Kategoriarkiv: Politik

Dubbla identiteter i partipolitiken

Under valrörelsen 2018 gjorde jag den reflexionen att entydiga budskap och tydliga ”varumärken2 tydligen eftersträvades av alla partier. Men det är inte säkert att just detta är vad vi potentiellt röstande medborgare frågar efter. ’Det föranledde denna artikel publicerad i Dagens Arena i slutet av år 2018.

Hög tid att rusta upp våra fredliga Rysslandsrelationer

 

Dagens Arena 21 dec 2017

Det har varit alltför tyst från UD om de fredliga kontakterna med Ryssland. Nu finns beredskapen i civilsamhället för att utveckla dem. Regeringen bör kunna agera snabbt för att förstärka dialog och samarbete, skriver fredskämparna Margareta och Lars Ingelstam.

Den 21 februari i år möttes Rysslands och Sveriges utrikesministrar; det var första gången på två år. Lavrov och Wallström noterade stora meningsmotsättningar, bland annat om Krim och östra Ukraina. Samtidigt kom man överens om att söka förbättra relationerna. Margot Wallström underströk både vid mötet och efteråt ”betydelsen av de mellanfolkliga kontakterna, och att svenska och ryska organisationers samarbete bör underlättas.” Nu har det gått 10 månader. Vad har hänt?

Det är möjligt att arbetet med sådana samarbeten intensifierats inom UD och dess myndigheter i mellantiden, men utåt har vi inte sett så mycket. Under året har 10 nya miljoner avsatts för civila kontakter med Ryssland. Det är svårt att låta bli att jämföra med den upptrappning som – med Rysslands agerande som enda motiv! – skett på försvarsanslaget, som förstärks med cirka 30 000 miljoner under en femårsperiod, för att år 2020 landa på 53 400 miljoner.

Under 17 år, 1991-2008, stödde Sverige ”reformprocessen i Ryssland” med miljardbelopp. Detta avbröts genom beslut 2006, med en snäv tolkning av ”bistånd” – plus onödiga politiska låsningar. Ett betydligt mindre samarbetsprogram, på nivån 100 miljoner per år, har sedan dess varit i funktion. Organisationer i civilsamhället och många enskilda har oroat sig över den ensidiga reaktionen på ”säkerhetsläget”. De har under en tid efterlyst precis det som utrikesministern efterlyser: kontakter folk-till-folk och mellan civila organisationer. Och man behöver inte uppfinna hjulet på nytt: både nuläge och möjligheter är väl genomlysta. Det kunde gå ganska snabbt för UD och regeringen att ta beslut. Det är förvisso en grannlaga, men alls inte omöjlig uppgift.

Här är några exempel.

  • Forskning och åtgärder för att förbättra Östersjöns miljö genomförs sedan många år i nära samverkan (bland annat genom HELCOM och forskningsprogrammet BONUS). Detta ger goda utgångspunkter för djupare samarbete.
  • Främjande av svensk kultur och kulturutbyte sker sedan 25 år med framgång, med Sveriges diplomatiska närvaro i Moskva och Sankt Petersburg som nav. Verksamheten skulle med god verkan kunna tillföras ytterligare 10-20 miljoner.
  • Utbildning av ryska journalister har med framgång bedrivits av FOJO (Linnéuniversitetet) och ett par andra aktörer. Situationen i Ryssland är mycket besvärlig, men utbildningen fungerar som stöd till professionalism och bör kunna byggas ut ytterligare.
  • Svenska institutets Visby-program (som fyllde 20 år häromdagen) har en god tradition och erfarenhet av student- och forskarutbyten. Med skarpa kriterier och betydligt mera pengar kan sådana få stor betydelse.
  • Ett vänortsutbyte med nya förtecken startade i våras, och kompletterar det dryga 10-tal sådana utbyten som redan finns och fungerar.

Fler samarbeten finns och andra skulle kunna skapas; ett stort antal redovisas i de rapporter som nämns i slutet av artikeln.  Men många av dessa lever i dag på sparlåga i brist på resurser. Framför allt borde de få tydlig uppmuntran från politiskt håll. När utrikesministern omsätter sin viljeinriktning i konkreta åtgärder kommer hon att finna god beredskap både i folkrörelsesverige och inom myndigheter och organisationer.

Vid en arbetskonferens i detta ämne i maj 2017 påpekade Anders Bjurner, senior diplomat och ordförande i det svenska OSSE-nätverket, att det nu är viktigt att gå från ord till handling. Vi bör ”utforma konkreta och praktiskt genomförbara förslag för fördjupat samarbete mellan svenskar och ryssar, som kan skapa underlag för regering och riksdag att utforma långsiktigt ekonomiskt stöd till sådant samarbete”. Nu finns underlaget – och en beredskap inom civilsamhället, i kommuner, kyrkor och universitet liksom bland kulturarbetare. Regeringen bör snabbt kunna agera för att förstärka kontakter och samarbete.

Lars Ingelstam, professor emeritus i Teknik och social förändring

Margareta Ingelstam, redaktör, samhällsförändrare.

Underlag:

(1) Lars Ingelstam, med Viktor Sundman: GRANNLAGA. Kontakter med ryssar och Ryssland. Stockholm 2017 (265 sid).

(2) Lars Ingelstam: FRIENDLY RELATIONS. Cooperation and Dialogue Between Russians and Swedes. Stockholm 2017 (60 sid).

(3) Helena Höij: VÄNSKAPLIGA FÖRBINDELSER. En ekumenisk studie om kontakter mellan kyrkor i Ryssland och Sverige. Stockholm: Fredens väg 2017 (48 sid)

(4) Bredda och stärk samarbetet mellan svenskar och ryssar. Rapport från konferens om civilsamhällets möjligheter. Stockholm: OSSE-nätverket 2017 (36 sid).

Alla underlagsrapporterna kan laddas ner från http://pugwash.se alternativt

https://fred.skr.org/samverkan-for-fred/fredens-vag-ryssland/

 

10 miljarder eller 26? Frågor kring försvarsanslaget.

 

Alla politiskt intresserade vet att anslagen till det militära försvaret höjdes genom ett riksdagsbeslut 2015, och att en lång trend av (i reala termer) minskande anslag bröts. De som är lite mer insatta vet också att trendbrottet byggde på en överenskommelse mellan fem partier under våren 2015 (S, MP M, C och KD; V och FP/L stod utanför, av motsatta skäl, och SD fick inte vara med). 10,2 miljarder i ökning över femårsperioden 2016-2020 är den siffra som då angavs och som flitigt citerats, inte minst de senaste dagarna.

När det nu i debatt och nyhetsrapportering hävdas att denna höjning är otillräcklig finns det skäl att gå till källorna. I inriktningspropositionen 2014/15:109 finner man (på sid 9) följande tidsserie över anslaget (i miljarder SEK, avrundade till närmaste 100-tal miljoner):

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    43,3    45,0    46,1    48,3    50,1

När jag med hjälp av min miniräknare tar fram det sammanlagda tillskottet utöver 2015 års nivå, får jag det till 26,3 miljarder. Det är faktiskt mycket mer än de i pressen citerade 10,2: det rör sig om 13 % ökning över hela perioden snarare än 5 %. Kan det handla om inflationsomräkning (som är det normala när man jämför försvarsanslag vid olika tidpunkter)? Nej det kan det inte: vi har numera ingen inflation av betydelse i Sverige.

För att få klarhet återvänder jag till Försvarsdepartementets pressmeddelande 17 april 2015, då fempartiöverenskommelsen var klar. Där finner man motsvarande tidsserie – men med helt andra siffror:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    42,9    44,0    44,5    45,8    46,7

Varför är siffrorna olika? Jag ringde upp en handläggare på Försvarsdepartementet och fick svaret ”det är inget konstigt: pressmeddelandet har belopp i fasta priser och propositionen i löpande priser”. Jaha. Men vänta ett tag: vi har ju ingen inflation i landet så hur kan ett anslag på knappt 47 miljarder räknas upp till över 50 miljarder?

Det finns faktiskt en förklaring till detta, men först ska vi se på en annan tidsserie från pressmeddelandet 17 april. Där redvisas något som kallas ”grundplanering” och ser ut så här:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    41,6    42,1    42,3    43,4    44,2

Om man, på samma sätt som ovan, räknar ihop tillskotten utöver 2015 års nivå får man resultatet 7,1 miljarder (fortfarande i fasta priser, enligt min sagesman på FöD). Här finner man också de tillskott ”ytterligare förstärkning” som enligt samma pressmeddelande förhandlats fram mellan de fem partierna. Dessa tillskott, fördelade på de fem åren, adderas mycket riktigt till det numera välkända beloppet 10,2 miljarder.

Vi har nu fått en förklaring till en del av skillnaden mellan 10,2 miljarder och 26.3. Regeringen hade alltså redan en ”grundplanering” som skulle tillföra 7,1 miljarder (i fasta priser) innan man så att säga förhandlade upp sig med de övriga partierna. Men för att få rätsida på hela skillnaden måste vi återvända till propositionen.

Att siffrorna fortfarande skiljer sig beror alltså på att propositionen (se den första tidsserien ovan) räknar i ”löpande priser”. Men detta betyder inte det som en vanlig läsare först tror, nämligen att de korrigeras för inflation. I detta sammanhang betyder det att de justeras upp med hjälp av ”den årliga försvarsspecifika pris- och löneomräkningen” (sid 9, min kursivering).

Bakom detta uttryck döljer sig ett besvärligt begrepp som heter försvarsprisindex. Detta tar hänsyn till den särskilda kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel. Den ”normala” trenden vad gäller moderna industriprodukter (som bilar, tvättmaskiner och datorer) är att de blir bättre men också billigare över tid. (I sådana branscher är prisutvecklingen långsammare än genomsnittet i ekonomin, räknad på konsumentprisindex, KPI). För försvarsmateriel tycks trenden i stället vara att sådan visserligen blir ”bättre” men också dyrare över tid. Därför används ett annat index för försvarssektorn än för till exempel forskning, utbildning eller vård. Att detta är kontroversiellt även i fackkretsar är inget att förvåna sig över, eftersom den ger stora utslag i de faktiska anslagen. Om detta index tvistar försvarsekonomer med andra ekonomer, och försvarsministrar med finansministrar. Det är värt att notera att denna indexuppräkning inte enbart betyder mera pengar för samma sak (prisinflation), utan också innehåller betalning för förbättrad prestanda.

När detta är sagt kan den sista pusselbiten läggas. Med hjälp av ”försvarsspecifik pris- och löneomräkning” adderas ytterligare 9,0 miljarder till anslaget. Utöver ”grundnivån” 41,3 miljarder per år (206,5 miljarder under femårsperioden) kommer alltså ett tillskott på 26,3 miljarder, fördelade på följande sätt:

”Grundplanering”                 +7,1

Fempartiöverenskommelsen           +10,2

Uppräkning/försvarsprisindex       +9,0

Summa tillskott                     +26,3

Jag tänker inte här redovisa någon egen åsikt om tillskotten till det militära försvaret är rimliga eller tillräckliga: det är en fråga som innefattar både värderingar och professionella bedömningar. Men det bör göras klart att det handlar om en betydligt större summa än den som anförs i debatten. De medel som enligt ovan kommer att tillföras försvarsmakten ”extra” under de närmaste åren är faktiskt ”riktiga pengar” (med undantag av 1,7 miljarder som går till arbetsgivaravgifter och höjda hyror). Det är den summan som ska vägas mot övriga behov i samhället, innefattande möjliga satsningar på andra sätt att hantera det försämrade säkerhetspolitiska läget: förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.

Varför summan 10,2 miljarder används i debatt och rapportering, i stället för 26,3 (eller möjligen 17,3) har jag inget svar på. Bristande transparens kan vara ett skäl. En centralt placerad politiker sa till mig: ”jag tror inte att vi har blivit lurade”.  Det tror inte jag heller. Men det kan finnas – ganska olika! – politiska bevekelsegrunder för att vinkla bilden. Det är ett demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på ett bättre sätt.