Dagsarkiv: 26 januari, 2015

Politiska provokationer och makten över agendan

Ett antal terrorister mördar anställda på den franska satirtidskriften Charlie Hebdo. Omedelbart rycker en samlad opinion: journalister, politiker och en indignerad allmänhet ut till yttrandefrihetens försvar.

Det är riktigt att det var yttrandefriheten – visserligen i en mycket speciell mening – som angreps och detta måste ha varit angriparnas avsikt. Men på vilket sätt skulle denna händelse ha ändrat vår syn på yttrandefrihet? Var det så att ”vi” inte hade varit tillräckligt uppmärksamma på satirens nytta och nödvändighet? Eller trodde ”vi” att massakern i Paris skulle kunna leda till självcensur och hukande? Eller gav ”vi” till och med angriparna lite rätt, i den meningen att man borde vara mer empatisk och hänsynsfull mot människors religiösa övertygelser?

Alla dessa frågor är rimliga. Men varför skulle vi låta dessa förbrytare bestämma vad vi borde intressera oss för? Jag påstår inte att detta är ointressant, men jag ifrågasätter varför ett gäng extremister och våldsverkare ska få bestämma vad vi ska diskutera. Genom sina dåd lyckas de få precis den uppmärksamhet som de önskar. Den är visserligen negativ men de har lyckats erövra makten över agendan.

De förfärliga händelserna i Paris kan inte nonchaleras. Men borde inte den första tanken ha varit att det är fel att ta livet av personer vilkas åsikter man inte gillar? Det är en skarp hållning, men det är där som den första demarkationslinjen mot barbariet måste dras. Om udden då riktas inte bara mot extrema islamister, Saudi-Arabien och Kina utan också mot USA får det vara så.

I en konventionell analys av världen och dess konflikter är det viktigaste att ”vinna” över en motståndare. Men nutidens konflikter handlar allt mer om ”hearts and minds” – det vill säga hur vi tänker, känner och diskuterar i våra samhällen. Då måste en annan dimension sättas före.

Den 11 september 2001 hade USA:s president George W Bush ungefär två timmar på sig för att formulera ett svar på de terrorangrepp som dödat 3 000 personer. Han valde att motta detta som en krigsförklaring, och i sin tur förklara krig mot terrorismen (krig som vid det här laget torde ha krävt minst 120 000 civila dödsoffer).

Han kunde ha sagt något som att detta är inte vårt sätt att bedriva internationell politik. Vi tror på samtal, problemlösning, bistånd, diplomati – och militär intervention som en sista utväg. Men vi accepterar inte att våld och terrorhandlingar ska styra vårt sätt att tänka. Jag tror att John F Kennedy skulle ha svarat ungefär så, och senare uttalade sig Tony Blair (utan att direkt polemisera mot USA) i sådana termer. Vi kan behöva ta till drastiska grepp för att skydda oss, men kommer inte att låta andra bestämma hur vi ska tänka.

Under det kalla krigets tid var den allmänna bilden att Sovjetunionen eftersträvade både ideologisk och ekonomisk kontroll över sin maktsfär. Om Sverige skulle hamna inom denna stod hela vår samhällssyn på spel. Vårt motstånd byggde på att främmande makt avsåg att förstöra vår demokrati och vårt fria val av livsform. Detta var en sund och riktig hållning. Alla demokratiska krafter i Sverige var överens om att det var vår egen agenda som gällde och var värd att försvaras.

Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott reviderades Sveriges politik. Det lades större tonvikt på militär avspänning, internationella fredsinsatser (både diplomatiska och väpnade), fortsatt högt bistånd, ekonomiskt och politiskt samarbete inom EU. Inom Östersjöområdet blev förtroendeskapande åtgärder, inklusive investeringar och bistånd, huvudpunkten.

De senaste två årens debatt aktualiserar rubrikens fråga: Vem sätter agendan för vår politik? Allmän enighet råder om att det inte finns något militärt hot ensidigt riktat mot Sverige. Den internationella säkerhetspolitiska diskussionen är förvirrad, men starkt styrd av Rysslands direkta och indirekta folkrättsbrott i Ukraina. Ryskt stridsflyg ökar sin aktivitet över Östersjön. Kanske har också någon direkt provokation mot vår territorialgräns ägt rum.

Min fråga är denna: har det hänt så omvälvande ting att vi borde överge det sätt att tänka som befästs i en lång rad beslut från 1990 och framåt, och som har historiska rötter i våra 200 år av fred? Det är konstigt om man hastigt överger en bred och fredsinriktad politisk agenda med stark förankring i svensk opinion och aktiva folkrörelser, till förmån för en ensidig betoning av militär styrka – en tyngdpunkt som inte ens fanns under det kalla krigets kallaste tid.

Detta skulle innebära att vi tar till oss ett tankemönster som president Putin ligger bakom och tydligen önskar. Men ska vi verkligen överge vår politik av alliansfrihet, ”hela världens frihet”, nedrustning, internationellt samarbete och förtroende av det skälet att en f d KGB-teknokrat med delvis bisarra värderingar lyckats tillskansa sig makten i Ryssland – och ett betydande inflytande över den internationella diskussionen? Det är självklart att vi måste överväga vissa mått och steg, även militära. Men vi borde – åtminstone ännu en tid – slå vakt om vårt eget sätt att tänka.

Mördarna i Paris bör inte få bestämma när och hur vi ska diskutera yttrandefrihet. George W Bush borde inte ha accepterat 9/11-terroristernas polariserande världsbild. Våra politiker – och just nu är det ministrarna Löfven, Wallström och Hultqvist som har det direkta ansvaret – får inte tappa fotfästet inför Putins provokationer eller följa hans agenda. Massmedia bör vara uppmärksamma på att de inte (i detta avseende) går främmande makts ärenden. Våra egna – ganska måttfulla – visioner om en värld präglad av fred och rättvisa duger gott som säkerhetspolitisk agenda.

En någon kortare version av denna text publicerades av Dagens Arena 2015-02-05