Kategoriarkiv: Fred och säkerhet

Hög tid att rusta upp våra fredliga Rysslandsrelationer

 

Dagens Arena 21 dec 2017

Det har varit alltför tyst från UD om de fredliga kontakterna med Ryssland. Nu finns beredskapen i civilsamhället för att utveckla dem. Regeringen bör kunna agera snabbt för att förstärka dialog och samarbete, skriver fredskämparna Margareta och Lars Ingelstam.

Den 21 februari i år möttes Rysslands och Sveriges utrikesministrar; det var första gången på två år. Lavrov och Wallström noterade stora meningsmotsättningar, bland annat om Krim och östra Ukraina. Samtidigt kom man överens om att söka förbättra relationerna. Margot Wallström underströk både vid mötet och efteråt ”betydelsen av de mellanfolkliga kontakterna, och att svenska och ryska organisationers samarbete bör underlättas.” Nu har det gått 10 månader. Vad har hänt?

Det är möjligt att arbetet med sådana samarbeten intensifierats inom UD och dess myndigheter i mellantiden, men utåt har vi inte sett så mycket. Under året har 10 nya miljoner avsatts för civila kontakter med Ryssland. Det är svårt att låta bli att jämföra med den upptrappning som – med Rysslands agerande som enda motiv! – skett på försvarsanslaget, som förstärks med cirka 30 000 miljoner under en femårsperiod, för att år 2020 landa på 53 400 miljoner.

Under 17 år, 1991-2008, stödde Sverige ”reformprocessen i Ryssland” med miljardbelopp. Detta avbröts genom beslut 2006, med en snäv tolkning av ”bistånd” – plus onödiga politiska låsningar. Ett betydligt mindre samarbetsprogram, på nivån 100 miljoner per år, har sedan dess varit i funktion. Organisationer i civilsamhället och många enskilda har oroat sig över den ensidiga reaktionen på ”säkerhetsläget”. De har under en tid efterlyst precis det som utrikesministern efterlyser: kontakter folk-till-folk och mellan civila organisationer. Och man behöver inte uppfinna hjulet på nytt: både nuläge och möjligheter är väl genomlysta. Det kunde gå ganska snabbt för UD och regeringen att ta beslut. Det är förvisso en grannlaga, men alls inte omöjlig uppgift.

Här är några exempel.

  • Forskning och åtgärder för att förbättra Östersjöns miljö genomförs sedan många år i nära samverkan (bland annat genom HELCOM och forskningsprogrammet BONUS). Detta ger goda utgångspunkter för djupare samarbete.
  • Främjande av svensk kultur och kulturutbyte sker sedan 25 år med framgång, med Sveriges diplomatiska närvaro i Moskva och Sankt Petersburg som nav. Verksamheten skulle med god verkan kunna tillföras ytterligare 10-20 miljoner.
  • Utbildning av ryska journalister har med framgång bedrivits av FOJO (Linnéuniversitetet) och ett par andra aktörer. Situationen i Ryssland är mycket besvärlig, men utbildningen fungerar som stöd till professionalism och bör kunna byggas ut ytterligare.
  • Svenska institutets Visby-program (som fyllde 20 år häromdagen) har en god tradition och erfarenhet av student- och forskarutbyten. Med skarpa kriterier och betydligt mera pengar kan sådana få stor betydelse.
  • Ett vänortsutbyte med nya förtecken startade i våras, och kompletterar det dryga 10-tal sådana utbyten som redan finns och fungerar.

Fler samarbeten finns och andra skulle kunna skapas; ett stort antal redovisas i de rapporter som nämns i slutet av artikeln.  Men många av dessa lever i dag på sparlåga i brist på resurser. Framför allt borde de få tydlig uppmuntran från politiskt håll. När utrikesministern omsätter sin viljeinriktning i konkreta åtgärder kommer hon att finna god beredskap både i folkrörelsesverige och inom myndigheter och organisationer.

Vid en arbetskonferens i detta ämne i maj 2017 påpekade Anders Bjurner, senior diplomat och ordförande i det svenska OSSE-nätverket, att det nu är viktigt att gå från ord till handling. Vi bör ”utforma konkreta och praktiskt genomförbara förslag för fördjupat samarbete mellan svenskar och ryssar, som kan skapa underlag för regering och riksdag att utforma långsiktigt ekonomiskt stöd till sådant samarbete”. Nu finns underlaget – och en beredskap inom civilsamhället, i kommuner, kyrkor och universitet liksom bland kulturarbetare. Regeringen bör snabbt kunna agera för att förstärka kontakter och samarbete.

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring

Margareta Ingelstam, redaktör, samhällsförändrare.

Underlag:

(1) Lars Ingelstam, med Viktor Sundman: GRANNLAGA. Kontakter med ryssar och Ryssland. Stockholm 2017 (265 sid).

(2) Lars Ingelstam: FRIENDLY RELATIONS. Cooperation and Dialogue Between Russians and Swedes. Stockholm 2017 (60 sid).

(3) Helena Höij: VÄNSKAPLIGA FÖRBINDELSER. En ekumenisk studie om kontakter mellan kyrkor i Ryssland och Sverige. Stockholm: Fredens väg 2017 (48 sid)

(4) Bredda och stärk samarbetet mellan svenskar och ryssar. Rapport från konferens om civilsamhällets möjligheter. Stockholm: OSSE-nätverket 2017 (36 sid).

Alla underlagsrapporterna kan laddas ner från http://pugwash.se alternativt

https://fred.skr.org/samverkan-for-fred/fredens-vag-ryssland/

 

Sannolikheter och försvarsplanering

Svenska Dagbladet 29 jan 2018

I går fick generalmajor Anders Brännström sparken av Överbefälhavare Micael Bydén. Orsaken sägs vara Brännströms åsikt, uttryckt i en DN-intervju och på SvD Debatt med innebörden att det är ”farligt bygga försvaret på gissningar om sannolikhet”.

Om sannolikhet

Det är lite konstigt att ingen tung deltagare i försvarsdebatten tycks komma ihåg Tage Danielssons Harrisburg-monolog från 1979. ”Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler ….det som hände i Harrisburg kan inte hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”

Seriös forskning, både före och efter Harrisburg, har påvisat att det är olämpligt att använda sannolikhetsbegrepp för sällsynta händelser med stora konsekvenser: kärnkraftsolyckor, jordbävningar, krig. Där måste man tänka på annat sätt, och väga in teknik, psykologi, etik och språk. Jag menar därför att Brännström har rätt. Sannolikhetsresonemang är olämpliga i försvarsplaneringen, och därmed också för säkerhetspolitiska beslut. Sannolikhetsläran är en kraftfull vetenskap, som framför allt kan belysa återkommande händelser, som hasardspel, trafikolyckor eller epidemier. Men för ”krig” passar den dåligt.

Att allvarliga beslut om säkerhet och försvarskostnader baseras på ”gissningar om sannolikhet” är allvarligt av flera skäl. Ett sådant är att de frestar till ett schackrande med begrepp som saknar innehåll. De båda i dessa dagar omstridda formuleringarna (”kan inte uteslutas”, ”osannolikt”) är som teoretiska påståenden logiskt likvärdiga, men också tomma på empiriskt innehåll. Tydligen har Försvarsberedningen, trots detta, ”i veckor förhandlat om dem” vilket – harmset men något dumdristigt – offentligt avslöjats av KD:s Mikael Oskarsson. Ännu allvarligare är två andra konsekvenser: bristen på långsiktighet och behovet av fiendebilder.

Försvar är ett långsiktigt åtagande

Sedan tidigt 1950-tal är det erkänt att försvarssektorn behöver en lång planeringshorisont. Stridsflygplan projekteras och konstrueras under 10-15 år, och ska sedan användas i ytterligare 20. Värnpliktiga och annan personal utbildas för att passa in i organisationen minst 20 år framåt. Och så vidare. Om detta ska fungera (och t ex flyget inte ska bli en gökunge i det försvarsekonomiska boet) behövs konsekvent långsiktigt tänkande: inom försvaret heter detta perspektivplanering. Denna har ansetts förebildlig för andra sektorer, men har senare förlorat i betydelse.

Generalmajor Johan Kihl, som var chef för strategiavdelningen i mitten av 1990-talet insåg att det kalla kriget var över, och något borde göras för att Försvarsmakten inte bara skulle tyna bort. Då anknöt han till planeringstraditionen, vilket ledde till fyra professionellt välgjorda perspektivplanerapporter. Försvarsmaktsidé 2020. Men det var inte alla utan bara några av tankarna från Kihl, Michael Moore m fl  (som ”time-out” från territorialförsvaret och utlandsinsatser) som fick genomslag, möjligen beroende på att detta omtänkande genomförde i en liten grupp, utan bred förankring i organisationen eller forskningen. Kihl lämnade sin befattning 2004, endast 58 år gammal.

General Brännström pekar på att överraskande händelser inte kan uteslutas, och just därför (något paradoxalt!) krävs stabilitet i den långsiktiga planeringen. i stället för gissningar om sannolikheter måste den utgå från potentiella angripares och allierades förmåga.

Fiendebilder och alarmism

Så länge försvarets utformning och finansiering bygger på återkommande sannolikhetsbedömningar kan (som det aktuella bråket om ”osannolikt” osv visar) sådana växla över månader, till och med veckor. Detta skickar fel signaler, säger Brännström, och givetvis har han rätt. Det är ett slags kvartalsalarmism som har spritt sig, och som exempelvis säger att vi omedelbart måste beväpna Gotland. Den är skadlig för organisationen och för samhället. Den fordrar nämligen att försvarsanslagen måste motiveras av kortsiktiga hot, snarare än långsiktig beredskap. Den aktuella försvarsdiskussionen tycks bygga på ”logiken”: högre sannolikhet för krig, alltså högre försvarsanslag. Det finns alltså incitament för att framställa krigsrisken som hög, och då behöver man också peka på en aggressiv och krigslysten fiende. Jag har följt svensk försvarsdebatt (inklusive Nato-frågan) ganska noga i 7 år, och vill påstå att den till 90 % har handlat om att prata upp försvarsanslaget genom att måla upp militära hot från Ryssland, och endast till liten del fokuserat verklig säkerhet. Det finns många exempel.

Vid ett välbesökt seminarium i Riksdagshuset under 2017, organiserat av Folk och Försvar tillsammans med KD, föreläste generalmajor Karlis Neretnieks (ledamot av Krigsvetenskapsakademin, dessutom författare till KD:s säkerhetspolitiska program). I ett mönstergillt klart och välformulerat föredrag på 12 minuter förklarade generalen i detalj hur Ryssland på mindre än 12 timmar skulle kunna skaffa sig militär kontroll över Gotland och huvuddelen av Sydsverige, utan att den svenska Försvarsmakten skulle kunna göra något som helst åt det. Detta hälsades inte, som man skulle tro, med skrämd tystnad, utan med rungande applåder. En stund senare fick samme general möjligheten att argumentera för 50 % högre anslag till Försvarsmakten, och då blev bifallet om möjligt ändå större. ”Das war also des Pudels kern!” (Goethe: Faust).

Det är legitimt att argumentera för ett starkt försvar, men det är både olämpligt och kontraproduktivt att detta sker genom ensidiga och överdrivna fiendebilder. Sådana skapar oro snarare än beslutsamhet i befolkningen., splittrar opinionen och försämrar de allmänpolitiska relationerna till våra grannländer, särskilt Ryssland.

Finns det en lösning?

Jag tror att utvecklingen i hela Europa på sikt kan gå samma väg som i Norden – och EU. Samarbete i stället för konfrontation, diplomati och handel i stället för militarism och sanktioner. Ett stadium på vägen dit är kanske det som den amerikanske historikern James J Sheehan beskriver i sin bok Where have all the soldiers gone? (Houghton Mifflin Harcourt 2008). Länderna i Västeuropa har blivit ”civila”. De har ”behållit förmågan att föra krig, men förlorat allt intresse för att göra det.”

På medellång sikt och så länge en majoritet i vårt land anser att vi behöver ett militärt försvar ska detta vara väl utformat och rimligt finansierat. Då duger inte sannolikhetslogiken. På den punkten har Tage Danielsson och general Brännström med kolleger rätt, medan ÖB och flertalet försvarspolitiker har fel. Det bästa vore ett stort samförstånd (”fredsavtal”) mellan de flesta riksdagspartierna och Försvarsmakten, plus opinionsledare som Krigsvetenskapsakademin och Folk och Försvar. (Att övertyga hela svärmen av självutnämnda försvarsbloggare och militär-aktivister blir däremot svårt!).

  • Försvarsmakten åläggs planera långsiktigt och professionellt. Den garanteras säker och stabil finansiering. Kanske kan denna sättas som en andel (1,3 %?) av BNP. Så sker ju med biståndet; trots alla olikheter finns en gemensam faktor, nämligen att behoven är svåra att bedöma. Bättre då att bestämma hur mycket vi är beredda att betala.
  • Försvarssektorn, från försvarsministern och nedåt, förpliktar sig att inte lägga sig i utrikespolitiken, särskilt gentemot Ryssland. Våra relationer dit är svåra nog ändå, och måste innefatta diplomati, handel, kultur, utbildning, turism, vänorter och mycket annat, plus i dagsläget EU:s sanktioner och hur vi ska förhålla oss till en bekymmersam utveckling av mänskliga rättigheter. Allt detta blir svårare om Försvarssektorn anser sig tvungen att i ett allt högre tonläge framställa Ryssland som allmänt opålitligt och en hotfull fiende. Bättre då göra som Finland: inte mucka gräl i onödan, tänka och handla beslutsamt, föra samtal och söka samarbete.

Lars Ingelstam, tekn dr i matematik, f d planeringsforskare vid FOA, chef för Sekretariatet för framtidsstudier och professor i Teknik och social förändring.

 

10 miljarder eller 26? Frågor kring försvarsanslaget.

 

Alla politiskt intresserade vet att anslagen till det militära försvaret höjdes genom ett riksdagsbeslut 2015, och att en lång trend av (i reala termer) minskande anslag bröts. De som är lite mer insatta vet också att trendbrottet byggde på en överenskommelse mellan fem partier under våren 2015 (S, MP M, C och KD; V och FP/L stod utanför, av motsatta skäl, och SD fick inte vara med). 10,2 miljarder i ökning över femårsperioden 2016-2020 är den siffra som då angavs och som flitigt citerats, inte minst de senaste dagarna.

När det nu i debatt och nyhetsrapportering hävdas att denna höjning är otillräcklig finns det skäl att gå till källorna. I inriktningspropositionen 2014/15:109 finner man (på sid 9) följande tidsserie över anslaget (i miljarder SEK, avrundade till närmaste 100-tal miljoner):

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    43,3    45,0    46,1    48,3    50,1

När jag med hjälp av min miniräknare tar fram det sammanlagda tillskottet utöver 2015 års nivå, får jag det till 26,3 miljarder. Det är faktiskt mycket mer än de i pressen citerade 10,2: det rör sig om 13 % ökning över hela perioden snarare än 5 %. Kan det handla om inflationsomräkning (som är det normala när man jämför försvarsanslag vid olika tidpunkter)? Nej det kan det inte: vi har numera ingen inflation av betydelse i Sverige.

För att få klarhet återvänder jag till Försvarsdepartementets pressmeddelande 17 april 2015, då fempartiöverenskommelsen var klar. Där finner man motsvarande tidsserie – men med helt andra siffror:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    42,9    44,0    44,5    45,8    46,7

Varför är siffrorna olika? Jag ringde upp en handläggare på Försvarsdepartementet och fick svaret ”det är inget konstigt: pressmeddelandet har belopp i fasta priser och propositionen i löpande priser”. Jaha. Men vänta ett tag: vi har ju ingen inflation i landet så hur kan ett anslag på knappt 47 miljarder räknas upp till över 50 miljarder?

Det finns faktiskt en förklaring till detta, men först ska vi se på en annan tidsserie från pressmeddelandet 17 april. Där redvisas något som kallas ”grundplanering” och ser ut så här:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    41,6    42,1    42,3    43,4    44,2

Om man, på samma sätt som ovan, räknar ihop tillskotten utöver 2015 års nivå får man resultatet 7,1 miljarder (fortfarande i fasta priser, enligt min sagesman på FöD). Här finner man också de tillskott ”ytterligare förstärkning” som enligt samma pressmeddelande förhandlats fram mellan de fem partierna. Dessa tillskott, fördelade på de fem åren, adderas mycket riktigt till det numera välkända beloppet 10,2 miljarder.

Vi har nu fått en förklaring till en del av skillnaden mellan 10,2 miljarder och 26.3. Regeringen hade alltså redan en ”grundplanering” som skulle tillföra 7,1 miljarder (i fasta priser) innan man så att säga förhandlade upp sig med de övriga partierna. Men för att få rätsida på hela skillnaden måste vi återvända till propositionen.

Att siffrorna fortfarande skiljer sig beror alltså på att propositionen (se den första tidsserien ovan) räknar i ”löpande priser”. Men detta betyder inte det som en vanlig läsare först tror, nämligen att de korrigeras för inflation. I detta sammanhang betyder det att de justeras upp med hjälp av ”den årliga försvarsspecifika pris- och löneomräkningen” (sid 9, min kursivering).

Bakom detta uttryck döljer sig ett besvärligt begrepp som heter försvarsprisindex. Detta tar hänsyn till den särskilda kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel. Den ”normala” trenden vad gäller moderna industriprodukter (som bilar, tvättmaskiner och datorer) är att de blir bättre men också billigare över tid. (I sådana branscher är prisutvecklingen långsammare än genomsnittet i ekonomin, räknad på konsumentprisindex, KPI). För försvarsmateriel tycks trenden i stället vara att sådan visserligen blir ”bättre” men också dyrare över tid. Därför används ett annat index för försvarssektorn än för till exempel forskning, utbildning eller vård. Att detta är kontroversiellt även i fackkretsar är inget att förvåna sig över, eftersom den ger stora utslag i de faktiska anslagen. Om detta index tvistar försvarsekonomer med andra ekonomer, och försvarsministrar med finansministrar. Det är värt att notera att denna indexuppräkning inte enbart betyder mera pengar för samma sak (prisinflation), utan också innehåller betalning för förbättrad prestanda.

När detta är sagt kan den sista pusselbiten läggas. Med hjälp av ”försvarsspecifik pris- och löneomräkning” adderas ytterligare 9,0 miljarder till anslaget. Utöver ”grundnivån” 41,3 miljarder per år (206,5 miljarder under femårsperioden) kommer alltså ett tillskott på 26,3 miljarder, fördelade på följande sätt:

”Grundplanering”                 +7,1

Fempartiöverenskommelsen           +10,2

Uppräkning/försvarsprisindex       +9,0

Summa tillskott                     +26,3

Jag tänker inte här redovisa någon egen åsikt om tillskotten till det militära försvaret är rimliga eller tillräckliga: det är en fråga som innefattar både värderingar och professionella bedömningar. Men det bör göras klart att det handlar om en betydligt större summa än den som anförs i debatten. De medel som enligt ovan kommer att tillföras försvarsmakten ”extra” under de närmaste åren är faktiskt ”riktiga pengar” (med undantag av 1,7 miljarder som går till arbetsgivaravgifter och höjda hyror). Det är den summan som ska vägas mot övriga behov i samhället, innefattande möjliga satsningar på andra sätt att hantera det försämrade säkerhetspolitiska läget: förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.

Varför summan 10,2 miljarder används i debatt och rapportering, i stället för 26,3 (eller möjligen 17,3) har jag inget svar på. Bristande transparens kan vara ett skäl. En centralt placerad politiker sa till mig: ”jag tror inte att vi har blivit lurade”.  Det tror inte jag heller. Men det kan finnas – ganska olika! – politiska bevekelsegrunder för att vinkla bilden. Det är ett demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på ett bättre sätt.

Till Peter Wolodarski: Varför denna konventionella och okunniga militarism?

Detta skrivs med anledning av Peter Wolodarskis Söndagskrönika 12 april 2015. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”.

Det är frestande att om Wolodarski säga ungefär det (typ ”hotellfyllo”) som hans kollega Erik Helmersson skrev om Jan Guillou (DN 9 april).

Det som berör mig illa är den självklarhet med vilken Wolodarski hänvisar till enbart militära medel i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. Dessutom behöver man lägga till rätta en delvis felaktig historieskrivning och missförstånd vad gäller planering.

Fråga 1: Fanns det år 2006 skäl att upprusta Sverige militärt med hänvisning till Ryssland?

1 En omsvängning skedde mycket riktigt i Ryssland under 2000-talets första år. En något vacklande färd mot demokrati avlöstes av tydligare antidemokratiska tendenser och begynnande storrysk retorik.

2 Ryssland hade efter Sovjetunionens fall förblivit en militärstat (i kontrast till civil stat, ett begrepp som den amerikanske historikern James J. Sheehan effektivt utvecklat), men den ryska militärapparaten (trupper, utrustning och industri) befann sig efter mer än 10 års vanskötsel i bedrövligt skick.

3 Totalförsvarets forskningsinstitut FOI publicerade 2011 en mycket ambitiös rapport Rysslands militära förmåga i ett tioårsperspektiv. ”Under de närmaste 2-5 åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor att fortsatt befinna sig ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga gå ned under en övergångsperiod.”

4 Vid ett möte på Folk och Försvar 14 mars 2013 presenterade den ryske generalen Evgeny Ilyin Rysslands militärreform. Johan Norberg från FOI och generalmajor Dennis Gyllensporre från Försvarsmakten kommenterade. En vänligt kollegial anda rådde, och några aggressiva avsikter varken framkom eller antyddes. Ilyin framhöll flera gånger att den ryska militärreformen till stora delar hade ”sociala motiv”.

Min slutsats: Det är möjligt att FOI-forskarna, panelen på Folk och Försvar och undertecknad borde tolkat fakta om Ryssland på ett annat sätt. Men det verkar lite övermaga av DN:s chefredaktör att hudflänga stats- och finansministrarna för att de inte – dessutom 5 eller 7 år tidigare! – borde rustat upp Sverige med hänvisning till Rysslands militära hot.

Fråga 2: Har försvaret verkligen rustats ner och är det i så fall ”politikerna” som har bestämt det?

1 Den stora kursomläggningen efter Berlinmurens fall gjordes på initiativ av Försvarsmaktens strategiavdelning, under ledning av generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore. Den lades fast i ett par dokument som hette Försvarsmaktsidé 2020 (FMI, 1997-2001). Inriktningen fick politisk accept genom flera regeringsbeslut och Försvarsberedningar.

2 Förutom en allmän modernisering – med mera IT – riktade man in sig på internationella operationer. Detta blev möjligt då Försvarsmakten kunde ta en ”time-out” (general Kihls numera berömda uttryck) från sina traditionella uppgifter att försvara territoriet.

3 Någon drastisk nedskärning kom aldrig till stånd, utan försvarsanslagen låg under många år på ungefär samma köpkraftsnivå. Internt kändes det säkert som åtstramning, eftersom militär hårdvara ökar snabbare i pris än civila produkter. General Moore manade i en intervju 2005 sina kolleger att vara glada åt de belopp de faktiskt fått behålla. Moore blev senare departementsråd med ansvar för hela försvarsmaktsanslaget, och innehade denna befattning ända till hösten 2013.

4 Wolodarski har säkert rätt i att de – verkliga eller upplevda – besparingarna inom Försvarsmakten hanterades klantigt av alliansregeringen. Men belopp och ramar hade fastlagts i politisk enighet. Mikael Odenberg var i sin fulla rätt att kritisera proceduren, däremot knappast att plussa på penningsummorna.

5 En intressant förändring inträdde som konsekvens av försvarsbeslutet och Inriktningspropositionen 2009. Då sattes ”tillgänglighet” upp som ett starkt kriterium. Plötsligt gick det att räkna ut vad det skulle kosta att ställa upp med förband av olika slag inom 24 timmar, en vecka eller tre månader. En ny fast grund för Försvarsmaktens kostnadsberäkningar hade lagts, men den var faktiskt helt oberoende av om nya hot hade upptäckts eller uppstått. (Detta resonemang användes för att motivera högre anslag till Försvarsmakten, redan innan den ryska björnen på allvar hade trätt in på scenen.) Jag har skäl att tro att hjärnan bakom denna nya ordning var generallöjtnant Jan Salestrand, en mycket skicklig militär planerare som då var ÖB:s stabschef och numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist.

Min slutsats: Den historiska processen efter 1990 är intressant och sätter fortfarande sina spår. Man kan hävda att FMI innebar en alltför drastisk omställning. Detta är nog den allmänna (om än något efterkloka) mening som dominerar inom Försvarsmakten i dag. Det är också fullt tillåtet att hävda att försvarsanslagen borde räknats upp snarare än drabbas av långsam pyspunka (men då behövs andra argument än hänvisning till det ryska hotet, se ovan!)

En enda tanke?

Den enda av Wolodarskis väldiga rundpallar mot Reinfeldt och Borg som träffar prick gäller det klumpiga genomförandet av beslutade besparingar. Om detta vore allt skulle denna söndagskrönika inte vara så mycket att bråka om.

Men det finns en allvarligare undertext. Wolodarski gör gällande att man redan före alliansregeringens tillträde 2006 – men senast då – borde stärkt den militära förmågan. Jag har visat att det vid den tidpunkten saknades starka skäl för att göra just detta. Men det fanns starka skäl för ett annat slag av politiskt agerande.

En viktig men i dag inte särskilt känd politisk prioritet under 1990-talet var att söka skapa samarbete och förtroende i Östersjöområdet. Det gällde de nyligen självständiga baltiska staterna, men också Ryssland. Med Ryssland började umgänget bli lite motigt efter sekelskiftet. I stället för att öka ansträngningarna (och pengarna!) så drog man sig i huvudsak tillbaka. Utrikesminister Carl Bildt, som av Wolodarski framställs som en potentiell men maktlös (!) räddare ur eländet, övergick till att tävla med sina europeiska kolleger i smädliga uttalanden om rysk politik. De fiendebilder som Rysslands ledare började måla upp, kvitterades raskt av svenska politiker och svenska media med samma slags bilder av Ryssland.

Men om faran ligger i att den demokratiska utvecklingen i Ryssland försämras (som FOI konstaterade 2005) – finns det då inte något mer intelligent och konstruktivt vi kan ta oss för än att skeppa stridsvagnar till Gotland? Det senare är kanske inte helt meningslöst, men riskerar att tränga ut sådant som faktiskt skulle kunna förbättra säkerhet och samarbete.

Det är den passiva och konventionella utrikespolitiska hållningen under denna tid som förtjänar kritik. Samtidigt är det både genant och sorgligt att en inflytelserik opinionsbildares enda reaktion på konflikter och motsättningar är att reflexmässigt ropa på militär upprustning.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring. F d planeringsforskare vid FOA

Mail: lars@ingelstam.se

Fredsteknik: säkerhetspolitik med kommersiellt mervärde

Det finns en oerhörd mängd vapen, ammunition och sprängmedel runt om i världen. Många av dem är olagligt åtkomna och kommer lätt i händerna på skurkstater, krigsherrar och brottslingar. Denna aspekt på den globala spridningen av krigsmateriel är värd ökad uppmärksamhet. Ofta är vapen och ammunition lagrade på osäkra sätt, och märkning eller ursprungsbeteckningar saknas ofta eller har avlägsnats. Det finns över hela världen stora mängder vapen, ammunition och sprängmedel som skulle behöva förstöras eller konverteras, helst på ett miljövänligt sätt. Allt detta ger allvarliga säkerhetsproblem i många länder och regioner, och kan försvåra eller helt omöjliggöra en normal funktion hos samhället. Problemen kan bara lösas genom ett batteri av åtgärder: kontroll, övervakning, uppspårning för upptäckt, säker ursprungsmärkning och lagring, destruktion och återvinning.

Jag syftar här i huvudsak på konventionella vapen och sprängmedel, men det finns ju en likartad problematik också kring kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära vapen. Sverige har goda förutsättningar att här göra en stor internationell insats. Det finns i Sverige företag och personer med en internationellt respekterad kompetens inom dessa olika områden. Resurserna har till stora delar byggts upp utgående från vapenindustrin (som Bofors) och inom försvarsforskningen (FOA/FOI).

Det finns också en intressant historisk parallell. År 1968 (i realiteten några år tidigare) togs beslut att avstå från svenska kärnvapen. Ett inte obetydligt antal forskare hade byggt upp kompetens för kärnvapenutveckling. De kunde nu ”konverteras” från att vara vapenkonstruktörer till att bli världens kanske främsta nedrustningsteam och medverkade i Genève från 1962 och framåt. Några är namngivna i Alva Myrdals bok Spelet om nedrustningen (1976): Jan Prawitz, Johan Lundin, Lars-Erik Tammelin, Ulf Ericsson. Sådant finns det fortfarande behov av: FOI får ett årligt anslag för att bibehålla kompetens som kan vara stöd för svenska insatser för kärnvapennedrustning.

Vad gäller konventionella vapen, ammunition och annat ”krigsskrot” är behoven – som nämnts ovan – mycket stora. Problemen är kända men förblir till stora delar olösta. Det är inte överraskande att de största problemen finns i fattiga s k ”post-konflikt”-länder. Sveriges numera största biståndsland Afghanistan ger tydliga och delvis hjärtskärande exempel på detta.

Inom FN har området uppmärksammats, erkänts och förankrats på flera olika sätt. Jag vill särskilt peka på International Ammunition Technical Guidelines (IATG, inom UNODA) som även Sverige har anslutit sig till. Det humanitära initiativet UNMAS koncentreras till minhantering, som är det mest uppmärksammade delområdet. Men sådant som klustervapen, oexploderad ammunition (OXA) och ”hemmagjorda” bomber (IED) måste också tas med i bilden.

Svensk expertis har deltagit i flera internationella insatser. Genom dessa har bland annat personal från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och från Försvarsmaktens särskilda enhet SWEDEC (Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, beläget i Eksjö) medverkat och kunnat pröva och utveckla sin kompetens.

De svenska företag som etablerats inom området, i stor utsträckning som avknoppningar från storföretag inom vapen, ammunition och detonik, har nått framgångar inom områden som:

  • Miljövänlig destruktion av sprängmedel och ammunition
  • Inbrotts- och detonationssäker förvaring av ammunition och vapen
  • Destruktion av kemiska vapen
  • Demilitarisering: upptäckt och destruktion av vapen, OXA, mm
  • Enkla, mobila förråd
  • Märkning av vapen, för att möjliggöra kontroll och spårning

Marknaderna är i huvudsak internationella: kunderna är stater, polis, försvarsmakter, säkerhetsbolag, humanitära organisationer… Däremot är den svenska hemmamarknaden för sådana produkter och tjänster relativt begränsad.

Jag har under det senaste året lärt mig mycket om området och blivit övertygad om att det är mycket angeläget att satsa på. Sverige har en respekterad ställning som expertland och biståndsgivare inom näraliggande områden. Vi har en väl utvecklad administration för att ställa experter till förfogande för internationella uppdrag.

Varför har då inte Sverige redan gått in stort för att satsa på detta område och ta till vara och utveckla den kompetens som finns i vårt land? Inriktningen stämmer klockrent med svensk säkerhetspolitik (se Vägval i en globaliserad värld, Ds 2013:33). Uppbackningen av FN-arbetet är korrekt, men knappast mer. Biståndsorganisationen gör vad den ska, i konkreta fall.

Ett problem kan vara att det inte är kristallklart vem som bör ha ansvaret. Myndigheterna MSB och Försvarsmakten/SWEDEC ligger under Försvarsdepartementet, men uppgifterna är inte försvarspolitiska i vanlig mening. Inom biståndet (UD och Sida) dyker problemen upp, men eftersom de snarare hör till säkerhetspolitiken är det inte klart vem som ska ta slutligt ansvar. Och gång på gång får jag höra att det inte är en svensk linje att ”gynna” svensk industri!

Men visst gynnas svensk industri, nämligen den som producerar krigsmateriel. Den domineras av fyra företag (tre av dem utlandsägda) och dessa får på många olika sätt hjälp och stöd från statsmakten. De får utvecklingsuppdrag från FMV. Deras export gynnas av generösa tolkningar av regelverket/exportförbudet. Exporten stöds av en särskild myndighet (FXM) och får ständig draghjälp av ambassader, regeringsdelegationer – och kungahuset! Alla jag talat med erkänner i princip att fredsteknik svarar mot ett samhällsintresse: internationellt och i vårt närområde. Därför borde ”samhället” kunna ta sig samman och satsa ordentligt på denna som ett verksamt bidrag till en säkrare och fredligare värld.

Bromma 19 febr 2015
Lars Ingelstam

Politiska provokationer och makten över agendan

Ett antal terrorister mördar anställda på den franska satirtidskriften Charlie Hebdo. Omedelbart rycker en samlad opinion: journalister, politiker och en indignerad allmänhet ut till yttrandefrihetens försvar.

Det är riktigt att det var yttrandefriheten – visserligen i en mycket speciell mening – som angreps och detta måste ha varit angriparnas avsikt. Men på vilket sätt skulle denna händelse ha ändrat vår syn på yttrandefrihet? Var det så att ”vi” inte hade varit tillräckligt uppmärksamma på satirens nytta och nödvändighet? Eller trodde ”vi” att massakern i Paris skulle kunna leda till självcensur och hukande? Eller gav ”vi” till och med angriparna lite rätt, i den meningen att man borde vara mer empatisk och hänsynsfull mot människors religiösa övertygelser?

Alla dessa frågor är rimliga. Men varför skulle vi låta dessa förbrytare bestämma vad vi borde intressera oss för? Jag påstår inte att detta är ointressant, men jag ifrågasätter varför ett gäng extremister och våldsverkare ska få bestämma vad vi ska diskutera. Genom sina dåd lyckas de få precis den uppmärksamhet som de önskar. Den är visserligen negativ men de har lyckats erövra makten över agendan.

De förfärliga händelserna i Paris kan inte nonchaleras. Men borde inte den första tanken ha varit att det är fel att ta livet av personer vilkas åsikter man inte gillar? Det är en skarp hållning, men det är där som den första demarkationslinjen mot barbariet måste dras. Om udden då riktas inte bara mot extrema islamister, Saudi-Arabien och Kina utan också mot USA får det vara så.

I en konventionell analys av världen och dess konflikter är det viktigaste att ”vinna” över en motståndare. Men nutidens konflikter handlar allt mer om ”hearts and minds” – det vill säga hur vi tänker, känner och diskuterar i våra samhällen. Då måste en annan dimension sättas före.

Den 11 september 2001 hade USA:s president George W Bush ungefär två timmar på sig för att formulera ett svar på de terrorangrepp som dödat 3 000 personer. Han valde att motta detta som en krigsförklaring, och i sin tur förklara krig mot terrorismen (krig som vid det här laget torde ha krävt minst 120 000 civila dödsoffer).

Han kunde ha sagt något som att detta är inte vårt sätt att bedriva internationell politik. Vi tror på samtal, problemlösning, bistånd, diplomati – och militär intervention som en sista utväg. Men vi accepterar inte att våld och terrorhandlingar ska styra vårt sätt att tänka. Jag tror att John F Kennedy skulle ha svarat ungefär så, och senare uttalade sig Tony Blair (utan att direkt polemisera mot USA) i sådana termer. Vi kan behöva ta till drastiska grepp för att skydda oss, men kommer inte att låta andra bestämma hur vi ska tänka.

Under det kalla krigets tid var den allmänna bilden att Sovjetunionen eftersträvade både ideologisk och ekonomisk kontroll över sin maktsfär. Om Sverige skulle hamna inom denna stod hela vår samhällssyn på spel. Vårt motstånd byggde på att främmande makt avsåg att förstöra vår demokrati och vårt fria val av livsform. Detta var en sund och riktig hållning. Alla demokratiska krafter i Sverige var överens om att det var vår egen agenda som gällde och var värd att försvaras.

Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott reviderades Sveriges politik. Det lades större tonvikt på militär avspänning, internationella fredsinsatser (både diplomatiska och väpnade), fortsatt högt bistånd, ekonomiskt och politiskt samarbete inom EU. Inom Östersjöområdet blev förtroendeskapande åtgärder, inklusive investeringar och bistånd, huvudpunkten.

De senaste två årens debatt aktualiserar rubrikens fråga: Vem sätter agendan för vår politik? Allmän enighet råder om att det inte finns något militärt hot ensidigt riktat mot Sverige. Den internationella säkerhetspolitiska diskussionen är förvirrad, men starkt styrd av Rysslands direkta och indirekta folkrättsbrott i Ukraina. Ryskt stridsflyg ökar sin aktivitet över Östersjön. Kanske har också någon direkt provokation mot vår territorialgräns ägt rum.

Min fråga är denna: har det hänt så omvälvande ting att vi borde överge det sätt att tänka som befästs i en lång rad beslut från 1990 och framåt, och som har historiska rötter i våra 200 år av fred? Det är konstigt om man hastigt överger en bred och fredsinriktad politisk agenda med stark förankring i svensk opinion och aktiva folkrörelser, till förmån för en ensidig betoning av militär styrka – en tyngdpunkt som inte ens fanns under det kalla krigets kallaste tid.

Detta skulle innebära att vi tar till oss ett tankemönster som president Putin ligger bakom och tydligen önskar. Men ska vi verkligen överge vår politik av alliansfrihet, ”hela världens frihet”, nedrustning, internationellt samarbete och förtroende av det skälet att en f d KGB-teknokrat med delvis bisarra värderingar lyckats tillskansa sig makten i Ryssland – och ett betydande inflytande över den internationella diskussionen? Det är självklart att vi måste överväga vissa mått och steg, även militära. Men vi borde – åtminstone ännu en tid – slå vakt om vårt eget sätt att tänka.

Mördarna i Paris bör inte få bestämma när och hur vi ska diskutera yttrandefrihet. George W Bush borde inte ha accepterat 9/11-terroristernas polariserande världsbild. Våra politiker – och just nu är det ministrarna Löfven, Wallström och Hultqvist som har det direkta ansvaret – får inte tappa fotfästet inför Putins provokationer eller följa hans agenda. Massmedia bör vara uppmärksamma på att de inte (i detta avseende) går främmande makts ärenden. Våra egna – ganska måttfulla – visioner om en värld präglad av fred och rättvisa duger gott som säkerhetspolitisk agenda.

En någon kortare version av denna text publicerades av Dagens Arena 2015-02-05