Författararkiv: adminlars

10 miljarder eller 26? Frågor kring försvarsanslaget.

 

Alla politiskt intresserade vet att anslagen till det militära försvaret höjdes genom ett riksdagsbeslut 2015, och att en lång trend av (i reala termer) minskande anslag bröts. De som är lite mer insatta vet också att trendbrottet byggde på en överenskommelse mellan fem partier under våren 2015 (S, MP M, C och KD; V och FP/L stod utanför, av motsatta skäl, och SD fick inte vara med). 10,2 miljarder i ökning över femårsperioden 2016-2020 är den siffra som då angavs och som flitigt citerats, inte minst de senaste dagarna.

När det nu i debatt och nyhetsrapportering hävdas att denna höjning är otillräcklig finns det skäl att gå till källorna. I inriktningspropositionen 2014/15:109 finner man (på sid 9) följande tidsserie över anslaget (i miljarder SEK, avrundade till närmaste 100-tal miljoner):

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    43,3    45,0    46,1    48,3    50,1

När jag med hjälp av min miniräknare tar fram det sammanlagda tillskottet utöver 2015 års nivå, får jag det till 26,3 miljarder. Det är faktiskt mycket mer än de i pressen citerade 10,2: det rör sig om 13 % ökning över hela perioden snarare än 5 %. Kan det handla om inflationsomräkning (som är det normala när man jämför försvarsanslag vid olika tidpunkter)? Nej det kan det inte: vi har numera ingen inflation av betydelse i Sverige.

För att få klarhet återvänder jag till Försvarsdepartementets pressmeddelande 17 april 2015, då fempartiöverenskommelsen var klar. Där finner man motsvarande tidsserie – men med helt andra siffror:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    42,9    44,0    44,5    45,8    46,7

Varför är siffrorna olika? Jag ringde upp en handläggare på Försvarsdepartementet och fick svaret ”det är inget konstigt: pressmeddelandet har belopp i fasta priser och propositionen i löpande priser”. Jaha. Men vänta ett tag: vi har ju ingen inflation i landet så hur kan ett anslag på knappt 47 miljarder räknas upp till över 50 miljarder?

Det finns faktiskt en förklaring till detta, men först ska vi se på en annan tidsserie från pressmeddelandet 17 april. Där redvisas något som kallas ”grundplanering” och ser ut så här:

2015   2016   2017 2018   2019   2020

41,3    41,6    42,1    42,3    43,4    44,2

Om man, på samma sätt som ovan, räknar ihop tillskotten utöver 2015 års nivå får man resultatet 7,1 miljarder (fortfarande i fasta priser, enligt min sagesman på FöD). Här finner man också de tillskott ”ytterligare förstärkning” som enligt samma pressmeddelande förhandlats fram mellan de fem partierna. Dessa tillskott, fördelade på de fem åren, adderas mycket riktigt till det numera välkända beloppet 10,2 miljarder.

Vi har nu fått en förklaring till en del av skillnaden mellan 10,2 miljarder och 26.3. Regeringen hade alltså redan en ”grundplanering” som skulle tillföra 7,1 miljarder (i fasta priser) innan man så att säga förhandlade upp sig med de övriga partierna. Men för att få rätsida på hela skillnaden måste vi återvända till propositionen.

Att siffrorna fortfarande skiljer sig beror alltså på att propositionen (se den första tidsserien ovan) räknar i ”löpande priser”. Men detta betyder inte det som en vanlig läsare först tror, nämligen att de korrigeras för inflation. I detta sammanhang betyder det att de justeras upp med hjälp av ”den årliga försvarsspecifika pris- och löneomräkningen” (sid 9, min kursivering).

Bakom detta uttryck döljer sig ett besvärligt begrepp som heter försvarsprisindex. Detta tar hänsyn till den särskilda kostnadsutvecklingen på försvarsmateriel. Den ”normala” trenden vad gäller moderna industriprodukter (som bilar, tvättmaskiner och datorer) är att de blir bättre men också billigare över tid. (I sådana branscher är prisutvecklingen långsammare än genomsnittet i ekonomin, räknad på konsumentprisindex, KPI). För försvarsmateriel tycks trenden i stället vara att sådan visserligen blir ”bättre” men också dyrare över tid. Därför används ett annat index för försvarssektorn än för till exempel forskning, utbildning eller vård. Att detta är kontroversiellt även i fackkretsar är inget att förvåna sig över, eftersom den ger stora utslag i de faktiska anslagen. Om detta index tvistar försvarsekonomer med andra ekonomer, och försvarsministrar med finansministrar. Det är värt att notera att denna indexuppräkning inte enbart betyder mera pengar för samma sak (prisinflation), utan också innehåller betalning för förbättrad prestanda.

När detta är sagt kan den sista pusselbiten läggas. Med hjälp av ”försvarsspecifik pris- och löneomräkning” adderas ytterligare 9,0 miljarder till anslaget. Utöver ”grundnivån” 41,3 miljarder per år (206,5 miljarder under femårsperioden) kommer alltså ett tillskott på 26,3 miljarder, fördelade på följande sätt:

”Grundplanering”                 +7,1

Fempartiöverenskommelsen           +10,2

Uppräkning/försvarsprisindex       +9,0

Summa tillskott                     +26,3

Jag tänker inte här redovisa någon egen åsikt om tillskotten till det militära försvaret är rimliga eller tillräckliga: det är en fråga som innefattar både värderingar och professionella bedömningar. Men det bör göras klart att det handlar om en betydligt större summa än den som anförs i debatten. De medel som enligt ovan kommer att tillföras försvarsmakten ”extra” under de närmaste åren är faktiskt ”riktiga pengar” (med undantag av 1,7 miljarder som går till arbetsgivaravgifter och höjda hyror). Det är den summan som ska vägas mot övriga behov i samhället, innefattande möjliga satsningar på andra sätt att hantera det försämrade säkerhetspolitiska läget: förebyggande och förtroendeskapande åtgärder.

Varför summan 10,2 miljarder används i debatt och rapportering, i stället för 26,3 (eller möjligen 17,3) har jag inget svar på. Bristande transparens kan vara ett skäl. En centralt placerad politiker sa till mig: ”jag tror inte att vi har blivit lurade”.  Det tror inte jag heller. Men det kan finnas – ganska olika! – politiska bevekelsegrunder för att vinkla bilden. Det är ett demokratiskt grundkrav att dessa sakförhållanden förklaras på ett bättre sätt.

Global ojämlikhet som systemekonomiskt problem

I en tidigare artikel har jag sökt påvisa att i en modern ekonomi är våra enskilda förhållanden (som rikedom och komfort) kritiskt beroende dels av vetenskapliga och organisatoriska landvinningar i det förflutna, dels av en mycket stor mängd systemsamband (relationer) i aktuell tid.

En naturlig följdfråga är följande. ”Hela den där bakgrundskulturen som ger till exempel Sverige möjligheter att blomstra står ju lika mycket till förfogande för Irak, Libyen och Angola. Det måste finnas någon sorts förklaring till att dessa länder inte lyckas exploatera möjligheterna.”

Bra fråga! Den kanske kan omformuleras så här: vad kan ett systemekonomiskt synsätt tillföra till de med rätta livligt diskuterade frågorna om global fattigdom, bistånd och utveckling? Varför har ”vi” kunnat dra nytta av mänsklighetens rika system-arv medan många andra länder, regioner och människor inte har kunnat det.

Den negativa frågan kan diskuteras med tre alternativa ingångar:

De får inte… En stor del av det koloniala arvet innebar att de koloniserade folken skulle hållas lagom okunniga. Genom att skolutbildningen var kort och avancerade karriärer i stort sett stängda, skapades inga nationella eliter. Tillgången till systemet var synnerligen begränsad, och gick till stora delar genom kolonialmakten. ”Värst” i detta avseende anses väl Belgien ha varit. England var också ganska konsekvent i sina många kolonier medan Frankrike hade en något annan inställning. Effekterna visade sig vid avkoloniseringen. (I det system-vacuum som uppstod återinträdde inte sällan kolonialmakten och dess företag.)

De kan inte… Släkt med förra punkten: om man inte har tillgång till kompetent folk är det inte mycket man kan uträtta. Men det kan också handla om att man missförstår vad utveckling eller framsteg består i. Vanligt är att man överskattar pengarnas betydelse och missar samhällsstrukturen (t ex medelklassens nyckelroll för en ekonomiskt hållbar utveckling) eller kunskaper och folkbildning. Ett fenomen som återfinns i många länder är ”the resource curse” som innebär att man kan leva på en råvaruexport (vanligen olja) och ”köpa” välstånd, vilket på olika vägar kan ödelägga det system som måste finnas för att det ska uppstå ett rimligt samhälle. Detta ställer krav på eftertanke och ekonomiskt handlag. Norge och Chile har klarat detta bra, Irak och Venezuela uruselt (uppgifter från bl a Stefan de Vylder).

De vill inte...Det magnifika exemplet är Kina, som under lång tid valde att utveckla en egen samhällsmodell och konsekvent bekämpade försöken från Västerlandet att tränga in med teknik, handel och militär. En stor tragik ligger i den arabisk/islamska högkulturen och dess förfall, båda mycket väl beskrivna av Ingemar Karlsson i Arvet från Bagdad (2014). Här var det religiös och i någon mån etnisk fanatism som fick ett väl uppbyggt system att falla sönder. Världen lever i dag med konsekvenserna av detta.

Sedan kan man ju vända på perspektivet, och ställa den positiva frågan: vad kan man göra? Vilka eventuellt nya ingångar man kan få på bistånd, utvecklingssamarbete och handel?

Budgetbistånd är nu populärt. För att detta ska fungera måste mottagaren ha en hygglig förförståelse av hur ett bra system ser ut, och besitta en viss egen förmåga att bygga upp det. Till sådant hör fungerande skattesystem, låg korruption och en utbyggd offentlig förvaltning.

Klassiskt tekniskt bistånd (typ brunnar i Indien, massafabrik i Vietnam…) kan – i bästa fall – stärka upp svaga länkar i ett system och få det att fungera bättre.

Investeringar av stater eller av stora internationella företag i produktion eller utvinning kan vara viktiga – framför allt som kunskapstransferering – om de fogas in i ett någorlunda fungerande system. Historien visar dock att de ofta blir isolerade delsystem, och i värsta fall kan utarma det större systemet.

Demokratibistånd. Om detta är effektivt kan det fungera systembyggande, så att människor lär sig ta ansvar och befästa sin kontroll över utvecklingen. Men det behövs förstås mycket annat också.

Utbildning, inte minst i praktiska yrken, är grundläggande. Jag minns min korta period som utbildningsrådgivare för UNDP i Egypten: många önskade sig en examen så att de kunde bli förmän med vit skjorta, men nästan ingen ville lära sig hur man löder eller svarvar.

Det fina med kunskaper är att de inte förbrukas när de används. Tvärtom faktiskt. Däremot är jag misstrogen mot pengar både som mått och hjälpmedel. Att flytta pengar från A till B har sällan någon större effekt på systemets funktion. Det avgörande är vilken systempåverkan, i då särskilt en varaktig sådan, som man vill åstadkomma. Om man träffar rätt spelar det mindre roll vad det kostar, på kort eller medellång sikt.

Detta blev några korta reflexioner. Jag tror att det har ett stort värde att ställa frågan just så: hur ska länder och människor som i dag har alltför svaga länkar till det samlade systemet av kunskaper och teknik få ökad nytta av det? Vilka systemförändringar eller systemkompletteringar behövs för att de ska få större utväxling på sina ansträngningar?

 

 

 

Ojämlikhet bortom Piketty: systemekonomiska iakttagelser

På spaning efter rikedomens rötter

Genom Thomas Piketty och Capital in the Twenty-First Century (Harvard University Press 2014) har ojämlikhet på ett nytt sätt tagit plats högt upp på den offentliga agendan. Piketty har fått mycken uppmärksamhet, massor av onyanserat beröm, en stor mängd i grunden bekräftande professionella kommentarer (den bästa jag läst är av Paul Krugman, och därtill en hel del politiskt eller vetenskapligt motiverad kritik.

Piketty har alltså öppnat för en diskussion av ojämlikhet. Hans diskussionen grundas på att kapitalet tenderar att bli allt mer snett fördelat, och avkastningen på kapital förklarar de växande klyftorna i disponibel inkomst. (Krugman har en invändning mot den senare punkten, som gäller åtminstone USA, nämligen att ojämlikheten till stor del kan förklaras av ”supersalaries”: fantasihöga löner till ledare för stora företag.) Jag tror, liksom Krugman, att diskussionen måste föras en bit bortom det ganska trubbiga begreppet ”kapital”. Det följande är en skiss till en kompletterande förståelse, byggd på ett systemekonomiskt angreppssätt.

Om systemtänkande och ekonomi (economics) finns mycket att säga. En översikt – från Veblen över Wiener till dagens institutionalister – skulle vara nyttig och spännande. En sådan skulle bland annat visa att våra samhällen och deras ekonomier blivit oerhört mycket mera ”systemiska” under 1900-talet.

Systemtänkande (”a systems approach” enligt C West Churchman) är ingen färdig metod, utan ett sätt att närma sig komplexa frågor med vetenskapliga verktyg och ett öppet sinne. Den poäng jag avser att göra i den här artikeln är att rikedom är en systemegenskap hos samhället. Det rika samhället har skapats genom generationers samlade kunskaper och skicklighet – tekniska uppfinningar, naturvetenskapliga landvinningar, en väl utformad organisation – och fogas i dag ihop genom ett stort antal mängd komplexa systemsamband.

Ett exempel: mannen med motorbåten

Medan jag skriver detta kan jag genom fönstret se flera tämligen dyra motorbåtar fara av och an på Ulvsundasjön. Jag väljer ut en av dem och tänker på mannen som kör och äger den. Han är, kan jag förmoda, en person ur den övre medelklassen (ungefär som jag själv). Nästan ingen sådan person skulle kunna bygga en komplett motorbåt själv, utgående från elementära material. Om han eller hon försökte skulle det ta ett absurt stort antal timmar. Motorbåten kanske kostar 160 000 kr och man kan sluta sig till att det har tagit totalt ungefär 500 arbetstimmar att tillverka och leverera den (från råmaterial till färdig båt). Men även detta säger ganska lite.

Det intressanta är att båten förutsätter mängder av teknisk, naturvetenskaplig och hantverksmässig kunskap. Dessa kunskaper har vuxit fram genom århundraden, lämnats vidare från generation till generation, systematiserats i läroböcker och manualer och till slut samlats ihop i en motorbåtsfabrik någonstans i Mellansverige. Den glade båtägaren glider, utan att behöva tänka mycket på det, fram på ett imponerande historiskt arv av kunskaper och organisationsförmåga.

Men så kan vi vända på frågan: hur han fick tag i de 160 000 kr som det kostade att köpa båten? Det kan ju hända att han är motorkonstruktör eller ägare till ett båtvarv. Men även om så vore skulle han bara förfoga över en liten pusselbit av alla dem som krävs för slutprodukten: båtåkandet. Troligare är att han tjänat sina pengar på helt andra saker. Han kan vara bankman eller IT-konsult, betonggjutare eller universitetslektor, läkare eller bilmekaniker. Vi är alla specialiserade, och det är i var och en av dessa olika sysslor som vi ”förtjänar” det vi får i ersättning. Vårt samhälle bygger på arbetsdelning och systemsamband: båda är lika viktiga (men litteraturen om arbete talar mera om det första). Båtföraren är till vardags en komponent i ett ganska komplext system, som ger honom lön. Men även denna hör, genom många led och förgrenade samband med återkopplingar, faktiskt ihop med hans motorbåt.

Det vanligaste sättet att förstå mannen med motorbåten ”ekonomiskt” är ju att projicera alla dessa samband på enbart pengar och använda termer som lön och köpkraft. Båtägaren bedöms i sitt företag tillföra värden motsvarande den lön han får. Företagets ledning och ägare ser denna lön som en faktorkostnad för arbetskraft (och den bokförs som sådan hos SCB, och räknas samman med alla andra, som ett bidrag till BNP). Han får varje månad in lite mer pengar än det som går till löpande konsumtion, och efter något eller några år har han kontanter på banker för att köpa båten (alternativt kan han låna pengar av banken). Båten har sin prislapp, och – förutsatt att konkurrensen fungerar – är det begärda priset summan av de verkliga kostnaderna för råvaror, arbetskraft, maskiner, insatsvaror, företagsgemensamma kostnader, reklam plus ”normal” vinst. Visst är detta ett intressant resonemang som fordrar ett visst skarpsinne i varje led. Men ändå: det är uppenbart en mycket grov förenkling av ett komplext sammanhang.

Den typ av rikedom som mannen med motorbåten representerar är historiskt sett ganska ny. Om vi går tillbaka till samme mans farfarsfar (alltså tre generationer, vilket tar oss till början av 1900-talet) är det sannolikt att denne bodde på landet, försörjde sig genom lantbruk och producerade mycket av det som behövdes för livets upprätthållande på den egna gården. Någon båt (för fiske och utflykter) hade han varken kunskaper eller tid att bygga, men i närområdet fanns säkert en båtbyggare som hantverksmässigt tillverkade ekor i trä (hyvlade och böjde plankor, tjärade in dem osv). Tiden det tog att tillverka en eka av trä på detta sätt kan (också!) ha varit ungefär 500 timmar. Liksom i dag fick köparen alltså punga ut med ett belopp motsvarande flera månaders inkomster, även om en del möjligen kunde lösas genom byteshandel: mjöl, ost och kött för en flatbottnad tjärad roddbåt. För denna cirka 100 år gamla situation skulle det gängse sättet att tänka (mikroekonomiskt) ge en hygglig förståelse.

I dag blir den kraftlös, konstig och missvisande.

Systemekonomin konkretiserad

Exemplet visar att det moderna samhällets rikedom bygger på omfattande värdeskapande system, uppbyggda under ett par generationer. Ekonomer skulle säga att detta leder till hög ”produktivitet”. Utväxlingen på den mänskliga arbetstimmen blir hög; mycket högre än för tre generationer sedan. Marknaden belönar denna höga produktivitet med goda arbetslöner och (förhållandevis) billiga varor. Det dominerande ekonomiska betraktelsesättet eller teorin tenderar att stanna där. Man ser det inte som en huvudfråga hur systemet av teknik, organisation, transporter osv ser ut eller har byggts upp. Så länge det rör sig om enkla ekonomier är detta inte något stort problem: när det gäller gårdstillverkad ost eller handsnickrade roddbåtar har begreppet marknad en mycket konkret fysisk och praktisk innebörd – och produktiviteten är vad den är. Men på den riktigt intressanta frågan – var kommer rikedomen ifrån? – tenderar det etablerade sättet att ”tänka ekonomi” att ge platta (som: ”kapitalackumulation”) eller missvisande (som: ”entreprenörskap”) svar.

I dagens samhälle med dess överflödsekonomi tenderar sådana begrepp som marknad och produktivitet att snarare dölja är förklara hur ekonomin fungerar. Särskilt handfallen står denna begreppsapparat inför frågan hur rikedom uppstått och uppstår. I kontrast till för ett par generationer sedan (det är inte mer!) befinner sig de i dag rika samhällena i ett nytt läge. Den etablerade nationalekonomin ger fortfarande intressanta upplysningar, särskilt ”på marginalen”. Men för en genuin förståelse av det rika samhällets ekonomi behövs en ny start.

Vem har ”rätt” till rikedomen?

Dags alltså att återvända till ojämlikhet – rikedom och fattigdom i det rika samhället. Rikedomen och dess fördelning tenderar att bli laddade; inte bara med politiska utan också moraliska och kvasi-moraliska argument. Några av dessa omfattas, av lätt begripliga skäl av de mer välmående i vårt samhälle.

– Det är väl inget skamligt i att tjäna pengar!

– Jag har minsann alltid gjort rätt för mig och förtjänar att ha det bra!

Har motorbåtsägaren tidigare i detta inlägg – en vanlig svensk med en inkomst och levnadsstandard en liten bit över genomsnittet – ”förtjänat” just den nivån av rikedom som han har (åtminstone på ett ungefär)? Man kan hänvisa till hårt arbete, idoga studier eller ansvar för stora värden. Sådana berättiganden kan förbindas med någon prestation, men man kan ibland få höra att särskild begåvning, eller t o m en viss familjebakgrund, skulle kunna motivera en hög materiell nivå; alltså någon form av ärvd rättighet.

Men varje sådant resonemang är extremt begränsat i tid och i rum. I ett system-perspektiv framstår föreställningen att individer i ett rikt samhälle på något sätt skulle förtjäna att vara rika som ytterst egendomlig. Var och en är ju en komponent i ett system, som i sin tur har utvecklats ur äldre – och mindre intrikata – system. Han har kunnat dra nytta av naturvetenskapliga upptäckter, stora teorier och tekniska uppfinningar – och dessutom av en samhällsorganisation som ger social och ekonomisk stabilitet, infrastrukturella system och gemensamma kulturella rikedomar. Att vi som lever just nu och just i detta (skyddade) hörn av världen skulle vara förtjänta av just den ekonomiska nivå som vi har är ett missförstånd.

Följande tre teser bör därför bilda utgångspunkt för en politisk ekonomi i överflödets samhälle:

  • Det rika samhället har skapats genom generationers samlade kunskaper och skicklighet: tekniska uppfinningar, naturvetenskapliga upptäckter och teorier, väl utformad organisation – plus människors villighet att i varje skede anpassa sig till produktionens krav.
  • Rikedomen är en systemegenskap hos samhället, inte något vi som enskilda har ”förtjänat”. I stort sett är vars och ens ekonomiska standard bestämd av det samhälle hon lever i. Individuella variationer och olika arbetsinsatser är intressanta men den allmänna nivån är en kollektiv nyttighet, något som står (eller snarare borde stå) till allas förfogande.
  • Omfördelning, genom bland annat kapital- och arvsbeskattning är vad Piketty liksom Krugman föreslår för att förebygga de förödande sociala skador som en dramatiskt ökad ojämlikhet skulle föra med sig. Från ett systemekonomiskt perspektiv är sådana åtgärder moraliskt oproblematiska. Ingen har i särskilt hög grad ”förtjänat” att vara varken superrik eller fattig. Fördelningen av inkomster och förmögenhet kan påverkas på pragmatiska grunder: vad som fungerar bäst. Detta tar inte bort alla problem, men legitimerar en politisk ingenjörskonst till förmån för det allmänna bästa.

Varken Piketty eller Krugman berör direkt den globala ojämlikheten: varför har länder och regioner så olika ekonomisk nivå och fördelning? Variabeln ”kapital” har även i detta fall ett betydande förklaringsvärde. Men också här kan systemekonomi ge viktiga uppslag till hur man kan tänka. Detta behandlar jag i en kommande artikel på denna plats: Global ojämlikhet som systemekonomiskt problem.

 

 

Ekonomism mot gemenskap

Det följande är en kort-version av en längre uppsats som kan laddas ner här.

Ekonomisk teori, på engelska kallad economics, har ett starkt grepp om tankarna i vårt samhälle. Dess terminologi får prägla stora delar av politiken, förvaltningen och näringslivet. Parallellt därmed har stark kritik riktats mot huvudantagandena i economics, inte minst från framstående forskare inom området: Thorstein Veblen, Gunnar Myrdal, Kenneth Boulding, John Kenneth Galbraith, Paul Krugman.

Kritiken har bland annat rört grundläggande antaganden om människan (economic man), att man bortser från maktförhållanden och att teorin i sig är kortsiktig. De tre författare jag lyfter fram i det här inlägget fokuserar på ett av dessa problem: Om man ”tänker som en ekonom” kan gemenskap och sammanhållning i samhället ta skada.

Stephen Marglin är professor i Economics vid Harvard – liksom många prominenta ekonomer före honom, både mainstream och avvikare. Hans tes i boken The Dismal Science (2008) är att det ekonomiska tänkandet motverkar och underminerar sammanhållningen i ett samhälle. Underrubriken är How thinking like an economist undermines community. Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer. Vi ska notera att han med community i första hand avser band mellan människor på en lokal, konkret, mellanmänsklig nivå. Att stater finns, och behövs, som sammanhållande och i viss mån reglerande kraft i ekonomin erkänns av alla ekonomer (om än med olika grad av skepsis). Men man kan inte lita till staten för att skapa community. Det måste ske på andra vägar.

En motsvarande kritik har med stor grundlighet presenterats av den nordamerikanske sociologen Amitai Etzioni. Han är en av de internationellt mest kända och citerade sociologerna. I boken The Moral Dimension. Toward a New Economics (Etzioni 1988) tar han ett bredare och grundligare grepp än någon annan samhällsvetare gjort på det jag själv kallar ekonomismen; Etzioni benämner den the neoclassical paradigm. Antagandena inom economics läggs under vetenskaplig granskning, teoretiskt och empiriskt. Grundmönstret i kritiken är att individen och samhället ”skapar” varandra och behöver varandra. Människor i samhällen och organisationer är individer och samtidigt bärare av kollektiva identiteter. Det är vi själva som är samhället.

En särskilt intressant och viktig underminerings-tes redovisas i det avslutande kapitlet. Visserligen är inte ekonomismens antaganden uppfyllda i mänskligt handlande i allmänhet. Men det är möjligt att genom utbildning, propaganda, reklam och andra arrangemang förmå människor att mer och mer acceptera dessa som principer för sitt handlande. Men om detta lyckas – om radikal individualism, njutning för egen del och kortsiktigt agerande utan hänsyn till samhälle eller moraliska principer – skulle slå igenom då skulle förutsättningarna för en marknadsekonomi ryckas undan. Då kommer ett system som bygger på tusentals fria överenskommelser på marknaden att helt enkelt bli orimligt dyrt.

Om många aktörer oberoende av varandra utnyttjar en naturresurs, som en gemensam beteshage eller ett fiskevatten, riskerar resursen att överutnyttjas och kanske ohjälpligt ödeläggas. Det gemensammas tragedi har detta kallats. Den som effektivt påvisade detta är biologen Garrett Hardin (1968). Den nordamerikanska statsvetaren Elinor Ostrom studerade hushållningen med knappa resurser i verkligheten och fann andra mönster och kunde presentera mera uppmuntrande analyser än Hardins. Hon studerade en rad konkreta fall av gemensamt resursutnyttjande, bland dem fiske i vissa kustregioner, för att se hur de som var närmast berörda hanterade dilemmat att balansera mellan kortsiktiga inkomster och långsiktig, hållbar avkastning. Det hon fann är både intressant och uppmuntrande. I många fall, alltså inte bara några enstaka, hade de lokala intressenterna (t ex fiskare) själva utarbetat regler som de fann rättvisa och rimliga, och som respekterade de ekologiska gränserna och grundkravet att resursen skulle kunna bevaras och nyttjas även i framtiden.

OstromOstrom tilldelades år 2009 Nobelbelöningen i ekonomisk vetenskap. Hennes forskning har väckt stor uppmärksamhet och betraktas som banbrytande inom statsvetenskapen och sociologin, numera också (men med större reservationer!) inom ekonomi. Det nya innebär att hon kunnat observera beteende som inte följer av enkla teorier om egenintresse eller economic man. Huvudresultatet blir att det går att finna en god kombination av lokalt självbestämmande och skickligt utformade centrala institutioner och regelverk.

Allt detta är intressant, briljant och dessutom uppmuntrande. Den goda viljan har fått ett erkännande inom de hårdare delarna av samhällsvetenskapen. Men man får inte bli så entusiastisk att man glömmer de kritiska frågorna. Låt vara att Ostroms teorier fungerar väl kring kustfiske och annan resurshantering. Vilka blir de mer precisa slutsatserna kring andra brännande samhällsfrågor: välfärdsproduktion som vård, utbildning och kultur? Har de något att säga om ödesfrågor som väpnat våld och terrorism, om diskriminering och rädslan för ”den andre”?

Jag tror faktiskt det, men då är vi ute på djupare, eller i varje sämre kartlagda, vatten.

 

 

 

 

 

Tekniken, jobben och framtiden: en ny systemanalys

Nu slås det larm igen. Inflytelserika forskare spår att hälften av dagens jobb kommer att ersättas av datorer och annan teknik inom tjugu år. Nu är inte bara rutinarbeten utan också middle management i farozonen. Det finns skäl att vara orolig. Även tekniker engagerar sig starkt i debatten. Men det är inte tekniken som är problemet. Vi måste arbeta fram en ny systemanalys – en social ingenjörskonst – som förvandlar tekniska framsteg till samhälleliga och mänskliga plusvärden – i stället för motsatsen.

Den store nationalekonomen John M Keynes tillät sig en eller två gånger att spekulera över ekonomin och arbetet i framtiden. I en uppsats från 1930 säger han att när teknik och kapitalackumulation har verkat i ytterligare två generationer, så kan man räkna med att vi kan vara dubbelt så rika, och ändå bara behöva arbeta hälften så mycket.

 En annan av 1900-talets geniala intellektuella är Norbert Wiener. Han lade på 1940-talet grunden till den moderna systemanalysen och cybernetiken, men oroade sig för vad ”automation och matematikmaskiner” skulle ställa till med. ”Detta kommer att skapa en arbetslöshetssituation, i jämförelse med … vilken trettiotalets depression kommer att se ut som ett trevligt skämt.” Men det går, menar han, att ta ansvar inför de stora sociala faror som hotar. Den nya tekniken kan användas för människans väl, för att öka fritiden och berika det andliga livet, snarare än för vinsten och i tillbedjan av tekniken som den nya guldkalven.

Norbert-Wiener

Norbert Wiener 1894-1964

Keynes är optimist medan Wiener utmanar. Han efterlyser en ny systemanalys som kan länka tekniken i humanistiska banor. Båda tänkte dock på ett industridominerat samhälle, och förutsåg inte den enorma tillväxt som skulle komma i tjänstesektorn. Industriarbetets krympning (tydlig sedan 1965 i vårt land) ledde inte till massarbetslöshet utan beredde utrymme för expansion – av producenttjänster, kringtjänster (av typen reparation och underhåll), information och underhållning och framför allt välfärdstjänster: Vård Skola Omsorg.

Tjänsternas och välfärdssamhällets expansion har under lång tid ”räddat” oss ur det grundläggande dilemmat. Den sociala ingenjörskonst som använts för att främja ”människans väl” i mer än 50 år bygger på skattesystemet: en social teknik som ursprungligen var tänkt för helt andra syften. Men den tycks nu ha nått vägs ände (i huvudsak på grund av inre obalanser, men också pådrivet av politik och egoism).

En systemanalys i Wieners anda i dag måste först, utifrån historisk erfarenhet och sunt förnuft, frimodigt utgå från:

  • Systemet är sedan många år dysfunktionellt: det lämnar 8 % öppet arbetslösa och ännu fler i ”utanförskap”. Ett system med sådana brister skulle inte accepteras många månader i industrin
  • Det är bra att datorer och annan teknik ersätter arbete: allt arbete som kan ersättas! (Att det förekommer en del dålig eller onödig datorisering är ett annat problem.)
  • Det är en korkad idé att försöka ”skapa arbete”. Om vi insisterar på en ”arbetslinje” inom ramen för dagens system riskerar vi att få en samhällsutveckling som riktar in människornas ansträngningar mot sådant som de inte behöver, alltså en stegrad konsumtion, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver, det kan de inte få.

Jag är övertygad om att en rimlig systemanalys måste bryta radikalt med den ”ekonomiska” logiken. Pengar är en bristfällig värdemätare och ett trubbigt styrmedel. Det endimensionella mätetalet förleder även begåvade personer att jämföra sådant som inte kan jämföras: till exempel att likna BNP vid en stor tunna med pengar. Det är ovärdigt att slå vakt om ett system inom vilket man tror sig kunna bevisa att dess sunda utveckling kräver 3%, eller 8 %, eller 19 % arbetslöshet. Det är alltför lätt att göra det – filosofiskt och praktiskt – katastrofala misstaget att tro att arbete och ”jobb” är samma sak. ”Ekonomi” är visserligen en systemteori, men arbetar med torftiga och delvis bakvända systemsamband. Wiener attackerade redan 1950 energiskt tanken att marknaden är ett självreglerande system som åstadkommer jämvikt. När systemet på 1930-talet hade kört fast i depression hävdades som ett mantra att ”om man inte har några pengar kan man ingenting göra”. Det krävdes det ett snille av Keynes’ kaliber för att övertyga sina ekonomkolleger om att det var smartare att människor arbetade än att de inte gjorde det, och att en ganska begränsad systemförändring kunde återställa styrfarten. Samma fördomar drabbar i dag det stackars grekiska folket…

Hur ser då grunderna för en mer rationell systemanalys ut? Om detta har skrivits många böcker och uppsatser (dock inte tillnärmelsevis så många som i ”ekonomi” eller economics). Några elementära utgångspunkter borde alla kunna vara överens om:

  • Systemets grundkomponenter är arbete, teknik och organisation – inte pengar
  • Målet är alla människors välfärd
  • Ekologisk hållbarhet på lång sikt är ett tvingande bivillkor

När vi utgår från en sådan systemsyn kan vi återvända och på mer rationella grunder tackla de problem kring bl a pengar och ”jobb” som vi förvisso inte kommer undan. Det är inte nödvändigt att överge varken ”marknadsekonomi” eller ”kapitalism” – det finns mycket vida tolkningsramar för båda begreppen! Men det blir problem om de används som ortodoxier. Då minskar frihetsgraderna och rationella systemlösningar blockeras.

Hur tycker jag själv att man borde tänka och agera på medellång (några års) sikt? Jag ser starka skäl för att omfördela förvärvsarbete till flera personer: dagens ordning där några stressar sönder sig medan andra saknar meningsfullt avlönat arbete är orationell. Av ungefär samma skäl bör vi tänka oss att förvärvsarbeta längre period av livet: men med ungefär oförändras livslön och total arbetad tid. Detta minskar trycket på skatterna som omfördelare inom systemet. Den viktigaste förbättringen av samhällets kvalitet åstadkommer vi genom att allokera mer arbetstid – och lämpligt teknikstöd – till Vård Skola Omsorg.

Självklart kan alternativen och lösningarna se ut på många olika sätt. Men jag har svårt att tro att tänkande människor vill acceptera de systemfel som så tydligt syns i dag.

Detta är en utvidgad version av ett inlägg vid det öppna seminariet Efter jobbet – Tar datorn över arbetet? på KTH den 21 april 2015 (kan ses på nätet). För den som vill veta mera om mina analyser och bedömningar hänvisas i första hand till mina böcker System (2012) och Ekonomi på plats (2006)

 

Till Peter Wolodarski: Varför denna konventionella och okunniga militarism?

Detta skrivs med anledning av Peter Wolodarskis Söndagskrönika 12 april 2015. ”Hur kunde ni, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?”.

Det är frestande att om Wolodarski säga ungefär det (typ ”hotellfyllo”) som hans kollega Erik Helmersson skrev om Jan Guillou (DN 9 april).

Det som berör mig illa är den självklarhet med vilken Wolodarski hänvisar till enbart militära medel i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. Dessutom behöver man lägga till rätta en delvis felaktig historieskrivning och missförstånd vad gäller planering.

Fråga 1: Fanns det år 2006 skäl att upprusta Sverige militärt med hänvisning till Ryssland?

1 En omsvängning skedde mycket riktigt i Ryssland under 2000-talets första år. En något vacklande färd mot demokrati avlöstes av tydligare antidemokratiska tendenser och begynnande storrysk retorik.

2 Ryssland hade efter Sovjetunionens fall förblivit en militärstat (i kontrast till civil stat, ett begrepp som den amerikanske historikern James J. Sheehan effektivt utvecklat), men den ryska militärapparaten (trupper, utrustning och industri) befann sig efter mer än 10 års vanskötsel i bedrövligt skick.

3 Totalförsvarets forskningsinstitut FOI publicerade 2011 en mycket ambitiös rapport Rysslands militära förmåga i ett tioårsperspektiv. ”Under de närmaste 2-5 åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor att fortsatt befinna sig ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga gå ned under en övergångsperiod.”

4 Vid ett möte på Folk och Försvar 14 mars 2013 presenterade den ryske generalen Evgeny Ilyin Rysslands militärreform. Johan Norberg från FOI och generalmajor Dennis Gyllensporre från Försvarsmakten kommenterade. En vänligt kollegial anda rådde, och några aggressiva avsikter varken framkom eller antyddes. Ilyin framhöll flera gånger att den ryska militärreformen till stora delar hade ”sociala motiv”.

Min slutsats: Det är möjligt att FOI-forskarna, panelen på Folk och Försvar och undertecknad borde tolkat fakta om Ryssland på ett annat sätt. Men det verkar lite övermaga av DN:s chefredaktör att hudflänga stats- och finansministrarna för att de inte – dessutom 5 eller 7 år tidigare! – borde rustat upp Sverige med hänvisning till Rysslands militära hot.

Fråga 2: Har försvaret verkligen rustats ner och är det i så fall ”politikerna” som har bestämt det?

1 Den stora kursomläggningen efter Berlinmurens fall gjordes på initiativ av Försvarsmaktens strategiavdelning, under ledning av generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore. Den lades fast i ett par dokument som hette Försvarsmaktsidé 2020 (FMI, 1997-2001). Inriktningen fick politisk accept genom flera regeringsbeslut och Försvarsberedningar.

2 Förutom en allmän modernisering – med mera IT – riktade man in sig på internationella operationer. Detta blev möjligt då Försvarsmakten kunde ta en ”time-out” (general Kihls numera berömda uttryck) från sina traditionella uppgifter att försvara territoriet.

3 Någon drastisk nedskärning kom aldrig till stånd, utan försvarsanslagen låg under många år på ungefär samma köpkraftsnivå. Internt kändes det säkert som åtstramning, eftersom militär hårdvara ökar snabbare i pris än civila produkter. General Moore manade i en intervju 2005 sina kolleger att vara glada åt de belopp de faktiskt fått behålla. Moore blev senare departementsråd med ansvar för hela försvarsmaktsanslaget, och innehade denna befattning ända till hösten 2013.

4 Wolodarski har säkert rätt i att de – verkliga eller upplevda – besparingarna inom Försvarsmakten hanterades klantigt av alliansregeringen. Men belopp och ramar hade fastlagts i politisk enighet. Mikael Odenberg var i sin fulla rätt att kritisera proceduren, däremot knappast att plussa på penningsummorna.

5 En intressant förändring inträdde som konsekvens av försvarsbeslutet och Inriktningspropositionen 2009. Då sattes ”tillgänglighet” upp som ett starkt kriterium. Plötsligt gick det att räkna ut vad det skulle kosta att ställa upp med förband av olika slag inom 24 timmar, en vecka eller tre månader. En ny fast grund för Försvarsmaktens kostnadsberäkningar hade lagts, men den var faktiskt helt oberoende av om nya hot hade upptäckts eller uppstått. (Detta resonemang användes för att motivera högre anslag till Försvarsmakten, redan innan den ryska björnen på allvar hade trätt in på scenen.) Jag har skäl att tro att hjärnan bakom denna nya ordning var generallöjtnant Jan Salestrand, en mycket skicklig militär planerare som då var ÖB:s stabschef och numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist.

Min slutsats: Den historiska processen efter 1990 är intressant och sätter fortfarande sina spår. Man kan hävda att FMI innebar en alltför drastisk omställning. Detta är nog den allmänna (om än något efterkloka) mening som dominerar inom Försvarsmakten i dag. Det är också fullt tillåtet att hävda att försvarsanslagen borde räknats upp snarare än drabbas av långsam pyspunka (men då behövs andra argument än hänvisning till det ryska hotet, se ovan!)

En enda tanke?

Den enda av Wolodarskis väldiga rundpallar mot Reinfeldt och Borg som träffar prick gäller det klumpiga genomförandet av beslutade besparingar. Om detta vore allt skulle denna söndagskrönika inte vara så mycket att bråka om.

Men det finns en allvarligare undertext. Wolodarski gör gällande att man redan före alliansregeringens tillträde 2006 – men senast då – borde stärkt den militära förmågan. Jag har visat att det vid den tidpunkten saknades starka skäl för att göra just detta. Men det fanns starka skäl för ett annat slag av politiskt agerande.

En viktig men i dag inte särskilt känd politisk prioritet under 1990-talet var att söka skapa samarbete och förtroende i Östersjöområdet. Det gällde de nyligen självständiga baltiska staterna, men också Ryssland. Med Ryssland började umgänget bli lite motigt efter sekelskiftet. I stället för att öka ansträngningarna (och pengarna!) så drog man sig i huvudsak tillbaka. Utrikesminister Carl Bildt, som av Wolodarski framställs som en potentiell men maktlös (!) räddare ur eländet, övergick till att tävla med sina europeiska kolleger i smädliga uttalanden om rysk politik. De fiendebilder som Rysslands ledare började måla upp, kvitterades raskt av svenska politiker och svenska media med samma slags bilder av Ryssland.

Men om faran ligger i att den demokratiska utvecklingen i Ryssland försämras (som FOI konstaterade 2005) – finns det då inte något mer intelligent och konstruktivt vi kan ta oss för än att skeppa stridsvagnar till Gotland? Det senare är kanske inte helt meningslöst, men riskerar att tränga ut sådant som faktiskt skulle kunna förbättra säkerhet och samarbete.

Det är den passiva och konventionella utrikespolitiska hållningen under denna tid som förtjänar kritik. Samtidigt är det både genant och sorgligt att en inflytelserik opinionsbildares enda reaktion på konflikter och motsättningar är att reflexmässigt ropa på militär upprustning.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring. F d planeringsforskare vid FOA

Mail: lars@ingelstam.se

Trubbigt kunskapsbegrepp hämmar lärarnas professionalisering

I åratal har debatten om skolan och lärarna polariserats mellan två grupper: vi kan kalla dem progressivister och traditionalister. Båda har varit överens om att kunskap är skolans huvuduppdrag, men oense om vägarna dit. Ungefär… Jag anser att båda bortser från en avgörande komplikation. Vi kommer inte vidare om vi inte erkänner att begreppet kunskap täcker många olika saker och att lärares uppdrag inte är entydigt. En slutsats är att varje lärare har mycket gemensamt med kunskapsbärare utanför skolan. Öppna därför ”systemet” skola och lärarutbildning så att nya impulser kan strömma både in och ut!

Några exempel kan illustrera bredden:

  • Birgit är utbildad förskollärare och har, med korta avbrott, tjänstgjort i 20 år, och är nu föreståndare på en kommunal förskola
  • Annika har drivit en fri teatergrupp i 20 år men skaffade sig i 45-årsåldern behörighet som gymnasielärare och undervisar nu i drama på 75 % tid; spelar och producerar teater på övrig tid
  • Kristina har 40 år i yrket som mellanstadielärare, med ett par årslånga avbrott för att odla musikaliska och litterära intressen
  • Hans är disputerad fysiker och lektor, och har ägnat stor del av sin tid åt hållbarhetsundervisning i skolan, och samtidigt publicerat vetenskapliga artiklar om bland annat solenergi.

Dessa fyra personer ur verkligheten, lätt kamouflerade, är starkt engagerade för sin yrkesuppgift, men upplever alla att det system inom vilket de arbetar har stora bekymmer.

Det är missvisande att tänka på ”lärare” som en homogen grupp yrkesmänniskor. Det finns visserligen mycket som förenar. Att vara lärare kräver ständigt ny analys och nya beslut. I detta liknar det många andra intellektuella yrken, men skolan har ett högre tempo och mer varierade utmaningar. En lärare lever hela tiden i spänningar: mellan stoff och förståelse, mellan tänkande och beteende, mellan proklamation och bekräftelse. Men dessa spänningar varierar enormt mellan olika ämnen, stadier och lärandesituationer.

Vi bör erkänna att ”lärare” innefattar kanske 99 olika yrken: vart och ett med sina särdrag och sina olika och omistliga förbindelser med andra kunskapskällor. Lärarnas professionaliseringssträvanden ska obetingat stödjas, men det gäller att urskilja vilka slags professioner det gäller och vilka kunskapskulturer de får sin näring ifrån.

Idén att tänka på ”lärare” som i grunden ett yrke går tillbaka på 1946 års skolkommission, med Alva Myrdal och Stellan Arvidsson som tongivande. De kunde utgå från två starka intellektuella traditioner, den ena (lektorer och adjunkter) med rötter i akademin, den andra (folkskollärare och småskollärare) med grundmurat högt anseende som bildningens företrädare, särskilt på landsbygden. Genom att tvinga ihop dem (topphugga den ena och lyfta den andra) skulle kvalitet och jämlikhet främjas. Inte helt tokigt på sin tid, men det öppnade för det feltänkande som vi nu ser konsekveserna av.

Idén om en ”enhetslärare” låg under många år som en premiss i skolpolitiken och ifrågasattes sällan. Den fick sitt ultimata och smått absurda uttryck i 1999 års lärarutbildningsreform. Då skulle alla lärarstudenter få samma examen och utbildningen ha en gemensam inledning, så att studenterna verkligen förstod att det var lärare de skulle bli. Sedan kunde de få välja om de ville bli en Hans, en Birgit eller en Kristina. De värsta dumheterna togs bort i nästa reform (2010). Kvar finns dock föreställningen – inte minst i den politiska debatten – att alla lärare är samma sorts yrkesutövare.

Men lärarutbildningens placering som akademisk utbildning har väl inneburit att blivande lärare får specifika vetenskapliga insikter från olika kunskapskulturer, och dessutom kritisk skolning? Nja… Universitet och högskolor har fått ett svårt, och delvis felformulerat, uppdrag. Lärarutbildning ska (enligt riksdagsbeslut!) vara ett avgränsat område inom universitetet: redan detta är en felaktig tanke. Jag har själv flera gånger fått höra att studenterna vill begränsa sig till ”vad de har nytta av i klassrummet”, vilket inte direkt uppmuntrar bildningstörst och kritisk inställning. Frekvensen av godkända studenter är mycket hög i jämförelse med andra utbildningar, trots att antagningspoängen är låg och lärarstudenter i genomsnitt ägnar förhållandevis lite tid åt studier. Det intellektuella trycket under utbildningstiden är inte speciellt högt.

Jag drar två slutsatser. För det första bör universitet och högskolor förmås att sätta in sina allra bästa krafter just inom lärarutbildningen. För det andra bör många utbildningar läggas ner. Lärare utbildas i dag vid över 25 olika lärosäten. Många av dessa, kanske hälften, har inga förutsättningar – trots ofta god vilja – att erbjuda den breda och djupa förtrogenhet med en kunskapskultur som varje blivande lärare bör ha rätt till.

Aktiva och medvetna lärare behöver utbildningsvetenskap och ämnesdidaktik men måste också få andra stimulanser. Fysikern vill läsa om det senaste Nobelpriset och hur man bäst förklarar vad kvarkar är för något. Mellanstadieläraren läser själv kopiöst med barnlitteratur, och en hel del utvecklingspsykologi. Estetläraren behöver utrymme för att vara utövande konstnär. Förskolledaren är medveten om att hon bör lära sig mer om läsförståelse och hur man bemöter barn med bokstavsdiagnos.

Självklart behövs en livslång förnyelse inom yrkesutövningen och radikalt större möjligheter än i dag att utveckla kompetens och inte minst ta in impulser utifrån. Vi bör konstruera karriärer som snitslas genom de båda världarna och knyter dem samman: lärare kan tjänstgöra utanför skolan medan externa kompetenta personer bjuds in.

Företrädare för olika kunskapskulturer och kunskapsyrken ska ges möjligheter att bidra till skolans liv och utveckling. En del sådant sker i dag, men fläckas ofta av arrogans och okunskap från akademiker och journalister, och möts inte sällan med revirbevakning och misstro från skolans folk. Bättre kan vi!

PS Läs gärna min bok Kampen om kunskapen, Lärarförbundets förlag 2004.

 

 

Fredsteknik: säkerhetspolitik med kommersiellt mervärde

Det finns en oerhörd mängd vapen, ammunition och sprängmedel runt om i världen. Många av dem är olagligt åtkomna och kommer lätt i händerna på skurkstater, krigsherrar och brottslingar. Denna aspekt på den globala spridningen av krigsmateriel är värd ökad uppmärksamhet. Ofta är vapen och ammunition lagrade på osäkra sätt, och märkning eller ursprungsbeteckningar saknas ofta eller har avlägsnats. Det finns över hela världen stora mängder vapen, ammunition och sprängmedel som skulle behöva förstöras eller konverteras, helst på ett miljövänligt sätt. Allt detta ger allvarliga säkerhetsproblem i många länder och regioner, och kan försvåra eller helt omöjliggöra en normal funktion hos samhället. Problemen kan bara lösas genom ett batteri av åtgärder: kontroll, övervakning, uppspårning för upptäckt, säker ursprungsmärkning och lagring, destruktion och återvinning.

Jag syftar här i huvudsak på konventionella vapen och sprängmedel, men det finns ju en likartad problematik också kring kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära vapen. Sverige har goda förutsättningar att här göra en stor internationell insats. Det finns i Sverige företag och personer med en internationellt respekterad kompetens inom dessa olika områden. Resurserna har till stora delar byggts upp utgående från vapenindustrin (som Bofors) och inom försvarsforskningen (FOA/FOI).

Det finns också en intressant historisk parallell. År 1968 (i realiteten några år tidigare) togs beslut att avstå från svenska kärnvapen. Ett inte obetydligt antal forskare hade byggt upp kompetens för kärnvapenutveckling. De kunde nu ”konverteras” från att vara vapenkonstruktörer till att bli världens kanske främsta nedrustningsteam och medverkade i Genève från 1962 och framåt. Några är namngivna i Alva Myrdals bok Spelet om nedrustningen (1976): Jan Prawitz, Johan Lundin, Lars-Erik Tammelin, Ulf Ericsson. Sådant finns det fortfarande behov av: FOI får ett årligt anslag för att bibehålla kompetens som kan vara stöd för svenska insatser för kärnvapennedrustning.

Vad gäller konventionella vapen, ammunition och annat ”krigsskrot” är behoven – som nämnts ovan – mycket stora. Problemen är kända men förblir till stora delar olösta. Det är inte överraskande att de största problemen finns i fattiga s k ”post-konflikt”-länder. Sveriges numera största biståndsland Afghanistan ger tydliga och delvis hjärtskärande exempel på detta.

Inom FN har området uppmärksammats, erkänts och förankrats på flera olika sätt. Jag vill särskilt peka på International Ammunition Technical Guidelines (IATG, inom UNODA) som även Sverige har anslutit sig till. Det humanitära initiativet UNMAS koncentreras till minhantering, som är det mest uppmärksammade delområdet. Men sådant som klustervapen, oexploderad ammunition (OXA) och ”hemmagjorda” bomber (IED) måste också tas med i bilden.

Svensk expertis har deltagit i flera internationella insatser. Genom dessa har bland annat personal från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och från Försvarsmaktens särskilda enhet SWEDEC (Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum, beläget i Eksjö) medverkat och kunnat pröva och utveckla sin kompetens.

De svenska företag som etablerats inom området, i stor utsträckning som avknoppningar från storföretag inom vapen, ammunition och detonik, har nått framgångar inom områden som:

  • Miljövänlig destruktion av sprängmedel och ammunition
  • Inbrotts- och detonationssäker förvaring av ammunition och vapen
  • Destruktion av kemiska vapen
  • Demilitarisering: upptäckt och destruktion av vapen, OXA, mm
  • Enkla, mobila förråd
  • Märkning av vapen, för att möjliggöra kontroll och spårning

Marknaderna är i huvudsak internationella: kunderna är stater, polis, försvarsmakter, säkerhetsbolag, humanitära organisationer… Däremot är den svenska hemmamarknaden för sådana produkter och tjänster relativt begränsad.

Jag har under det senaste året lärt mig mycket om området och blivit övertygad om att det är mycket angeläget att satsa på. Sverige har en respekterad ställning som expertland och biståndsgivare inom näraliggande områden. Vi har en väl utvecklad administration för att ställa experter till förfogande för internationella uppdrag.

Varför har då inte Sverige redan gått in stort för att satsa på detta område och ta till vara och utveckla den kompetens som finns i vårt land? Inriktningen stämmer klockrent med svensk säkerhetspolitik (se Vägval i en globaliserad värld, Ds 2013:33). Uppbackningen av FN-arbetet är korrekt, men knappast mer. Biståndsorganisationen gör vad den ska, i konkreta fall.

Ett problem kan vara att det inte är kristallklart vem som bör ha ansvaret. Myndigheterna MSB och Försvarsmakten/SWEDEC ligger under Försvarsdepartementet, men uppgifterna är inte försvarspolitiska i vanlig mening. Inom biståndet (UD och Sida) dyker problemen upp, men eftersom de snarare hör till säkerhetspolitiken är det inte klart vem som ska ta slutligt ansvar. Och gång på gång får jag höra att det inte är en svensk linje att ”gynna” svensk industri!

Men visst gynnas svensk industri, nämligen den som producerar krigsmateriel. Den domineras av fyra företag (tre av dem utlandsägda) och dessa får på många olika sätt hjälp och stöd från statsmakten. De får utvecklingsuppdrag från FMV. Deras export gynnas av generösa tolkningar av regelverket/exportförbudet. Exporten stöds av en särskild myndighet (FXM) och får ständig draghjälp av ambassader, regeringsdelegationer – och kungahuset! Alla jag talat med erkänner i princip att fredsteknik svarar mot ett samhällsintresse: internationellt och i vårt närområde. Därför borde ”samhället” kunna ta sig samman och satsa ordentligt på denna som ett verksamt bidrag till en säkrare och fredligare värld.

Bromma 19 febr 2015
Lars Ingelstam

Överflödets politiska ekonomi

Sverige är ett rikt land. Ändå envisas politiker, ekonomer och de flesta samhällsdebattörer med att resonera som om vi vore fattiga. Detta leder till felaktiga prioriteringar och försummade möjligheter. Föreställningen om knapphet får starkt genomslag, bland annat därför att den ansluter till en i grunden sympatisk tradition av duglighet och sparsamhet. Men talet om fattigdom och knapphet är också förföriskt och manipulativt. Det gynnar vissa intressen på andras bekostnad, men skapar också knapphet inom områden där sådan inte skulle behöva förekomma.

Med detta signalerar jag behovet av ett omtänkande, som jag själv tror är nödvändigt. I det följande nämner jag viktiga inslag i ett sålunda förändrat samhällsekonomiskt perspektiv. Några av dem har jag behandlat i mina böcker. De flesta tankarna återkommer i bloggar och i längre texter. Don’t worry!

Överflödets samhälle

År 1959 kom Harvard-ekonomen John Kenneth Galbraiths bok Överflödets samhälle (The Affluent Society) ut på svenska. Han visade, med en rad exempel, hur USA:s ekonomi präglades av privat överflöd men offentlig resursknapphet. Hans rekommendationer gick ut på att USA borde gå i en ”europeisk” riktning: ta offentligt ansvar för utbildning och annan infrastruktur, bygga samhällsutvecklingen på en professionell klass (lärare, läkare, tekniker, forskare) snarare än på kapitalister och marknadsförare. Framför allt borde man inte låta privata konsumtionsutgifter tränga ut offentliga investeringar.

Galbraiths bok togs i Sverige emot med intresse, kryddat med milt överseende. Ungefär: bra tänkt, men synd att USA är så efterblivet att de inte insett den gemensamma sektorns nyckelroll för ett gott samhälle! Föga anade vi då att drygt 50 år senare skulle Galbraiths gamla beskrivning vara en nästan kusligt träffsäker beskrivning på vårt eget samhälle. Våra svar behöver inte bli desamma som hans, men frågan är rätt. Hur bör ett rikt samhälle använda sitt överflöd?

Rikedom, lycka och tillväxt

Sveriges BNP är i dag ungefär tre gånger så stor som 1959 och BNP per person har ökat från drygt 100 000 kr till 300 000 kr (i fasta priser, 2000 års nivå). Ökningen har skett i en ganska jämn takt (med en ”dipp” 1990-1993). Även om BNP är en smula bedrägligt som mått (det är en efterhandskonstruktion, det finns ingen gemensam ”kassalåda” för Sverige, en del ”bads” räknas in som ”goods”, osv) så råder inget tvivel om att vi har blivit mycket rikare.

Hur livskvalitet eller lycka har utvecklats under den period då ”ekonomin” har vuxit så kraftigt har inte fått samma uppmärksamhet. Men det finns ett tydligt mönster över tid. Så länge ett land är fattigt finns ett starkt samband mellan ekonomisk tillväxt och andra mått på framsteg. Men redan 1974 redovisade Sten Johansson (professor i välfärdsforskning) svenska och internationella data som visade att sambanden mellan BNP:s tillväxt och olika mått på välfärd ”var brutna på en rad punkter”. Samma iakttagelse har senare eftertryckligt bekräftats av forskningen. En bred internationell jämförelse av ”lyckoforskningens” pionjär Richard Layard visar att det inte tycks finnas något signifikant samband mellan lycka (som kan mätas med olika sammansatta index) och ekonomisk nivå i rikare länder: sambandet upphör vid ungefär den nivå som Sverige passerade i början av 1960-talet. Helt överensstämmande resultat har under flera decennier publicerats av svenska och nordiska välfärdsforskare (Erik Allardt, Joachim Vogel, Stefan Svallfors m fl).

Jag tvingas konstatera att en stor majoritet (inklusive förtroendevalda politiker) inte har någon susning om vad tillväxt (ökad BNP) faktiskt innebär. Det enda som förenar den stora och troskyldiga majoriteten är man accepterar utgångspunkten: vi har ”för lite”. Just nu är vi för fattiga för att förverkliga våra önskningar. Därför måste vi få ”mera” att röra oss med. Talet om tillväxt är, paradoxalt nog, den tydligaste bekräftelsen av att föreställningen att vi är fattiga har rotat sig hos en stor allmänhet.

Det är självklart att vi med politiska och ekonomiska medel kan påverka välfärd, lycka och livskvalitet. En allmän ”tillväxt” har däremot inte någon effekt. Vi måste leta efter andra ledtrådar till vad som skapar ett gott samhälle. Om vi kommer bort från tillväxt som mantra skulle vi få en mer intressant och innehållsrik diskussion kring ekonomi och näringsliv, konsumtion och livskvalitet.

Fattigdom

I alla rika samhällen finns fattiga människor. I det rika Sverige finns färre fattiga än i många andra rika länder, och fattigdomen är mindre hjärtskärande än på andra håll.

Om det rika samhället erkänner att det är rikt blir fattigdomen anstötlig: en samvetsfråga. De som trots allt accepterar att fattigdomen finns måste leda i bevis antingen att fattigdom utgör en nödvändig del av systemet (det vill säga att några måste förbli fattiga för att samhället ska kunna bli rikt, vilket en del konservativa teoretiker i USA har försökt sig på) eller att de fattiga har sig själva att skylla (vilket också är en tanke som är vanligare i USA än hos oss). Människor med sunda reflexer och empati insisterar däremot på att fattigdomen är både skamlig och onödig.

Arbete och ”sysselsättning”

Karl Marx och John M Keynes var eniga på en punkt. Arbetet i det rika samhället skulle kunna vara fritt valt och inte särskilt betungande. Ett rikt samhälle behöver inte tvinga sina medborgare att låsa sitt arbete till en enda uppgift. Inte heller behöver var och en arbeta alltför många timmar per vecka. Ett rikt samhälle skulle kunna kosta på sig en större frihet: en tämligen lös relation mellan arbetet i produktionen, lönen (eller bättre: köpkraften) och engagemang i andra arbetsuppgifter (kollektiva och enskilda).

Dagens arbetsmarknad och arbetsliv kontrasterar skarpt mot sådana framtidsvisioner. ”Arbetslinjen” så som den utformats under senare år bygger på moralism och knapphetens princip. Därför är det enda riktigt godkända sättet att få tillgång till köpkraft att utföra arbete. Om vi erkände Sverige som det rika samhälle som det faktiskt är skulle vi se mindre fördomsfullt på relationen mellan arbete och försörjning. Vi skulle anse oss har råd att lösa upp en del av de hårda bindningarna mellan arbete och köpkraft. Det skulle bli lättare att diskutera att dela arbetet på andra sätt: inte i första hand en allmänt kortare arbetstider utan framför allt ”luckor” anpassade efter människors livsförhållanden och olika yrkens förutsättningar.

Välfärden: huvudsak och huvudvärk

Om man vetenskapligt och objektivt frågar efter vad som starkast påverkar medborgarnas livskvalitet och lycka framstår den gemensamma välfärden som avgörande.

Den offentliga sektorn i Sverige ökade fram till 1980, men därefter har den i stort sett legat konstant. Tjänsteandelen av samhällets produktion är fortfarande stor i förhållande till hela ekonomin, men växer alltså inte längre.

En viktig förklaring till detta är det som kan kallas tjänstedilemmat eller Baumols dilemma (efter en berömd uppsats publicerad 1967). I korthet ser detta ut så här: tillverkningen av varor kommer tack vare den tekniska utvecklingen och större användning av kapital att leda till att de blir allt billigare i reala termer. Men typiska tjänster som vård, utbildning, kammarmusik eller personlig uppassning kan inte utsättas för samma rationalisering. De kommer därför att ständigt kräva mycket arbete för sitt utförande och (relativt sett) framstå som allt dyrare. Över en 20-årsperiod blir en typisk sådan tjänst dubbelt så dyr i förhållande till en tänkt ”korg” med industriprodukter. Detta dilemma har avgörande betydelse för välfärdsstatens utveckling på längre sikt.

Dilemmat har under de nära 50 år som gått dykt upp i debatten med jämna mellanrum – men lika fort försvunnit igen. Det verkar vara lite chic bland ekonomer att känna till detta, men samtidigt tas det inte på allvar. Så här skrev professor William Baumol själv i en svensk facktidskrift 1972:

En svår uppfostringsprocess kommer att behövas för att övertyga dem som skapar de offentliga budgetarna och skattebetalaren att de stigande kostnaderna inte nödvändigtvis är ett utslag av vanstyre. … Det finns därför ingen ursäkt för att inte skaffa tillräckliga resurser för de tjänster som genom rationellt övervägande bedöms vara värda sina kostnader.