulle kunna förbättra säkerhet och samarbete.

Det är den passiva och konventionella utrikespolitiska hållningen under denna tid som förtjänar kritik. Samtidigt är det både genant och sorgligt att en inflytelserik opinionsbildares enda reaktion på konflikter och motsättningar är att reflexmässigt ropa på militär upprustning.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring. F d planeringsforskare vid FOA

Mail: lars@ingelstam.se