Kategoriarkiv: Fred och säkerhet

Ickevåld i säkerhetspolitisk belysning

Under många år har ickevåld spelat en roll inom fredsrörelserna men har utanför en begränsad krets uppfattats som ett – idealistiskt eller naivt eller diffust  slagord. Det är inte alls nödvändigt, eftersom både forskning och praktik visat ickevåldets potential, liksom risker och svagheter. Detta utvecklade jag i en Ickevåld för Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2019.

Kärnvapen 2017-2019 – en dyster historia

 

Bakgrund

 

Strax efter S+MP-regeringens tillträde hösten 2014 meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige avsåg att ansluta sig till det s. k. ”Humanitära initiativet” som syftade till ett totalt förbud mot innehav av hot med kärnvapen. Våren 2015, på Utrikespolitiska Institutet, bekräftade Wallström att Sverige avsåg att också underteckna den ”pledge” som förbinder landet att verka för ett totalförbud. Detta undertecknande dröjde, men efter en omröstning i FN på hösten 2016 och beslut om att inleda förhandlingar i FN med sikte på en konvention om totalt förbud (parallell med de konventioner som finns beträffande kemiska och biologiska vapen) var Sverige en av tillskyndarna av en förbudskonvention. 

En allsidigt sammansatt svensk delegation arbetade aktivt i konferensen och Sverige röstade för konventionstexten den 7 juli 2017. Det som skulle återstå är att regeringen undertecknar och sedan föreslår riksdagen att ratificera konventionen, som brukar omnämnas som TPNW. 

Är frågan tillräckligt utredd?

Den relativt långa tid som förflöt mellan utrikesministerns första uttalande till dess att Sverige tydligt och aktivt arbetade för ett förbud användes delvis till att genomlysa frågan från olika vinklar. 

Trots detta meddelade regeringen den 4 september genom ett gemensamt uttalande av utrikesministern och försvarsministern:

Vi kommer inom kort att tillsätta en utredning för att belysa alla konsekvenser av konventionen, inklusive för provstoppsavtalet, ickespridningsavtalet och Sveriges försvarspolitiska samarbeten. Formerna för denna utredning presenteras i närtid.

Med tanke på försvarsministerns uttalanden några dagar tidigare måste detta ses som ett allvarligt bakslag (men ännu inte tvärstopp) för den linje som utrikesminister Wallström stod för och har drivit internationellt. Det är hennes linje som överensstämmer med den ”klassiska” svenska nedrustningspolitiken som grundlades av Östen Undén och formades av Alva Myrdal. 

Så här uttrycker sig Thomas Hammarberg (tidigare bland annat Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och chef för Palmecentret) om situationen (Facebook 1 sept 2017):

”Försvarsministern säger i Aktuellt att frågan om Sverige kan signera och sen ratificera FN:s nya konvention mot kärnvapen måste utredas noga ”och det kan ta lång tid”. 
Det enda sakliga problem ministern nämnde var hur vårt fortsatta stöd till detta initiativ skulle uppfattas av de stater med vilka vi har militärt samarbete. I praktiken handlar det om dem som har kärnvapen. Det var helt nyligen som Trumpregimen ett brev från Pentagon varnade Sverige för att ställa sig bakom konventionen. 
Han antydde vidare att det var många aspekter i detta fördrag som måste utredas noga – som om innehållet inte redan var känt av svenska representanter i denna process. Så är det förstås inte.
Sverige har varit drivande i denna process för ytterligare steg i FN-arbetet mot kärnvapen. Att nu ge efter för påtryckningar från kärnvapenmakter och bordlägga detta engagemang vore direkt pinsamt – och faktiskt ett direkt svek.”

Försvarsminister Peter Hultqvist och kärnvapnen

Hammarberg hänvisar till ”påtryckningar från kärnvapenmakter”. Det är väl känt att USA och andra Nato-länder redan i samband med FN-konferensen misstänkliggjorde och förlöjligade detta initiativ. Enligt kända uppgifter varnar USA:s försvarsminister James Mattis i ett brev sin svenske kollega Peter Hultqvist för att skriva under det FN-avtal som skulle förbjuda kärnvapen globalt.

Det borde vara fullständigt uteslutet att Sveriges regering skulle ge efter för sådana påtryckningar. Men jag vill notera att försvarsministern i det gemensamma uttalandet säger ”Sverige har under lång tid varit aktivt i frågan om kärnvapenupprustning” trots att han själv har ett svagt eller närmast obefintligt ”track record” i denna fråga.

Värdlandsavtalet med Nato skrevs under av dåvarande ÖB på regeringen Reinfeldts uppdrag, den 4 sept 2014 (strax före valet). Hultqvist var, som företrädare för det största oppositionspartiet, tillfrågad och tillstyrkte avtalet. Kärnvapen nämns inte i avtalet. I den beredning som sedan ägde rum under hans ledning i FöD och publicerades (Ds 2015:39) finns inte ens ordet kärnvapen med.

Det är osannolikt att en erfaren politiker som Hultqvist skulle glömt bort att kärnvapenfrågan är central i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur han tänkte är omöjligt att veta. Vad vi däremot vet är att han, då frågan trots allt kom upp under hösten 2015 och våren 2016 upprepade gånger offentligt försvarar sig med att införande av kärnvapen på svenskt territorium ”var förbjudet enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige var anslutet till”. Detta är inte sant, vilket ministern inte kunnat vara – och framför allt inte får vara – okunnig om. (För en fullständig redogörelse, se DN den 2 maj 2016)

Det pågick en beredning om TPNW under mer än ett år, där alla argument för och emot förbudskonventionen kom upp på bordet. Den mest auktoritativa beredningen gjordes inom regeringens Folkrätts- och nedrustningsdelegation. Samtidigt fördes offentliga debatter i olika fora, där aspekter på NPT, provstoppsavtal, Nato, Finland osv i relation till ett kärnvapenförbud behandlades. Den var samtidigt en dragkamp mellan UD (Wallström) och FöD (Hultqvist). Tecknen tyder på att Hultqvist i stort sett har bortsett från att kärnvapennedrustning har ett värde i sig. Dragkampen avgjordes genom regeringsbeslut inför FN-konferensen: förbudslinjen skulle gälla. Det är mycket egendomligt att Hultqvist i efterhand försöker få igenom sin linje. (Mer om detta nedan!)

Utredningen och dess mottagande

Det blev så småningom en enmansutredning. Ambassadören, fil dr Lars-Erik Lundin utsågs till utredare. Efter 2018 års val (fördröjd också av den utdragna regeringsbildningen i slutet av år 2018) framlade Lundin sin utredning den 18 januari 2019. Hans slutsats var att Sverige varken bör tillträda eller underteckna konventionen i dess nuvarande form.

Redan innan remissbehandlingen kommit i gång angav de fyra allianspartierna samt SD att de instämde i utredningens slutsats. Å andra sidan hade både V och MP signalerat sitt stöd för TPNW. Det finns mycket att säga om utredningen och processen under och efter dess genomförande. Jag begränsar mig här till några hållpunkter som jag själv tagit del i: jag tror att dessa ganska väl speglar den opinion och tydliga besvikelse som utvecklades i de kretsar i Sverige som ville medverka till kärnvapennedrustning och en utrikespolitik för internationell avspänning.

Ganska snart efter publiceringen samlade sig fyra professorer – Peter Wallensteen, Thomas Jonter, Gunnar Westberg och jag själv – till en gemensam bred kritik i Dagens Nyheter 13 febr (vilken i sin tur byggde på en lista med inte mindre än 32 preciserade invändningar mot utredningen). Ett återkommande tema (se även nedan) är att utredaren helt bortsett från det humanitära syftet, och lagt all vikt vid säkerhetspolitiska överväganden, i snäv mening. Vår samlade bedömning var att utredningen är helt verklighetsfrämmande och olämplig som underlag för statsmakternas beslut.

En lång rad organisationer arbetade under perioden februari-april med egna remissvar på utredningen. Inom ledningen för Svenska Pugwash arbetade vi grundligt med frågan och deltog också i en rad samråd med andra ”likasinnade” organisationer. Svenska Pugwash remiss är relativt utförlig och fick viss betydelse även för andra organisationer. De remissvar som lämnats in till UD finns tillgängliga på UD:s hemsida.

Ett särskilt, och i mina ögon obehagligt, inslag i remissarbetet var den skrivelse som Försvarsmakten lämnade till UD. Det var möjligen förutsägbart att Försvarsmakten och ÖB inte ville att Sverige skulle biträda TPNW, men det var oväntat att man skulle åberopa ”kärnvapennära samarbeten” med Nato-länder som argument. Vi – tre företrädare för Svenska Pugwash – påpekade detta i en skarpt formulerad artikel i DN (4 maj 2019). På denna svarade försvarsminister Hultqvist (inte ÖB!) i DN den 7 maj och försäkrade att ”inte något av de samarbeten där Sverige deltar omfattas av samarbete kring kärnvapen”. Detta ”klarläggande” måste ses som en tillrättavisning av ÖB, men vad som i verkligheten gäller är inte lätt att veta. Vi debattörer uttryckte dock i en slutreplik 11 maj tillfredsställelse att Sveriges linje att avstå från kärnvapen tycks ligga fast.

”Det bidde en….”

Den 12 juli 2019 meddelades genom UD att ”Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen.” Sverige kommer att vara observatör till TPNW (om och när denna träder i kraft) och satsar dessutom på ett svenskt kunskapscentrum för kärnvapennedrustning och på ett internationellt nedrustningssekretariat. Det är inte ovanligt i politiska sammanhang att framställa ett nej som ett kanske, och kanskekan Sveriges hållning till TPNW omprövas inför (den i och för sig obehagliga) utsikten att 2020 års förhandlingar om icke-spridningsavtalet NPT misslyckas.

Den process som ledde fram till FN-konferensen innebar att kärnvapenfrågan på goda grunder fick starkt ökad uppmärksamhet, och gav möjligheten till en renässans för en aktiv freds- och nedrustningspolitik från Sverige sida. I detta läge markerade de fyra riksdagspartier (M, KD, L, C) som förespråkar NATO-anslutning redan 2017 att de skulle motsätta sig Sveriges anslutning till TPNW. De deltog inte (med något enstaka undantag) i de debatter som ägde rum 2017-2019, utan ägnade sig i stället åt att avfärda idén och håna utrikesministern. De inväntade varken utredning eller remisser innan de tog slutlig ställning. S som parti var djupt och tydligt splittrat. ”Läget i riksdagen” anfördes också som ett av två huvudargument för 12-juli-beslutet.

Att TPNW nästan säkert inte skulle resultera i något beslut av statsmakterna stod alltså klart redan 2017. Detta hindrade dock inte det civila samhället, frivilliga organisationer och ett stort antal enskilda att engagera sig i frågan. Många tusen ideella arbetstimmar ägnades åt studier, argumentering, samtal, debattartiklar, offentliga möten och remisskrivande. De (vi) agerade som om arbete grundat i liberala och demokratiska principer faktiskt spelar roll. Detta bör man se som en – trotsig! –  bekräftelse av styrkan och bredden i den svenska folkrörelsebaserade demokratin. 

De gångna åren utgör både ett lågvattenmärke och en styrkedemonstration för demokratin i vårt land. 

 
 

Från vapenhandel till vänskapliga förbindelser

Personligt om en professionell resa 2011 – 2018.

Här berättar jag om en period i mitt professionella liv. Kanske kan man kalla den en parentes, eftersom varken vapen eller säkerhetspolitik tidigare varit en huvudsak i min forskning eller mitt skrivande. Nu (2018) avser jag att åtminstone delvis fasa ut dem till förmån för andra frågor. Men det har blivit en lång period som varit starkt engagerande på flera plan. Ominnehålleti rapporter och böcker skriver jag inte mycket här, men de går (med något undantag) att ladda ner via länkar i texten.

Att exportera vapen

Göteborgs­processen var en satsning som initierades i Göteborg 2001 av flera ekumeniska organisationer, bland andra Svenska missionsrådet (SMR) och Sveriges kristna råd (SKR). Ordförande var KG Hammar (Svenska kyrkans ärkebiskop t o m 2006). Med projektet arbetade två handläggare på Kristna Fredsrörelsen. Helena Koumi och Pieter-Jan van Eggermont. När jag fick närmare kontakt med processen hade den redan i tio år samlat kyrkor och trossamfund från hela världen till samtal om de etiska utmaningarna kring global vapenhandel. Jag kände som en uppgift att komplettera de teologiska och moraliska argumenten med mer om teknik och politik. Under år 2011 genomförde jag – i samråd med Göteborgsprocessen, men på eget ansvar – en studie om vapenexporten från Sverige, med återblickar och utblickar mot försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, nedrustning, opinionsläget och teknikens särskilda roll. Rapporten var klar i december 2011 och publicerades med titeln Vapen i Sverige och världen som arbetsnotat nr 347, mars 2012 (100 sid), vid min egen f d arbetsplats Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet.

Genom att skriva den rapporten lärde jag mig mycket (mera om detta senare). Tidpunkten för dess publicering (mars 2012) var både lyckosam och mindre bra. Under januari 2012 hade uppgifter offentliggjorts om vapenexport till mycket höga belopp (högst i världen per capita) och dessutom till några länder med tveksam hållning till mänskliga rättigheter och demokrati. Den debatt som utbröt steg till stormstyrka när den s k Saudi-affären blev känd, i början av mars 2012. Mina bakgrundsuppgifter visade sig begärliga, inte minst bland journalister. Rapporten kom alltså till nytta. Å andra sidan hade jag inte studerat de särskilda ärenden som just då väckte indignation och debatt. I ett skarpt debattläge kunde den alltså betraktas som överspelad.

Min avsikt var att gå vidare och fördjupa undersökningen, särskilt på två punkter. Vilken roll spelade vapentillverkningen och dess exportberoende för speciella industrier och orter (Örnsköldsvik, Karlskoga, Linköping, Karlskrona)? Vilken roll hade just vapentekniken i ett bredare perspektiv: för den samlade teknikutvecklingen och kompetensen i Sverige. Båda dessa frågor har sedermera behandlats utförligt, särskilt i den stora utredningen KEX (SOU 2015:72) samt i reaktioner och remissvar på denna. För min del blev nästa steg ett annat. Även detta hade sitt ursprung i kyrkliga sammanhang, med ekumeniska förtecken.

Tyngdpunktsförskjutning

När Kyrkornas världsråd (KV), som samlar ett stort antal protestantiska, anglikanske och ortodoxa kyrkor bildades år 1948 var en av utgångspunkterna att ”krig är emot Guds vilja”. Frågan om krig, vapen (inte minst kärnvapen) och fredligt samarbete har sedan dess varit ett ledmotiv i KV:s arbete. Ett särskilt viktigt steg togs 2011 vid en fredskonferens i Kingston, Jamaica. Efter ett grundligt förarbete slogs då fast att kyrkorna borde röra sig bort från den problematiska diskussionen om att under vissa förutsättningar ”rättfärdiga” kriget till att koncentrera sig på en rättvis fred.

För att på svensk botten följa upp konferensen samlade Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet företrädare för ett 30-tal organisationer (både kristna och sekulära) till ett samråd 7 mars 2012. Andemeningen och besluten från Kingston mottogs med stor övertygelse. Enighet rådde om att de borde föras vidare. Från mötet utgick en ”beställning” som sedan gick vidare till Anders Mellbourn och mig. Vi fick i uppdrag att göra en studie av svensk säkerhetspolitik, och redan i uppdraget talades om en ”tyngdpunktsförskjutning”: civila, förebyggande och tillitsskapande åtgärder borde få större utrymme. Ett tillfälligt nätverk, kallat Partnerskap 2014 skapades för samråd kring frågorna. Nätverket fick visst ekonomiskt stöd för samråd, redigering och tryckning, från Folke Bernadotteakademin (men författandet skedde helt på ideell basis).

Vår rapport, Fred säkerhet försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik,var klar i en preliminär version i juni 2013. Anders M är inte bara är synnerligen kompetent statsvetare, utan har också varit chef på UI och länge haft ansvarsfulla befattningar på DN. Boken är vår gemensamma produkt. Anders skrev huvuddelen av del I Säkerhet medan jag gjorde det mesta på II Försvar och III Alternativen. En första preliminär version av boken, som omfattar 220 tryckta sidor, diskuterades under våren 2013 inom Partnerskap 2014. Den ventilerades i Almedalen i juli samma år och fanns med på Bok och Bibliotek i Göteborg. Under hösten hölls ytterligare samråd och seminarier. En definitiv version av Fred säkerhet försvar var klar i januari 2014 och lanserades vid två seminarier (ABF-huset och Riksdagshuset). Senare under våren 2014 tillkom en mindre skrift Prislappar för fred och säkerhet, plus en sammanfattning på svenska och en på engelska: Peace-Security-Defence. Sveriges kristna råd åtog sig att vara förläggare och hålla dessa fyra skrifter i lager.

Även denna uppgift blev för mig mycket lärorik. Till detta bidrog samarbetet med Anders, omfattande kontakter med civilsamhällets organisationer och framför allt grävande i utredningar, böcker och allehanda dokument (sådant som är forskarens vardagsarbete). Det gav överblick, perspektiv och en och annan aha-upplevelse. Det blev naturligt för mig att även efter publiceringen följa den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, nu med betydligt bättre grundkunskaper. Detta gav erfarenheter, men var inte enbart upplyftande.

Fredsteknik

Flera intressanta spår kan härledas till detta arbete. Ett av dem vill jag nämna särskilt. I samband med lanseringen tog två tekniker-kolleger kontakt: Bo Janzon och Hans Wallin. De hade, som specialister på sprängämnen, kommit att intressera sig för fredsteknik: särskilt med innebörden att på säkert sätt samla in, förvara och förstöra sprängmedel och även vapen (som finns i ofattbara mängder under och efter krigshandlingar). Denna kontakt har jag uppehållit sedan dess. Bo Janzon har planterat frågan hos Kungl Krigsvetenskapsakademin (!) och publicerat en rapport om Fredsteknik. Helt nyligen har ett konsortium av 8 industriföretag bildats: Swedish Explosives Risk Reduction Group (SERRG) som ny bytt namn till Disarmament Solutions (DS). Denna kombination av teknik, industri och fred ligger centralt inom det forskningsintresse Teknik och social förändring som jag ägnat mer än 20 år av mitt yrkesliv. Det ska bli intressant att följa och understödja det fortsatta arbetet.

Mänsklig säkerhet

Kring årsskiftet 2014/15 började jag korrespondera med Robert Egnell, som då var gästprofessor vid Georgetown University, D. C., USA. Han hade läst Fred säkerhet försvaroch vi fann där ett gemensamt intresse. Båda önskade vi vidga den svenska debatten om säkerhet, och inte minst belysa frågor där militära medel var verkningslösa eller olämpliga. Begreppet Mänsklig säkerhet täckte relativt väl det som vi avsåg. Vi skrev tillsammans en programförklaring till ett nätmagasin med det namnet, och Robert satsade på en professionell webb-design. Den 11 maj 2015 var vi klara att börja publicering (vi hade också en release på UI i Stockholm). Tillsammans med Sebastian van Baalen (då nyexaminerad Master i Freds- och konfliktkunskap, numera doktorand i detta ämne) publicerade vi sedan – i ganska högt tempo – artiklar om svensk och internationell säkerhetspolitik (med uppehåll under sommaren). Arbetet skapade rika tillfällen att ta kontakt med intressanta personer (i många fall sådana som inte tidigare ”kommit ut” med säkerhetspolitiska analyser eller ståndpunkter). Detta, och inte minst samarbetet med Robert och Sebastian, innebar att det blev en mycket lärorik period av mitt liv. Efter mindre än ett år kände jag mig dock tvungen att avbryta min medverkan. Robert Egnell, som var chefredaktör, hade då tillträtt en befattning med stort ansvar inom Försvarshögskolan (FHS). Två artiklar (den ena av mig, om Gotland, och den andra av Olof Kleberg rörande Nato-debatten) skapade problem inom redaktionen och på FHS, och jag valde då att stiga av.

Nato-utredningen

Från starten av arbetet med Fred säkerhet försvar2012 till lanseringen under våren 2014 hade en stor klimatförändring i den svenska debatten ägt rum. Den uppmärksammade intervjun med ÖB Sverker Göransson (”en-veckas-försvaret”) på nyåret 2013 och Rysslands annektering av Krim våren 2014 var två avgörande faktorer. De ledde till en helt förändrad försvarsdoktrin som följdes av beslut i juni 2015 om upprustning av den svenska Försvarsmakten (26 miljarder över en 5-årsperiod). I takt med dessa förändringar höjdes tonläget. Kontrasterna mellan olika synsätt blev skarpare. Samtidigt stod det klart att underlaget för en allsidig och rättvisande debatt i säkerhetspolitiska frågor var ofullständigt, ojämnt och delvis starkt vinklat.

I det förändrade diskussionsklimatet från 2013 och framåt aktualiserades inte bara en förstärkning av Försvarsmakten, utan också frågan om svenskt Nato-medlemskap. Detta hade varit en icke-fråga i många år. Riksdagspartierna positionerade sig. Frågan fick särskilt skarpa konturer genom det s k Värdlandsavtalet, som undertecknades i september 2014, och som avsåg att underlätta militär samverkan mellan Sverige och Nato. Det skulle behandlas av riksdagen ett och ett halvt år senare. Parallellt krävde partier som sympatiserade med Nato-medlemskap att regeringen skulle tillsätta en utredning om saken. Eftersom tillsättandet av en offentlig utredning, enligt en stark svensk praxis, signalerar en ändring av politiken (i detta fall av Sveriges alliansfrihet) avvisade regeringen Löfvén detta krav.

Att det trots allt fanns behov av en utredning (och en nisch!) insåg bl a regissören Stina Oscarsson och f d biståndsminister Pierre Schori. De sammankallade en utredningsgrupp på försommaren 2015. Det var ju inte precis någon hemlighet att denna skulle bestå av personer som var kritiska till Nato. Utöver Oscarson och Schori var det Hans Blix, Sven Hirdman, Rolf Ekeus och Linda Åkerström (Svenska Freds).

Jag tillfrågades om att bli sekreterare, och accepterade under förutsättning att det skulle bli en ”riktig” utredning, ungefär som en SOU, inte en kortare broschyr eller pamflett. Så blev också beslutet. Daniel Finnbogason, Master i freds- och konfliktstudier från Uppsala, rekryterades som biträdande sekreterare. Allt sekretariatsarbete utfördes på ideell basis. Efter en intensiv arbetsperiod, med många sammanträden, förelåg en färdig utredning i slutet av november 2015. Den processades snabbt och elegant till en bok på 220 sidor av vår förläggare Henrik Celander, och kunde släppas i januari 2016. Samarbetet med ledamöterna var genomgående konstruktivt, men vem som helst kan räkna ut att det är rätt krävande att få fram ett resultat tillsammans med en sådan grupp av viljestarka personer, med olika partipolitiska och professionella bakgrunder. Slutresultatet fick genomgående goda omdömen, även från många som inte delade våra slutsatser. Detta berodde säkert till stor del på att vi skilde de rent utredande avsnitten (kap 1-12) från de resonerande slutsatserna (kap 13). Värdlandsavtalet godkändes dock av riksdagen under våren 2016. Genomslaget i övrigt är svårt för mig att bedöma, men boken har sålts i nära 1600 ex (de allra flesta under 2016).

Avspänning och vänskapliga förbindelser: Ryssland i fokus

I sin mest kompakta form var Nato-utredningens slutsats att avspänningbör väga tyngre än avskräckning:

Vi anser således att säkerhetspolitiska skäl på ett avgörande sätt talar emot svenskt medlemskap i Nato och föreslår en bred satsning på avspänningsåtgärder (sid 203).

Men innebörden i ”avspänningsåtgärder” är inte kristallklar. Flera av mina kolleger i utredningen tänkte i första hand på diplomatiska och politiska kontakter. Sådana förekom ju även under Sovjettiden med viss regelbundenhet. Men det gäller mycket annat också. Det blev dock uppenbart att det inte fanns några genomtänkta och detaljerade planer för sådana åtgärder, särskilt inte om man jämför med dem som gäller (militär) avskräckning. Till skillnad mot åren 2012-2013 (då Fred säkerhet försvarmed sina allmänna rekommendationer om Alternativ skrevs) stod det nu klart att Ryssland pekas ut som (den ende) fienden. Adressaten för eventuella avspänningsåtgärder är därför tydlig.

Det framstod alltså som viktigt att utveckla vad som kunde menas med avspänning gentemot Ryssland, och vilka åtgärder som kunde bli aktuella. Jag uppfattade detta till stora delar som en personlig utmaning (”inte bara snacka …”). Det kan delvis bero på att jag tidigare ägnat ett par år (1959, 1968-1972) åt frågor som rör försvarets planering. Där fick jag klart för mig hur viktigt det är med ambitiös och framåtsyftande planeringav viktiga samhällsfunktioner (vilket också fick en fortsättning 1971-1980 i mitt arbete med framtidsstudier).

Den studie som så småningom skulle publiceras i boken Grannlaga, kontakter med ryssar och Ryssland (2017) (265 sid) hade inte bara Fred säkerhet försvar och Nato-utredningen som bakgrund utan också FN-stadgans artikel 1.2 (”att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser…”). Arbetet inleddes i maj 2016. Jag hade återigen den stora turen att få hjälp av en välutbildad och engagerad ung person: Viktor Sundman, rysktalande och med kandidatexamen i bl a freds- och konfliktkunskap från Uppsala. (Viktor övergick i september 2017 till en tjänst vid Svenska FN-förbundet.) Vi gick igenom en rad områden där samarbete – professionellt och folk-till folk – existerade och/eller kunde byggas ut. En viktig bakgrund var det ”stöd till reformprocessen i Ryssland” som pågick 1991-2008 och dokumenterats i en Sida-rapport av Krister Eduards (2009). Många spår av detta stöd fanns kvar, tillsammans med starka beklaganden över att det avbrutits.

Kontakter mellan medborgare

Områden som behandlas i Grannlagaär bl a miljösamarbete i Östersjön, samverkan i Barentsregionen, student- och forskarutbyten, kunskaper om Ryssland och i ryska språket, kulturfrämjande, vänortsutbyten, turism, myndighetssamverkan, massmedia och samverkan mellan civilsamhällets organisationer (CSO). Från mina utgångspunkter är den sista punkten central. Det är djupt beklagligt att ryska myndigheter för närvarande är misstänksamma och ställer till svårigheter.

Givetvis gjordes detta inte i ett vacuum, snarare tvärt om. Ett stort antal människor inom organisationer, akademi och civilsamhälle lämnade generöst uppgifter och synpunkter till vår genomgång: listan över dessa upptar drygt tre trycksidor i boken. Parallellt gjordes en undersökning av kyrkliga och ekumeniska kontakter mellan Ryssland och Sverige. För detta skapades ett tillfälligt nätverk, Fredens väg, av kyrkliga och ekumeniska organisationer. Arbetet avrapporterades i Vänskapliga förbindelser (2017) författad av Helena Höij och behandlades vid ett arbetsseminarium i maj 2017. En särskild roll spelade OSSE-nätverket, med dess vice ordförande Olof Kleberg och ordförande Anders Bjurner som drivande. Nätverket ordnade redan i mars 2016 ett offentligt seminarium i ämnet, och ännu ett i mars 2017. OSSE-nätverket samverkade med mig, Fredens väg och studieförbundet Bilda i ett arbetsseminarium den 10 maj 2017 (samma dag som boken kom från trycket!). Rapporten finns här.

Eftersom frågeställningen hade internationellt intresse, skrev jag också en kompakt version (60 sid) av boken på engelska: Friendly relations. Cooperation and dialogue between Russians and Swedes (2017). Denna skrift kom bl a till användning i en gemensam arbetskonferens mellan ryska, svenska och tyska Pugwash som hölls i Stockholm 5-6 februari 2018.

Rysslands folk är inte våra fiender

Boken Grannlaga har fått god spridning (500 ex är snart slutsålda) till bibliotek, nyckelpersoner och andra intresserade, och fått genomgående positiva kommentarer. Några smädelser, av typ ”farligt godtrogen” eller ”gå Putins ärenden” har förekommit på Twitter och Facebook, men inte särskilt många. Mer bekymmersamt är att den hisnande överbetoningen av säkerhetspolitikens militäradimension består och snarast förstärkts. Min tolkning är att det många politiker och en del debattörer och opinionsbildare under en tid har haft som överordnat mål att ”prata upp” försvarsanslaget. I detta passar tillitsskapande åtgärder och samarbete inte särskilt väl in. Å andra sidan har många aktörer i kyrkor och andra delar av civilsamhället visat intresse för frågeställningen. Många har insett att det är angeläget att skilja mellan vänskapliga förbindelser folk-till-folk och de mer problematiska relationerna mellan stater. På sikt kommer samarbete och möten mellan människor även att påverka ”säkerhetsläget”.

Kärnvapen

Under arbetet med Nato-utredningen spelade det givetvis stor roll att Nato är en militärallians som bygger på möjligheten att använda kärnvapen. För några av ledamöterna skulle enbart detta faktum räckt för att avvisa svenskt medlemskap, och det blev i varje fall ett av våra starka argument. Mitt eget medvetna avståndstagande från kärnvapen (svenska och andra) går långt tillbaka i tiden. När föreningen Svenska Ingenjörer mot kärnvapen bildades 1982 var det naturligt för mig att bli medlem. Ordförande var under många år överingenjör Sven Hellman, en framstående försvarsanalytiker som varit min chef på FOA P (1968-72). Jag har i närtid följt upp detta genom någorlunda aktiva medlemskap dels i Svenska Läkare mot kärnvapens (SLMK) Vetenskapliga råd, dels i styrelsen för Svenska Pugwash.

Några egna insatser inom området har jag inte gjort, med ett undantag. Påståendet att det skulle vara förbjudet enligt svensk lag att föra in kärnvapen i landet hade spritts under debatten om värdlandsavtalet (se ovan), av bland andra försvarsministern. Detta påstående var felaktigt. Därför gjorde jag tillsammans med tre kolleger bakgrunds-research och publicerade korrekta fakta (samt förslag om att det bordevara förbjudet) i DN den 2 maj 2016.

Sedan bland andra läkare från hela världen och organisationen ICAN (som tilldelades Nobels fredspris 2017) gjort effektiva och energiska insatser för att påminna om kärnvapnens förödande humanitära konsekvenser har ett totalt förbud blivit aktuellt. En fördragstext med denna innebörd fastställdes inom FN den 7 juli 2017 av 123 länder.  Läkare mot kärnvapen, Pugwash, ICAN liksom kyrkor, humanitära organisationer och framstående medborgare har uttalat sig för att Sverige bör ratificera fördraget. Den svenska regeringen har tillsatt en utredning; om Sverige till slut kommer att ratificera fördraget är alltså en öppen fråga.

Svensk säkerhetspolitik för fred

I Kristna fredsrörelsen har jag varit medlem sedan 1970-talet. Margareta har varit både generalsekreterare och ordförande. Rörelsens nuvarande generalsekreterare Lotta Sjöström Becker tog kontakt med mig i november 2017, eftersom KrF avsåg att stärka sin kompetens och påverkan på svensk säkerhetspolitik. Jag har skrivit ett material (45 sid. plus 20 sid. noter) som har diskuterats inom rörelsen och med närstående organisationer. Den publicerades strax efter midsommar 2018 och finns att ladda ner här.

Slutord

Detta varit en lärorik resa. Jag har fått tillfälle att ta in nya fakta, genomskåda samband, samtala med många intressanta personer och bli bekant med nya miljöer.

En bonus har varit att få arbeta nära Margareta och hennes livsintresse: fredliga relationer och ickevåld. Hon är idérik och kunnig och drivs av ett starkt engagemang. Vi tänker inte likadant, men har samma utgångspunkter och samma mål. Den här resan har vi gjort tillsammans. Av olika skäl riktar jag nu blicken åt andra håll, men glömmer inte det jag har sett. Resan är inte slut än.

Sannolikhet och försvarsplanering

Detta är en något redigerad version av en debattartikel, publicerad i Svenska Dagbladet den 29 jan 2018.

Om sannolikhet

Det finns starka skäl att påminna i försvarsdebatten om Tage Danielssons Harrisburg-monolog från 1979. ”Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler ….det som hände i Harrisburg kan inte hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.”

Seriös forskning, både före och efter Harrisburg, har påvisat att det är olämpligt att använda sannolikhetsbegrepp för sällsynta händelser med stora konsekvenser: kärnkraftsolyckor, jordbävningar, krig. Där måste man tänka på annat sätt, och väga in teknik, psykologi, etik och språk. Jag menar därför att de som hävdar att försvarsplaneringen behöver en annan och mer logisk grundval (bland andra den nyligen sparkade generalen Brännström). Sannolikhetsresonemang är olämpliga i försvarsplaneringen, och därmed också för säkerhetspolitiska beslut. Sannolikhetsläran är en kraftfull vetenskap, som framför allt kan belysa återkommande händelser, som hasardspel, trafikolyckor eller epidemier. Men för ”krig” passar den dåligt.

Att allvarliga beslut om säkerhet och försvarskostnader baseras på ”gissningar om sannolikhet” är allvarligt av flera skäl. Ett sådant är att de frestar till ett schackrande med begrepp som saknar innehåll. Eftersom de saknar innehåll kan de, beroende på ”debattklimat” och annat skifta snabbt och helt omotiverat över tid. De båda i samband med Folk och försvars rikskonferens (Sälen januari 2018) på nytt omstridda formuleringarna (”kan inte uteslutas”, ”osannolikt”) är som teoretiska påståenden logiskt likvärdiga, men också tomma på empiriskt innehåll. Tydligen har Försvarsberedningen, trots detta, ”i veckor förhandlat om dem” vilket – harmset men något dumdristigt – offentligt avslöjats av KD:s Mikael Oskarsson. Ännu allvarligare är två andra konsekvenser: bristen på långsiktighet och behovet av fiendebilder.

Försvar är ett långsiktigt åtagande

Sedan tidigt 1950-tal är det erkänt att försvarssektorn behöver en lång planeringshorisont. Stridsflygplan projekteras och konstrueras under 10-15 år, och ska sedan användas i ytterligare 20. Värnpliktiga och annan personal utbildas för att passa in i organisationen minst 20 år framåt. Och så vidare. Om detta ska fungera (och t ex flyget inte ska bli en gökunge i det försvarsekonomiska boet) behövs konsekvent långsiktigt tänkande: inom försvaret heter detta perspektivplanering. Denna har ansetts förebildlig för andra sektorer, men har under senare tid förlorat i betydelse.

Generallöjtnant Johan Kihl, som var chef för strategiavdelningen i mitten av 1990-talet, insåg att det kalla kriget var över, och något borde göras för att Försvarsmakten inte bara skulle tyna bort. Då anknöt han till den nämnda planeringstraditionen, vilket ledde till fyra professionellt välgjorda perspektivplanerapporter. Försvarsmaktsidé 2020. Men det var inte alla utan bara några av tankarna från Kihl, Michael Moore m fl  (som ”time-out” från territorialförsvaret och utlandsinsatser) som fick genomslag, möjligen beroende på att detta omtänkande genomförde i en liten grupp, utan bred förankring i organisationen eller forskningen. Kihl lämnade sin befattning 2004, endast 58 år gammal.

I relationen mellan stater och krigsmakter kan överraskande händelser inte uteslutas, och just därför (något paradoxalt!) krävs stabilitet i den långsiktiga planeringen. I sstället för gissningar om sannolikheter måste den utgå från potentiella angripares och allierades förmåga. Under den tid då perspektivplaneringen var en ryggrad i försvarsbesluten var regelmässigt angreppsfall och krigsspel hemliga. Resultaten kunde framstå som totalt nedslående eftersom en angripare, som Sovjetunionen, alltid kunde nå sitt mål genom att sätta in tillräckligt stora resurser. (Jämför nästa stycke!)

Fiendebilder och alarmism

Så länge försvarets utformning och finansiering bygger på återkommande sannolikhetsbedömningar kan sådana växla över månader, till och med veckor (som det aktuella bråket om ”osannolikt”, ”inte uteslutas” osv visar). Det är ett slags kvartalsalarmism som har spritt sig, och som exempelvis kan uttolkas så att vi omedelbart måste beväpna Gotland. Detta skickar fel signaler både till organisationen och till allmänheten. Det betyder nämligen att försvarsanslagen måste motiveras av kortsiktiga hot, snarare än långsiktig beredskap. Den aktuella försvarsdiskussionen tycks bygga på ”logiken”: högre sannolikhet för krig, alltså högre försvarsanslag. Det finns därför incitament för att framställa krigsrisken som hög, och då behöver man också peka på en aggressiv och krigslysten fiende. Jag har följt svensk försvarsdebatt (inklusive Nato-frågan) ganska noga i 7 år, och vill påstå att den till 90 % har handlat om att prata upp försvarsanslaget genom att måla upp militära hot från Ryssland, och endast till liten del fokuserat verklig säkerhet. Det finns många exempel; jag väljer ett.

Vid ett välbesökt seminarium i Riksdagshuset under 2017, organiserat av Folk och Försvar tillsammans med KD, föreläste generalmajor Karlis Neretnieks (ledamot av Krigsvetenskapsakademin, dessutom författare till KD:s säkerhetspolitiska program). I ett mönstergillt klart och välformulerat föredrag på 12 minuter förklarade generalen i detalj hur Ryssland på mindre än 12 timmar skulle kunna skaffa sig militär kontroll över Gotland och huvuddelen av Sydsverige, utan att den svenska Försvarsmakten skulle kunna göra något som helst åt det. Detta dystra budskap hälsades inte, som man skulle tro, med skrämd tystnad, utan med rungande applåder. En stund senare fick samme general möjligheten att argumentera för 50 % högre anslag till Försvarsmakten, och då blev bifallet om möjligt ändå större. ”Das war also des Pudels kern!” (Goethe: Faust).

Det är legitimt att argumentera för ett starkt försvar, men det är både olämpligt och kontraproduktivt att detta sker genom ensidiga och överdrivna fiendebilder. Sådana skapar oro snarare än beslutsamhet i befolkningen., splittrar opinionen och försämrar de allmänpolitiska relationerna till våra grannländer, särskilt Ryssland.

Finns det en lösning?

Jag tror att utvecklingen i hela Europa på sikt kan gå samma väg som i Norden – och EU. Samarbete i stället för konfrontation, diplomati och handel i stället för vapenhot och sanktioner. Ett stadium på vägen dit är kanske det som den amerikanske historikern James J Sheehan beskriver i sin bok Where have all the soldiers gone? (Houghton Mifflin Harcourt 2008). Länderna i Västeuropa har blivit ”civila”. De har ”behållit förmågan att föra krig, men förlorat allt intresse för att göra det.”

På medellång sikt och så länge en majoritet i vårt land anser att vi behöver ett militärt försvar ska detta vara väl utformat och rimligt finansierat. Då duger inte sannolikhetslogiken. På den punkten har Tage Danielsson liksom general Brännström och hans kolleger rätt, medan ÖB och flertalet försvarspolitiker har fel. Det bästa vore ett stort samförstånd (”fredsavtal”) mellan de flesta riksdagspartierna och Försvarsmakten, plus opinionsledare som Krigsvetenskapsakademin och Folk och Försvar. (Att övertyga hela svärmen av självutnämnda försvarsbloggare och militär-aktivister blir däremot svårt!).

  • Försvarsmakten åläggs planera långsiktigt och professionellt. Den garanteras säker och stabil finansiering. Kanske kan nivån sättas som en procent-andel av BNP. Så sker ju med biståndet; trots alla olikheter finns ett gemensamt drag, nämligen att behoven är svåra att bedöma, men i en viss mening är hur stora som helst. Underlag i form av angreppsfall, internationella jämförelser osv kan vara till hjälp. Men det är lika bra att erkänna att nivån till slut avgörs av hur mycket vi finner rimligt att betala.
  • Försvarssektorn, från försvarsministern och nedåt, förpliktar sig att inte lägga sig i utrikespolitiken, särskilt gentemot Ryssland. Våra relationer dit är svåra nog ändå, och måste innefatta diplomati, handel, kultur, utbildning, turism, vänorter och mycket annat, plus i dagsläget EU:s sanktioner och hur vi ska förhålla oss till en bekymmersam utveckling av mänskliga rättigheter. Allt detta blir svårare om Försvarssektorn anser sig tvungen att i ett allt högre tonläge framställa Ryssland som allmänt opålitligt och en hotfull fiende. Bättre då göra som Finland: inte mucka gräl i onödan, tänka och handla beslutsamt, föra samtal och söka samarbete.

 

Hög tid att rusta upp våra fredliga Rysslandsrelationer

 

Dagens Arena 21 dec 2017

Det har varit alltför tyst från UD om de fredliga kontakterna med Ryssland. Nu finns beredskapen i civilsamhället för att utveckla dem. Regeringen bör kunna agera snabbt för att förstärka dialog och samarbete, skriver fredskämparna Margareta och Lars Ingelstam.

Den 21 februari i år möttes Rysslands och Sveriges utrikesministrar; det var första gången på två år. Lavrov och Wallström noterade stora meningsmotsättningar, bland annat om Krim och östra Ukraina. Samtidigt kom man överens om att söka förbättra relationerna. Margot Wallström underströk både vid mötet och efteråt ”betydelsen av de mellanfolkliga kontakterna, och att svenska och ryska organisationers samarbete bör underlättas.” Nu har det gått 10 månader. Vad har hänt?

Det är möjligt att arbetet med sådana samarbeten intensifierats inom UD och dess myndigheter i mellantiden, men utåt har vi inte sett så mycket. Under året har 10 nya miljoner avsatts för civila kontakter med Ryssland. Det är svårt att låta bli att jämföra med den upptrappning som – med Rysslands agerande som enda motiv! – skett på försvarsanslaget, som förstärks med cirka 30 000 miljoner under en femårsperiod, för att år 2020 landa på 53 400 miljoner.

Under 17 år, 1991-2008, stödde Sverige ”reformprocessen i Ryssland” med miljardbelopp. Detta avbröts genom beslut 2006, med en snäv tolkning av ”bistånd” – plus onödiga politiska låsningar. Ett betydligt mindre samarbetsprogram, på nivån 100 miljoner per år, har sedan dess varit i funktion. Organisationer i civilsamhället och många enskilda har oroat sig över den ensidiga reaktionen på ”säkerhetsläget”. De har under en tid efterlyst precis det som utrikesministern efterlyser: kontakter folk-till-folk och mellan civila organisationer. Och man behöver inte uppfinna hjulet på nytt: både nuläge och möjligheter är väl genomlysta. Det kunde gå ganska snabbt för UD och regeringen att ta beslut. Det är förvisso en grannlaga, men alls inte omöjlig uppgift.

Här är några exempel.

  • Forskning och åtgärder för att förbättra Östersjöns miljö genomförs sedan många år i nära samverkan (bland annat genom HELCOM och forskningsprogrammet BONUS). Detta ger goda utgångspunkter för djupare samarbete.
  • Främjande av svensk kultur och kulturutbyte sker sedan 25 år med framgång, med Sveriges diplomatiska närvaro i Moskva och Sankt Petersburg som nav. Verksamheten skulle med god verkan kunna tillföras ytterligare 10-20 miljoner.
  • Utbildning av ryska journalister har med framgång bedrivits av FOJO (Linnéuniversitetet) och ett par andra aktörer. Situationen i Ryssland är mycket besvärlig, men utbildningen fungerar som stöd till professionalism och bör kunna byggas ut ytterligare.
  • Svenska institutets Visby-program (som fyllde 20 år häromdagen) har en god tradition och erfarenhet av student- och forskarutbyten. Med skarpa kriterier och betydligt mera pengar kan sådana få stor betydelse.
  • Ett vänortsutbyte med nya förtecken startade i våras, och kompletterar det dryga 10-tal sådana utbyten som redan finns och fungerar.

Fler samarbeten finns och andra skulle kunna skapas; ett stort antal redovisas i de rapporter som nämns i slutet av artikeln.  Men många av dessa lever i dag på sparlåga i brist på resurser. Framför allt borde de få tydlig uppmuntran från politiskt håll. När utrikesministern omsätter sin viljeinriktning i konkreta åtgärder kommer hon att finna god beredskap både i folkrörelsesverige och inom myndigheter och organisationer.

Vid en arbetskonferens i detta ämne i maj 2017 påpekade Anders Bjurner, senior diplomat och ordförande i det svenska OSSE-nätverket, att det nu är viktigt att gå från ord till handling. Vi bör ”utforma konkreta och praktiskt genomförbara förslag för fördjupat samarbete mellan svenskar och ryssar, som kan skapa underlag för regering och riksdag att utforma långsiktigt ekonomiskt stöd till sådant samarbete”. Nu finns underlaget – och en beredskap inom civilsamhället, i kommuner, kyrkor och universitet liksom bland kulturarbetare. Regeringen bör snabbt kunna agera för att förstärka kontakter och samarbete.

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring

Margareta Ingelstam, redaktör, samhällsförändrare.

Underlag:

(1) Lars Ingelstam, med Viktor Sundman: GRANNLAGA. Kontakter med ryssar och Ryssland. Stockholm 2017 (265 sid).

(2) Lars Ingelstam: FRIENDLY RELATIONS. Cooperation and Dialogue Between Russians and Swedes. Stockholm 2017 (60 sid).

(3) Helena Höij: VÄNSKAPLIGA FÖRBINDELSER. En ekumenisk studie om kontakter mellan kyrkor i Ryssland och Sverige. Stockholm: Fredens väg 2017 (48 sid)

(4) Bredda och stärk samarbetet mellan svenskar och ryssar. Rapport från konferens om civilsamhällets möjligheter. Stockholm: OSSE-nätverket 2017 (36 sid).

Alla underlagsrapporterna kan laddas ner från http://pugwash.se alternativt

https://fred.skr.org/samverkan-for-fred/fredens-vag-ryssland/

 

10 miljarder eller 26? Frågor kring försvarsanslaget.

 

Alla politiskt intresserade vet att anslagen till det militära försvaret höjdes genom ett riksdagsbeslut 2015, och att en lång trend av (i reala termer) minskande anslag bröts. De som är lite mer insatta vet också att trendbrottet byggde på en överenskommelse mellan fem partier under våren 2015 (S, MP M, C och KD; V och FP/L stod utanför, av motsatta skäl, och SD fick inte vara med). 10,2 miljarder i ökning över femårsperioden 2016-2020 är den siffra som då angavs och som flitigt citerats, inte minst de senaste dagarna.

När det nu i debatt och nyhetsrapportering hävdas att denna höjning är otillräcklig finns det skäl att gå till källorna. I inriktningspropositionen 2014/15:109 finner man (på sid 9) följande tidsserie över anslaget (i miljarder SEK, avrundade till närmaste 100-tal miljoner):

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    43,3    45,0    46,1    48,3    50,1

När jag med hjälp av min miniräknare tar fram det sammanlagda tillskottet utöver 2015 års nivå, får jag det till 26,3 miljarder. Det är faktiskt mycket mer än de i pressen citerade 10,2: det rör sig om 13 % ökning över hela perioden snarare än 5 %. Kan det handla om inflationsomräkning (som är det normala när man jämför försvarsanslag vid olika tidpunkter)? Nej det kan det inte: vi har numera ingen inflation av betydelse i Sverige.

För att få klarhet återvänder jag till Försvarsdepartementets pressmeddelande 17 april 2015, då fempartiöverenskommelsen var klar. Där finner man motsvarande tidsserie – men med helt andra siffror:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    42,9    44,0    44,5    45,8    46,7

Varför är siffrorna olika? Jag ringde upp en handläggare på Försvarsdepartementet och fick svaret ”det är inget konstigt: pressmeddelandet har belopp i fasta priser och propositionen i löpande priser”. Jaha. Men vänta ett tag: vi har ju ingen inflation i landet så hur kan ett anslag på knappt 47 miljarder räknas upp till över 50 miljarder?

Det finns faktiskt en förklaring till detta, men först ska vi se på en annan tidsserie från pressmeddelandet 17 april. Där redvisas något som kallas ”grundplanering” och ser ut så här:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    41,6    42,1    42,3    43,4    44,2

Om man, på samma sätt som ovan, räknar ihop tillskotten utöver 2015 års nivå får man resultatet 7,1 miljarder (fortfarande i fasta priser, enligt min sagesman på FöD). Här finner man också de tillskott ”ytterligare förstärkning” som enligt samma pressmeddelande förhandlats fram mellan de fem partierna. Dessa tillskott, fördelade på de fem åren, adderas mycket riktigt till det numera välkända beloppet 10,2 miljarder.

Vi har nu fått en förklaring till en del av skillnaden mellan 10,2 miljarder och 26.3. Regeringen hade alltså redan en ”grundplanering” som skulle tillföra 7,1 miljarder (i fasta priser) innan man så att säga förhandlade upp sig med de övriga partierna. Men för att få rätsida på hela skillnaden måste vi återvända till propositionen.

Att siffrorna fortfarande skiljer sig beror alltså på att propositionen (se den första tidsserien ovan) räknar i ”löpande priser”. Men detta betyder inte det som en vanlig läsare först tror, nämligen att de korrigeras för inflation. I detta sammanhang betyder det att de justeras upp med hjälp av ”den årliga försvarsspecifika pris- och löneomräkningen” (sid 9, min kursivering).

Bakom detta uttryck döljer sig ett besvärligt begrepp som heter försvarsprisindex. Detta tar hänsyn till den särskilda kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel. Den ”normala” trenden vad gäller moderna industriprodukter (som bilar, tvättmaskiner och datorer) är att de blir bättre men också billigare över tid. (I sådana branscher är prisutvecklingen långsammare än genomsnittet i ekonomin, räknad på konsumentprisindex, KPI). För försvarsmateriel tycks trenden i stället vara att sådan visserligen blir ”bättre” men också dyrare över tid. Därför används ett annat index för försvarssektorn än för till exempel forskning, utbildning eller vård. Att detta är kontroversiellt även i fackkretsar är inget att förvåna sig över, eftersom den ger stora utslag i de faktiska anslagen. Om detta index tvistar försvarsekonomer med andra ekonomer, och försvarsministrar med finansministrar. Det är värt att notera att denna indexuppräkning inte enbart betyder mera pengar för samma sak (prisinflation), utan också innehåller betalning för förbättrad prestanda.

När detta är sagt kan den sista pusselbiten läggas. Med hjälp av ”försvarsspecifik pris- och löneomräkning” adderas ytterligare 9,0 miljarder till anslaget. Utöver ”grundnivån” 41,3 miljarder per år (206,5 miljarder under femårsperioden) kommer alltså ett tillskott på 26,3 miljarder, fördelade på följande sätt:

”Grundplanering”                 +7,1

Fempartiöverenskommelsen           +10,2

Uppräkning/försvarsprisindex       +9,0

Summa tillskott                     +26,3

Jag tänker inte här redovisa någon egen åsikt om tillskotten till det militära försvaret är rimliga eller tillräckliga: det är en fråga som innefattar både värderingar och professionella bedömningar. Men det bör göras klart att det handlar om en betydligt större summa än den som anförs i debatten. De medel som enligt ovan kommer att tillföras försvarsmakten ”extra” under de närmaste åren är faktiskt ”riktiga pengar” (med undantag av 1,7 miljarder som går till arbetsgivaravgifter och höjda hyror). Det är den summan som ska vägas mot övriga behov i samhället, innefattande möjliga satsningar på andra sätt att hantera det försämrade säkerhetspolitiska läget: förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.

Varför summan 10,2 miljarder används i debatt och rapportering, i stället för 26,3 (eller möjligen 17,3) har jag inget svar på. Bristande transparens kan vara ett skäl. En centralt placerad politiker sa till mig: ”jag tror inte att vi har blivit lurade”.  Det tror inte jag heller. Men det kan finnas – ganska olika! – politiska bevekelsegrunder för att vinkla bilden. Det är ett demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på ett bättre sätt.

Till Peter Wolodarski: Varför denna konventionella och okunniga militarism?

Detta skrivs med anledning av Peter Wolodarskis Söndagskrönika 12 april 2015. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”.

Det är frestande att om Wolodarski säga ungefär det (typ ”hotellfyllo”) som hans kollega Erik Helmersson skrev om Jan Guillou (DN 9 april).

Det som berör mig illa är den självklarhet med vilken Wolodarski hänvisar till enbart militära medel i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. Dessutom behöver man lägga till rätta en delvis felaktig historieskrivning och missförstånd vad gäller planering.

Fråga 1: Fanns det år 2006 skäl att upprusta Sverige militärt med hänvisning till Ryssland?

1 En omsvängning skedde mycket riktigt i Ryssland under 2000-talets första år. En något vacklande färd mot demokrati avlöstes av tydligare antidemokratiska tendenser och begynnande storrysk retorik.

2 Ryssland hade efter Sovjetunionens fall förblivit en militärstat (i kontrast till civil stat, ett begrepp som den amerikanske historikern James J. Sheehan effektivt utvecklat), men den ryska militärapparaten (trupper, utrustning och industri) befann sig efter mer än 10 års vanskötsel i bedrövligt skick.

3 Totalförsvarets forskningsinstitut FOI publicerade 2011 en mycket ambitiös rapport Rysslands militära förmåga i ett tioårsperspektiv. ”Under de närmaste 2-5 åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor att fortsatt befinna sig ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga gå ned under en övergångsperiod.”

4 Vid ett möte på Folk och Försvar 14 mars 2013 presenterade den ryske generalen Evgeny Ilyin Rysslands militärreform. Johan Norberg från FOI och generalmajor Dennis Gyllensporre från Försvarsmakten kommenterade. En vänligt kollegial anda rådde, och några aggressiva avsikter varken framkom eller antyddes. Ilyin framhöll flera gånger att den ryska militärreformen till stora delar hade ”sociala motiv”.

Min slutsats: Det är möjligt att FOI-forskarna, panelen på Folk och Försvar och undertecknad borde tolkat fakta om Ryssland på ett annat sätt. Men det verkar lite övermaga av DN:s chefredaktör att hudflänga stats- och finansministrarna för att de inte – dessutom 5 eller 7 år tidigare! – borde rustat upp Sverige med hänvisning till Rysslands militära hot.

Fråga 2: Har försvaret verkligen rustats ner och är det i så fall ”politikerna” som har bestämt det?

1 Den stora kursomläggningen efter Berlinmurens fall gjordes på initiativ av Försvarsmaktens strategiavdelning, under ledning av generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore. Den lades fast i ett par dokument som hette Försvarsmaktsidé 2020 (FMI, 1997-2001). Inriktningen fick politisk accept genom flera regeringsbeslut och Försvarsberedningar.

2 Förutom en allmän modernisering – med mera IT – riktade man in sig på internationella operationer. Detta blev möjligt då Försvarsmakten kunde ta en ”time-out” (general Kihls numera berömda uttryck) från sina traditionella uppgifter att försvara territoriet.

3 Någon drastisk nedskärning kom aldrig till stånd, utan försvarsanslagen låg under många år på ungefär samma köpkraftsnivå. Internt kändes det säkert som åtstramning, eftersom militär hårdvara ökar snabbare i pris än civila produkter. General Moore manade i en intervju 2005 sina kolleger att vara glada åt de belopp de faktiskt fått behålla. Moore blev senare departementsråd med ansvar för hela försvarsmaktsanslaget, och innehade denna befattning ända till hösten 2013.

4 Wolodarski har säkert rätt i att de – verkliga eller upplevda – besparingarna inom Försvarsmakten hanterades klantigt av alliansregeringen. Men belopp och ramar hade fastlagts i politisk enighet. Mikael Odenberg var i sin fulla rätt att kritisera proceduren, däremot knappast att plussa på penningsummorna.

5 En intressant förändring inträdde som konsekvens av försvarsbeslutet och Inriktningspropositionen 2009. Då sattes ”tillgänglighet” upp som ett starkt kriterium. Plötsligt gick det att räkna ut vad det skulle kosta att ställa upp med förband av olika slag inom 24 timmar, en vecka eller tre månader. En ny fast grund för Försvarsmaktens kostnadsberäkningar hade lagts, men den var faktiskt helt oberoende av om nya hot hade upptäckts eller uppstått. (Detta resonemang användes för att motivera högre anslag till Försvarsmakten, redan innan den ryska björnen på allvar hade trätt in på scenen.) Jag har skäl att tro att hjärnan bakom denna nya ordning var generallöjtnant Jan Salestrand, en mycket skicklig militär planerare som då var ÖB:s stabschef och numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist.

Min slutsats: Den historiska processen efter 1990 är intressant och sätter fortfarande sina spår. Man kan hävda att FMI innebar en alltför drastisk omställning. Detta är nog den allmänna (om än något efterkloka) mening som dominerar inom Försvarsmakten i dag. Det är också fullt tillåtet att hävda att försvarsanslagen borde räknats upp snarare än drabbas av långsam pyspunka (men då behövs andra argument än hänvisning till det ryska hotet, se ovan!)

En enda tanke?

Den enda av Wolodarskis väldiga rundpallar mot Reinfeldt och Borg som träffar prick gäller det klumpiga genomförandet av beslutade besparingar. Om detta vore allt skulle denna söndagskrönika inte vara så mycket att bråka om.

Men det finns en allvarligare undertext. Wolodarski gör gällande att man redan före alliansregeringens tillträde 2006 – men senast då – borde stärkt den militära förmågan. Jag har visat att det vid den tidpunkten saknades starka skäl för att göra just detta. Men det fanns starka skäl för ett annat slag av politiskt agerande.

En viktig men i dag inte särskilt känd politisk prioritet under 1990-talet var att söka skapa samarbete och förtroende i Östersjöområdet. Det gällde de nyligen självständiga baltiska staterna, men också Ryssland. Med Ryssland började umgänget bli lite motigt efter sekelskiftet. I stället för att öka ansträngningarna (och pengarna!) så drog man sig i huvudsak tillbaka. Utrikesminister Carl Bildt, som av Wolodarski framställs som en potentiell men maktlös (!) räddare ur eländet, övergick till att tävla med sina europeiska kolleger i smädliga uttalanden om rysk politik. De fiendebilder som Rysslands ledare började måla upp, kvitterades raskt av svenska politiker och svenska media med samma slags bilder av Ryssland.

Men om faran ligger i att den demokratiska utvecklingen i Ryssland försämras (som FOI konstaterade 2005) – finns det då inte något mer intelligent och konstruktivt vi kan ta oss för än att skeppa stridsvagnar till Gotland? Det senare är kanske inte helt meningslöst, men riskerar att tränga ut sådant som faktiskt skulle kunna förbättra säkerhet och samarbete.

Det är den passiva och konventionella utrikespolitiska hållningen under denna tid som förtjänar kritik. Samtidigt är det både genant och sorgligt att en inflytelserik opinionsbildares enda reaktion på konflikter och motsättningar är att reflexmässigt ropa på militär upprustning.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring. F d planeringsforskare vid FOA

Mail: lars@ingelstam.se

Fredsteknik: säkerhetspolitik med kommersiellt mervärde

Det finns en oerhörd mängd vapen, ammunition och sprängmedel runt om i världen. Många av dem är olagligt åtkomna och kommer lätt i händerna på skurkstater, krigsherrar och brottslingar. Denna aspekt på den globala spridningen av krigsmateriel är värd ökad uppmärksamhet. Ofta är vapen och ammunition lagrade på osäkra sätt, och märkning eller ursprungsbeteckningar saknas ofta eller har avlägsnats. Det finns över hela världen stora mängder vapen, ammunition och sprängmedel som skulle behöva förstöras eller konverteras, helst på ett miljövänligt sätt. Allt detta ger allvarliga säkerhetsproblem i många länder och regioner, och kan försvåra eller helt omöjliggöra en normal funktion hos samhället. Problemen kan bara lösas genom ett batteri av åtgärder: kontroll, övervakning, uppspårning för upptäckt, säker ursprungsmärkning och lagring, destruktion och återvinning.

Jag syftar här i huvudsak på konventionella vapen och sprängmedel, men det finns ju en likartad problematik också kring kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära vapen. Sverige har goda förutsättningar att här göra en stor internationell insats. Det finns i Sverige företag och personer med en internationellt respekterad kompetens inom dessa olika områden. Resurserna har till stora delar byggts upp utgående från vapenindustrin (som Bofors) och inom försvarsforskningen (FOA/FOI).

Det finns också en intressant historisk parallell. År 1968 (i realiteten några år tidigare) togs beslut att avstå från svenska kärnvapen. Ett inte obetydligt antal forskare hade byggt upp kompetens för kärnvapenutveckling. De kunde nu ”konverteras” från att vara vapenkonstruktörer till att bli världens kanske främsta nedrustningsteam och medverkade i Genève från 1962 och framåt. Några är namngivna i Alva Myrdals bok Spelet om nedrustningen (1976): Jan Prawitz, Johan Lundin, Lars-Erik Tammelin, Ulf Ericsson. Sådant finns det fortfarande behov av: FOI får ett årligt anslag för att bibehålla kompetens som kan vara stöd för svenska insatser för kärnvapennedrustning.

Vad gäller konventionella vapen, ammunition och annat ”krigsskrot” är behoven – som nämnts ovan – mycket stora. Problemen är kända men förblir till stora delar olösta. Det är inte överraskande att de största problemen finns i fattiga s k ”post-konflikt”-länder. Sveriges numera största biståndsland Afghanistan ger tydliga och delvis hjärtskärande exempel på detta.

Inom FN har området uppmärksammats, erkänts och förankrats på flera olika sätt. Jag vill särskilt peka på International Ammunition Technical Guidelines (IATG, inom UNODA) som även Sverige har anslutit sig till. Det humanitära initiativet UNMAS koncentreras till minhantering, som är det mest uppmärksammade delområdet. Men sådant som klustervapen, oexploderad ammunition (OXA) och ”hemmagjorda” bomber (IED) måste också tas med i bilden.

Svensk expertis har deltagit i flera internationella insatser. Genom dessa har bland annat personal från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och från Försvarsmaktens särskilda enhet SWEDEC (Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, beläget i Eksjö) medverkat och kunnat pröva och utveckla sin kompetens.

De svenska företag som etablerats inom området, i stor utsträckning som avknoppningar från storföretag inom vapen, ammunition och detonik, har nått framgångar inom områden som:

  • Miljövänlig destruktion av sprängmedel och ammunition
  • Inbrotts- och detonationssäker förvaring av ammunition och vapen
  • Destruktion av kemiska vapen
  • Demilitarisering: upptäckt och destruktion av vapen, OXA, mm
  • Enkla, mobila förråd
  • Märkning av vapen, för att möjliggöra kontroll och spårning

Marknaderna är i huvudsak internationella: kunderna är stater, polis, försvarsmakter, säkerhetsbolag, humanitära organisationer… Däremot är den svenska hemmamarknaden för sådana produkter och tjänster relativt begränsad.

Jag har under det senaste året lärt mig mycket om området och blivit övertygad om att det är mycket angeläget att satsa på. Sverige har en respekterad ställning som expertland och biståndsgivare inom näraliggande områden. Vi har en väl utvecklad administration för att ställa experter till förfogande för internationella uppdrag.

Varför har då inte Sverige redan gått in stort för att satsa på detta område och ta till vara och utveckla den kompetens som finns i vårt land? Inriktningen stämmer klockrent med svensk säkerhetspolitik (se Vägval i en globaliserad värld, Ds 2013:33). Uppbackningen av FN-arbetet är korrekt, men knappast mer. Biståndsorganisationen gör vad den ska, i konkreta fall.

Ett problem kan vara att det inte är kristallklart vem som bör ha ansvaret. Myndigheterna MSB och Försvarsmakten/SWEDEC ligger under Försvarsdepartementet, men uppgifterna är inte försvarspolitiska i vanlig mening. Inom biståndet (UD och Sida) dyker problemen upp, men eftersom de snarare hör till säkerhetspolitiken är det inte klart vem som ska ta slutligt ansvar. Och gång på gång får jag höra att det inte är en svensk linje att ”gynna” svensk industri!

Men visst gynnas svensk industri, nämligen den som producerar krigsmateriel. Den domineras av fyra företag (tre av dem utlandsägda) och dessa får på många olika sätt hjälp och stöd från statsmakten. De får utvecklingsuppdrag från FMV. Deras export gynnas av generösa tolkningar av regelverket/exportförbudet. Exporten stöds av en särskild myndighet (FXM) och får ständig draghjälp av ambassader, regeringsdelegationer – och kungahuset! Alla jag talat med erkänner i princip att fredsteknik svarar mot ett samhällsintresse: internationellt och i vårt närområde. Därför borde ”samhället” kunna ta sig samman och satsa ordentligt på denna som ett verksamt bidrag till en säkrare och fredligare värld.

Bromma 19 febr 2015
Lars Ingelstam

Politiska provokationer och makten över agendan

Ett antal terrorister mördar anställda på den franska satirtidskriften Charlie Hebdo. Omedelbart rycker en samlad opinion: journalister, politiker och en indignerad allmänhet ut till yttrandefrihetens försvar.

Det är riktigt att det var yttrandefriheten – visserligen i en mycket speciell mening – som angreps och detta måste ha varit angriparnas avsikt. Men på vilket sätt skulle denna händelse ha ändrat vår syn på yttrandefrihet? Var det så att ”vi” inte hade varit tillräckligt uppmärksamma på satirens nytta och nödvändighet? Eller trodde ”vi” att massakern i Paris skulle kunna leda till självcensur och hukande? Eller gav ”vi” till och med angriparna lite rätt, i den meningen att man borde vara mer empatisk och hänsynsfull mot människors religiösa övertygelser?

Alla dessa frågor är rimliga. Men varför skulle vi låta dessa förbrytare bestämma vad vi borde intressera oss för? Jag påstår inte att detta är ointressant, men jag ifrågasätter varför ett gäng extremister och våldsverkare ska få bestämma vad vi ska diskutera. Genom sina dåd lyckas de få precis den uppmärksamhet som de önskar. Den är visserligen negativ men de har lyckats erövra makten över agendan.

De förfärliga händelserna i Paris kan inte nonchaleras. Men borde inte den första tanken ha varit att det är fel att ta livet av personer vilkas åsikter man inte gillar? Det är en skarp hållning, men det är där som den första demarkationslinjen mot barbariet måste dras. Om udden då riktas inte bara mot extrema islamister, Saudi-Arabien och Kina utan också mot USA får det vara så.

I en konventionell analys av världen och dess konflikter är det viktigaste att ”vinna” över en motståndare. Men nutidens konflikter handlar allt mer om ”hearts and minds” – det vill säga hur vi tänker, känner och diskuterar i våra samhällen. Då måste en annan dimension sättas före.

Den 11 september 2001 hade USA:s president George W Bush ungefär två timmar på sig för att formulera ett svar på de terrorangrepp som dödat 3 000 personer. Han valde att motta detta som en krigsförklaring, och i sin tur förklara krig mot terrorismen (krig som vid det här laget torde ha krävt minst 120 000 civila dödsoffer).

Han kunde ha sagt något som att detta är inte vårt sätt att bedriva internationell politik. Vi tror på samtal, problemlösning, bistånd, diplomati – och militär intervention som en sista utväg. Men vi accepterar inte att våld och terrorhandlingar ska styra vårt sätt att tänka. Jag tror att John F Kennedy skulle ha svarat ungefär så, och senare uttalade sig Tony Blair (utan att direkt polemisera mot USA) i sådana termer. Vi kan behöva ta till drastiska grepp för att skydda oss, men kommer inte att låta andra bestämma hur vi ska tänka.

Under det kalla krigets tid var den allmänna bilden att Sovjetunionen eftersträvade både ideologisk och ekonomisk kontroll över sin maktsfär. Om Sverige skulle hamna inom denna stod hela vår samhällssyn på spel. Vårt motstånd byggde på att främmande makt avsåg att förstöra vår demokrati och vårt fria val av livsform. Detta var en sund och riktig hållning. Alla demokratiska krafter i Sverige var överens om att det var vår egen agenda som gällde och var värd att försvaras.

Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott reviderades Sveriges politik. Det lades större tonvikt på militär avspänning, internationella fredsinsatser (både diplomatiska och väpnade), fortsatt högt bistånd, ekonomiskt och politiskt samarbete inom EU. Inom Östersjöområdet blev förtroendeskapande åtgärder, inklusive investeringar och bistånd, huvudpunkten.

De senaste två årens debatt aktualiserar rubrikens fråga: Vem sätter agendan för vår politik? Allmän enighet råder om att det inte finns något militärt hot ensidigt riktat mot Sverige. Den internationella säkerhetspolitiska diskussionen är förvirrad, men starkt styrd av Rysslands direkta och indirekta folkrättsbrott i Ukraina. Ryskt stridsflyg ökar sin aktivitet över Östersjön. Kanske har också någon direkt provokation mot vår territorialgräns ägt rum.

Min fråga är denna: har det hänt så omvälvande ting att vi borde överge det sätt att tänka som befästs i en lång rad beslut från 1990 och framåt, och som har historiska rötter i våra 200 år av fred? Det är konstigt om man hastigt överger en bred och fredsinriktad politisk agenda med stark förankring i svensk opinion och aktiva folkrörelser, till förmån för en ensidig betoning av militär styrka – en tyngdpunkt som inte ens fanns under det kalla krigets kallaste tid.

Detta skulle innebära att vi tar till oss ett tankemönster som president Putin ligger bakom och tydligen önskar. Men ska vi verkligen överge vår politik av alliansfrihet, ”hela världens frihet”, nedrustning, internationellt samarbete och förtroende av det skälet att en f d KGB-teknokrat med delvis bisarra värderingar lyckats tillskansa sig makten i Ryssland – och ett betydande inflytande över den internationella diskussionen? Det är självklart att vi måste överväga vissa mått och steg, även militära. Men vi borde – åtminstone ännu en tid – slå vakt om vårt eget sätt att tänka.

Mördarna i Paris bör inte få bestämma när och hur vi ska diskutera yttrandefrihet. George W Bush borde inte ha accepterat 9/11-terroristernas polariserande världsbild. Våra politiker – och just nu är det ministrarna Löfven, Wallström och Hultqvist som har det direkta ansvaret – får inte tappa fotfästet inför Putins provokationer eller följa hans agenda. Massmedia bör vara uppmärksamma på att de inte (i detta avseende) går främmande makts ärenden. Våra egna – ganska måttfulla – visioner om en värld präglad av fred och rättvisa duger gott som säkerhetspolitisk agenda.

En någon kortare version av denna text publicerades av Dagens Arena 2015-02-05