månadsarkiv: februari 2015

Fredsteknik: säkerhetspolitik med kommersiellt mervärde

Det finns en oerhörd mängd vapen, ammunition och sprängmedel runt om i världen. Många av dem är olagligt åtkomna och kommer lätt i händerna på skurkstater, krigsherrar och brottslingar. Denna aspekt på den globala spridningen av krigsmateriel är värd ökad uppmärksamhet. Ofta är vapen och ammunition lagrade på osäkra sätt, och märkning eller ursprungsbeteckningar saknas ofta eller har avlägsnats. Det finns över hela världen stora mängder vapen, ammunition och sprängmedel som skulle behöva förstöras eller konverteras, helst på ett miljövänligt sätt. Allt detta ger allvarliga säkerhetsproblem i många länder och regioner, och kan försvåra eller helt omöjliggöra en normal funktion hos samhället. Problemen kan bara lösas genom ett batteri av åtgärder: kontroll, övervakning, uppspårning för upptäckt, säker ursprungsmärkning och lagring, destruktion och återvinning.

Jag syftar här i huvudsak på konventionella vapen och sprängmedel, men det finns ju en likartad problematik också kring kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära vapen. Sverige har goda förutsättningar att här göra en stor internationell insats. Det finns i Sverige företag och personer med en internationellt respekterad kompetens inom dessa olika områden. Resurserna har till stora delar byggts upp utgående från vapenindustrin (som Bofors) och inom försvarsforskningen (FOA/FOI).

Det finns också en intressant historisk parallell. År 1968 (i realiteten några år tidigare) togs beslut att avstå från svenska kärnvapen. Ett inte obetydligt antal forskare hade byggt upp kompetens för kärnvapenutveckling. De kunde nu ”konverteras” från att vara vapenkonstruktörer till att bli världens kanske främsta nedrustningsteam och medverkade i Genève från 1962 och framåt. Några är namngivna i Alva Myrdals bok Spelet om nedrustningen (1976): Jan Prawitz, Johan Lundin, Lars-Erik Tammelin, Ulf Ericsson. Sådant finns det fortfarande behov av: FOI får ett årligt anslag för att bibehålla kompetens som kan vara stöd för svenska insatser för kärnvapennedrustning.

Vad gäller konventionella vapen, ammunition och annat ”krigsskrot” är behoven – som nämnts ovan – mycket stora. Problemen är kända men förblir till stora delar olösta. Det är inte överraskande att de största problemen finns i fattiga s k ”post-konflikt”-länder. Sveriges numera största biståndsland Afghanistan ger tydliga och delvis hjärtskärande exempel på detta.

Inom FN har området uppmärksammats, erkänts och förankrats på flera olika sätt. Jag vill särskilt peka på International Ammunition Technical Guidelines (IATG, inom UNODA) som även Sverige har anslutit sig till. Det humanitära initiativet UNMAS koncentreras till minhantering, som är det mest uppmärksammade delområdet. Men sådant som klustervapen, oexploderad ammunition (OXA) och ”hemmagjorda” bomber (IED) måste också tas med i bilden.

Svensk expertis har deltagit i flera internationella insatser. Genom dessa har bland annat personal från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och från Försvarsmaktens särskilda enhet SWEDEC (Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, beläget i Eksjö) medverkat och kunnat pröva och utveckla sin kompetens.

De svenska företag som etablerats inom området, i stor utsträckning som avknoppningar från storföretag inom vapen, ammunition och detonik, har nått framgångar inom områden som:

  • Miljövänlig destruktion av sprängmedel och ammunition
  • Inbrotts- och detonationssäker förvaring av ammunition och vapen
  • Destruktion av kemiska vapen
  • Demilitarisering: upptäckt och destruktion av vapen, OXA, mm
  • Enkla, mobila förråd
  • Märkning av vapen, för att möjliggöra kontroll och spårning

Marknaderna är i huvudsak internationella: kunderna är stater, polis, försvarsmakter, säkerhetsbolag, humanitära organisationer… Däremot är den svenska hemmamarknaden för sådana produkter och tjänster relativt begränsad.

Jag har under det senaste året lärt mig mycket om området och blivit övertygad om att det är mycket angeläget att satsa på. Sverige har en respekterad ställning som expertland och biståndsgivare inom näraliggande områden. Vi har en väl utvecklad administration för att ställa experter till förfogande för internationella uppdrag.

Varför har då inte Sverige redan gått in stort för att satsa på detta område och ta till vara och utveckla den kompetens som finns i vårt land? Inriktningen stämmer klockrent med svensk säkerhetspolitik (se Vägval i en globaliserad värld, Ds 2013:33). Uppbackningen av FN-arbetet är korrekt, men knappast mer. Biståndsorganisationen gör vad den ska, i konkreta fall.

Ett problem kan vara att det inte är kristallklart vem som bör ha ansvaret. Myndigheterna MSB och Försvarsmakten/SWEDEC ligger under Försvarsdepartementet, men uppgifterna är inte försvarspolitiska i vanlig mening. Inom biståndet (UD och Sida) dyker problemen upp, men eftersom de snarare hör till säkerhetspolitiken är det inte klart vem som ska ta slutligt ansvar. Och gång på gång får jag höra att det inte är en svensk linje att ”gynna” svensk industri!

Men visst gynnas svensk industri, nämligen den som producerar krigsmateriel. Den domineras av fyra företag (tre av dem utlandsägda) och dessa får på många olika sätt hjälp och stöd från statsmakten. De får utvecklingsuppdrag från FMV. Deras export gynnas av generösa tolkningar av regelverket/exportförbudet. Exporten stöds av en särskild myndighet (FXM) och får ständig draghjälp av ambassader, regeringsdelegationer – och kungahuset! Alla jag talat med erkänner i princip att fredsteknik svarar mot ett samhällsintresse: internationellt och i vårt närområde. Därför borde ”samhället” kunna ta sig samman och satsa ordentligt på denna som ett verksamt bidrag till en säkrare och fredligare värld.

Bromma 19 febr 2015
Lars Ingelstam

Överflödets politiska ekonomi

Sverige är ett rikt land. Ändå envisas politiker, ekonomer och de flesta samhällsdebattörer med att resonera som om vi vore fattiga. Detta leder till felaktiga prioriteringar och försummade möjligheter. Föreställningen om knapphet får starkt genomslag, bland annat därför att den ansluter till en i grunden sympatisk tradition av duglighet och sparsamhet. Men talet om fattigdom och knapphet är också förföriskt och manipulativt. Det gynnar vissa intressen på andras bekostnad, men skapar också knapphet inom områden där sådan inte skulle behöva förekomma.

Med detta signalerar jag behovet av ett omtänkande, som jag själv tror är nödvändigt. I det följande nämner jag viktiga inslag i ett sålunda förändrat samhällsekonomiskt perspektiv. Några av dem har jag behandlat i mina böcker. De flesta tankarna återkommer i bloggar och i längre texter. Don’t worry!

Överflödets samhälle

År 1959 kom Harvard-ekonomen John Kenneth Galbraiths bok Överflödets samhälle (The Affluent Society) ut på svenska. Han visade, med en rad exempel, hur USA:s ekonomi präglades av privat överflöd men offentlig resursknapphet. Hans rekommendationer gick ut på att USA borde gå i en ”europeisk” riktning: ta offentligt ansvar för utbildning och annan infrastruktur, bygga samhällsutvecklingen på en professionell klass (lärare, läkare, tekniker, forskare) snarare än på kapitalister och marknadsförare. Framför allt borde man inte låta privata konsumtionsutgifter tränga ut offentliga investeringar.

Galbraiths bok togs i Sverige emot med intresse, kryddat med milt överseende. Ungefär: bra tänkt, men synd att USA är så efterblivet att de inte insett den gemensamma sektorns nyckelroll för ett gott samhälle! Föga anade vi då att drygt 50 år senare skulle Galbraiths gamla beskrivning vara en nästan kusligt träffsäker beskrivning på vårt eget samhälle. Våra svar behöver inte bli desamma som hans, men frågan är rätt. Hur bör ett rikt samhälle använda sitt överflöd?

Rikedom, lycka och tillväxt

Sveriges BNP är i dag ungefär tre gånger så stor som 1959 och BNP per person har ökat från drygt 100 000 kr till 300 000 kr (i fasta priser, 2000 års nivå). Ökningen har skett i en ganska jämn takt (med en ”dipp” 1990-1993). Även om BNP är en smula bedrägligt som mått (det är en efterhandskonstruktion, det finns ingen gemensam ”kassalåda” för Sverige, en del ”bads” räknas in som ”goods”, osv) så råder inget tvivel om att vi har blivit mycket rikare.

Hur livskvalitet eller lycka har utvecklats under den period då ”ekonomin” har vuxit så kraftigt har inte fått samma uppmärksamhet. Men det finns ett tydligt mönster över tid. Så länge ett land är fattigt finns ett starkt samband mellan ekonomisk tillväxt och andra mått på framsteg. Men redan 1974 redovisade Sten Johansson (professor i välfärdsforskning) svenska och internationella data som visade att sambanden mellan BNP:s tillväxt och olika mått på välfärd ”var brutna på en rad punkter”. Samma iakttagelse har senare eftertryckligt bekräftats av forskningen. En bred internationell jämförelse av ”lyckoforskningens” pionjär Richard Layard visar att det inte tycks finnas något signifikant samband mellan lycka (som kan mätas med olika sammansatta index) och ekonomisk nivå i rikare länder: sambandet upphör vid ungefär den nivå som Sverige passerade i början av 1960-talet. Helt överensstämmande resultat har under flera decennier publicerats av svenska och nordiska välfärdsforskare (Erik Allardt, Joachim Vogel, Stefan Svallfors m fl).

Jag tvingas konstatera att en stor majoritet (inklusive förtroendevalda politiker) inte har någon susning om vad tillväxt (ökad BNP) faktiskt innebär. Det enda som förenar den stora och troskyldiga majoriteten är man accepterar utgångspunkten: vi har ”för lite”. Just nu är vi för fattiga för att förverkliga våra önskningar. Därför måste vi få ”mera” att röra oss med. Talet om tillväxt är, paradoxalt nog, den tydligaste bekräftelsen av att föreställningen att vi är fattiga har rotat sig hos en stor allmänhet.

Det är självklart att vi med politiska och ekonomiska medel kan påverka välfärd, lycka och livskvalitet. En allmän ”tillväxt” har däremot inte någon effekt. Vi måste leta efter andra ledtrådar till vad som skapar ett gott samhälle. Om vi kommer bort från tillväxt som mantra skulle vi få en mer intressant och innehållsrik diskussion kring ekonomi och näringsliv, konsumtion och livskvalitet.

Fattigdom

I alla rika samhällen finns fattiga människor. I det rika Sverige finns färre fattiga än i många andra rika länder, och fattigdomen är mindre hjärtskärande än på andra håll.

Om det rika samhället erkänner att det är rikt blir fattigdomen anstötlig: en samvetsfråga. De som trots allt accepterar att fattigdomen finns måste leda i bevis antingen att fattigdom utgör en nödvändig del av systemet (det vill säga att några måste förbli fattiga för att samhället ska kunna bli rikt, vilket en del konservativa teoretiker i USA har försökt sig på) eller att de fattiga har sig själva att skylla (vilket också är en tanke som är vanligare i USA än hos oss). Människor med sunda reflexer och empati insisterar däremot på att fattigdomen är både skamlig och onödig.

Arbete och ”sysselsättning”

Karl Marx och John M Keynes var eniga på en punkt. Arbetet i det rika samhället skulle kunna vara fritt valt och inte särskilt betungande. Ett rikt samhälle behöver inte tvinga sina medborgare att låsa sitt arbete till en enda uppgift. Inte heller behöver var och en arbeta alltför många timmar per vecka. Ett rikt samhälle skulle kunna kosta på sig en större frihet: en tämligen lös relation mellan arbetet i produktionen, lönen (eller bättre: köpkraften) och engagemang i andra arbetsuppgifter (kollektiva och enskilda).

Dagens arbetsmarknad och arbetsliv kontrasterar skarpt mot sådana framtidsvisioner. ”Arbetslinjen” så som den utformats under senare år bygger på moralism och knapphetens princip. Därför är det enda riktigt godkända sättet att få tillgång till köpkraft att utföra arbete. Om vi erkände Sverige som det rika samhälle som det faktiskt är skulle vi se mindre fördomsfullt på relationen mellan arbete och försörjning. Vi skulle anse oss har råd att lösa upp en del av de hårda bindningarna mellan arbete och köpkraft. Det skulle bli lättare att diskutera att dela arbetet på andra sätt: inte i första hand en allmänt kortare arbetstider utan framför allt ”luckor” anpassade efter människors livsförhållanden och olika yrkens förutsättningar.

Välfärden: huvudsak och huvudvärk

Om man vetenskapligt och objektivt frågar efter vad som starkast påverkar medborgarnas livskvalitet och lycka framstår den gemensamma välfärden som avgörande.

Den offentliga sektorn i Sverige ökade fram till 1980, men därefter har den i stort sett legat konstant. Tjänsteandelen av samhällets produktion är fortfarande stor i förhållande till hela ekonomin, men växer alltså inte längre.

En viktig förklaring till detta är det som kan kallas tjänstedilemmat eller Baumols dilemma (efter en berömd uppsats publicerad 1967). I korthet ser detta ut så här: tillverkningen av varor kommer tack vare den tekniska utvecklingen och större användning av kapital att leda till att de blir allt billigare i reala termer. Men typiska tjänster som vård, utbildning, kammarmusik eller personlig uppassning kan inte utsättas för samma rationalisering. De kommer därför att ständigt kräva mycket arbete för sitt utförande och (relativt sett) framstå som allt dyrare. Över en 20-årsperiod blir en typisk sådan tjänst dubbelt så dyr i förhållande till en tänkt ”korg” med industriprodukter. Detta dilemma har avgörande betydelse för välfärdsstatens utveckling på längre sikt.

Dilemmat har under de nära 50 år som gått dykt upp i debatten med jämna mellanrum – men lika fort försvunnit igen. Det verkar vara lite chic bland ekonomer att känna till detta, men samtidigt tas det inte på allvar. Så här skrev professor William Baumol själv i en svensk facktidskrift 1972:

En svår uppfostringsprocess kommer att behövas för att övertyga dem som skapar de offentliga budgetarna och skattebetalaren att de stigande kostnaderna inte nödvändigtvis är ett utslag av vanstyre. … Det finns därför ingen ursäkt för att inte skaffa tillräckliga resurser för de tjänster som genom rationellt övervägande bedöms vara värda sina kostnader.