Dagsarkiv: 19 februari, 2015

Fredsteknik: säkerhetspolitik med kommersiellt mervärde

Det finns en oerhörd mängd vapen, ammunition och sprängmedel runt om i världen. Många av dem är olagligt åtkomna och kommer lätt i händerna på skurkstater, krigsherrar och brottslingar. Denna aspekt på den globala spridningen av krigsmateriel är värd ökad uppmärksamhet. Ofta är vapen och ammunition lagrade på osäkra sätt, och märkning eller ursprungsbeteckningar saknas ofta eller har avlägsnats. Det finns över hela världen stora mängder vapen, ammunition och sprängmedel som skulle behöva förstöras eller konverteras, helst på ett miljövänligt sätt. Allt detta ger allvarliga säkerhetsproblem i många länder och regioner, och kan försvåra eller helt omöjliggöra en normal funktion hos samhället. Problemen kan bara lösas genom ett batteri av åtgärder: kontroll, övervakning, uppspårning för upptäckt, säker ursprungsmärkning och lagring, destruktion och återvinning.

Jag syftar här i huvudsak på konventionella vapen och sprängmedel, men det finns ju en likartad problematik också kring kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära vapen. Sverige har goda förutsättningar att här göra en stor internationell insats. Det finns i Sverige företag och personer med en internationellt respekterad kompetens inom dessa olika områden. Resurserna har till stora delar byggts upp utgående från vapenindustrin (som Bofors) och inom försvarsforskningen (FOA/FOI).

Det finns också en intressant historisk parallell. År 1968 (i realiteten några år tidigare) togs beslut att avstå från svenska kärnvapen. Ett inte obetydligt antal forskare hade byggt upp kompetens för kärnvapenutveckling. De kunde nu ”konverteras” från att vara vapenkonstruktörer till att bli världens kanske främsta nedrustningsteam och medverkade i Genève från 1962 och framåt. Några är namngivna i Alva Myrdals bok Spelet om nedrustningen (1976): Jan Prawitz, Johan Lundin, Lars-Erik Tammelin, Ulf Ericsson. Sådant finns det fortfarande behov av: FOI får ett årligt anslag för att bibehålla kompetens som kan vara stöd för svenska insatser för kärnvapennedrustning.

Vad gäller konventionella vapen, ammunition och annat ”krigsskrot” är behoven – som nämnts ovan – mycket stora. Problemen är kända men förblir till stora delar olösta. Det är inte överraskande att de största problemen finns i fattiga s k ”post-konflikt”-länder. Sveriges numera största biståndsland Afghanistan ger tydliga och delvis hjärtskärande exempel på detta.

Inom FN har området uppmärksammats, erkänts och förankrats på flera olika sätt. Jag vill särskilt peka på International Ammunition Technical Guidelines (IATG, inom UNODA) som även Sverige har anslutit sig till. Det humanitära initiativet UNMAS koncentreras till minhantering, som är det mest uppmärksammade delområdet. Men sådant som klustervapen, oexploderad ammunition (OXA) och ”hemmagjorda” bomber (IED) måste också tas med i bilden.

Svensk expertis har deltagit i flera internationella insatser. Genom dessa har bland annat personal från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och från Försvarsmaktens särskilda enhet SWEDEC (Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, beläget i Eksjö) medverkat och kunnat pröva och utveckla sin kompetens.

De svenska företag som etablerats inom området, i stor utsträckning som avknoppningar från storföretag inom vapen, ammunition och detonik, har nått framgångar inom områden som:

  • Miljövänlig destruktion av sprängmedel och ammunition
  • Inbrotts- och detonationssäker förvaring av ammunition och vapen
  • Destruktion av kemiska vapen
  • Demilitarisering: upptäckt och destruktion av vapen, OXA, mm
  • Enkla, mobila förråd
  • Märkning av vapen, för att möjliggöra kontroll och spårning

Marknaderna är i huvudsak internationella: kunderna är stater, polis, försvarsmakter, säkerhetsbolag, humanitära organisationer… Däremot är den svenska hemmamarknaden för sådana produkter och tjänster relativt begränsad.

Jag har under det senaste året lärt mig mycket om området och blivit övertygad om att det är mycket angeläget att satsa på. Sverige har en respekterad ställning som expertland och biståndsgivare inom näraliggande områden. Vi har en väl utvecklad administration för att ställa experter till förfogande för internationella uppdrag.

Varför har då inte Sverige redan gått in stort för att satsa på detta område och ta till vara och utveckla den kompetens som finns i vårt land? Inriktningen stämmer klockrent med svensk säkerhetspolitik (se Vägval i en globaliserad värld, Ds 2013:33). Uppbackningen av FN-arbetet är korrekt, men knappast mer. Biståndsorganisationen gör vad den ska, i konkreta fall.

Ett problem kan vara att det inte är kristallklart vem som bör ha ansvaret. Myndigheterna MSB och Försvarsmakten/SWEDEC ligger under Försvarsdepartementet, men uppgifterna är inte försvarspolitiska i vanlig mening. Inom biståndet (UD och Sida) dyker problemen upp, men eftersom de snarare hör till säkerhetspolitiken är det inte klart vem som ska ta slutligt ansvar. Och gång på gång får jag höra att det inte är en svensk linje att ”gynna” svensk industri!

Men visst gynnas svensk industri, nämligen den som producerar krigsmateriel. Den domineras av fyra företag (tre av dem utlandsägda) och dessa får på många olika sätt hjälp och stöd från statsmakten. De får utvecklingsuppdrag från FMV. Deras export gynnas av generösa tolkningar av regelverket/exportförbudet. Exporten stöds av en särskild myndighet (FXM) och får ständig draghjälp av ambassader, regeringsdelegationer – och kungahuset! Alla jag talat med erkänner i princip att fredsteknik svarar mot ett samhällsintresse: internationellt och i vårt närområde. Därför borde ”samhället” kunna ta sig samman och satsa ordentligt på denna som ett verksamt bidrag till en säkrare och fredligare värld.

Bromma 19 febr 2015
Lars Ingelstam